Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2001. / Härtill 7 uppsatser.

No description available.

Os estudos realizados até o momento demonstram que os instrumentos descritos na literatura possuem pouca capacidade de identificar os indivíduos em risco de quedas e portanto, existe a necessidade do desenvolvimento de novos testes ou de uma bateria de testes para essa população. Este estudo teve como objetivo traduzir e validar a Escala de Equilíbrio e Marcha (GABS) para aplicação em pacientes com doença de Parkinson (DP), determinar as características clínicas que estariam associadas ao maior risco de quedas em pacientes com DP e sujeitos saudáveis e analisar a utilidade do teste de Estabilidade Postural para avaliar o risco de quedas nos pacientes com DP. Foram selecionados pacientes do Ambulatório de Distúrbios do Movimento (AEXP) do Hospital das Clínicas da Faculdade de Medicina de Ribeirão Preto Universidade de São Paulo, com diagnóstico de DP e controles saudáveis. Os participantes foram avaliados por meio da versão motora simplificada da UPDRS, escalas de HY, SE, FOGQ, FES-I, BBS e GABS. Fizeram parte do estudo 107 pacientes com DP e 80 controles e pode-se verificar que a versão brasileira da GABS mostrou ser válida e confiável, com ótima consistência interna e boa confiabilidade inter e intraexaminador. Além disso, obteve validade convergente consistente, com correlações boas com outros instrumentos que avaliam o mesmo conceito. Somado a esses resultados, a GABS teve boa acurácia, sensibilidade, especificidade, valor preditivo positivo e valor positivo negativo considerável. Quando a GABS foi comparada com a BBS, as duas escalas tiveram resultados semelhantes. Entretanto, a GABS mostrou ser uma escala mais completa que a BBS, pois avalia diversos aspectos relacionados ao risco de quedas, como a instabilidade postural, alterações na marcha, o freezing e o medo de quedas, mostrando ser um instrumento mais interessante de ser utilizado em futuros ensaios clínicos e estudos prospectivos de evolução clínica da doença. Com relação às quedas, o principal ambiente relacionado às quedas nos pacientes com DP foi o doméstico e a marcha a principal causa, já nos controles o principal local das quedas também foi o doméstico e a principal causa de quedas foram os obstáculos presentes no ambiente. Além disso, maior tempo de doença e maior medo de quedas foram os fatores que mais contribuíram para explicar as quedas da população com DP. O teste de Estabilidade Postural conseguiu diferenciar os indivíduos com DP que sofreram quedas dos que não sofreram quedas, obteve correlações significativas com outros instrumentos que avaliam o equilíbrio e teve boa confiabilidade interexaminador. / Most studies to date have shown that the instruments available for the assessment of fall risk are inadequate for the identification of vulnerable individuals. Therefore, new tests assessing fall risk are strongly needed. This study aimed to translate and validate the Gait and Balance Scale (GABS) for use in patients with Parkinson\'s disease (PD), describe the clinical characteristics of a sample of patients with PD and controls that are related to the fall risk and analyze the Postural Stability test and it validity for assessing fall risk in patients with PD. We selected 107 PD patients at the Movement Disorders Outpatient Clinic of the School of Medicine of Ribeirão Preto - Universidade de São Paulo (USP) and 80 healthy controls. Participants were evaluated using the simplified version of the UPDRS motor scale, HY, SE, FOGQ, FES-I, BBS, and GABS. The Brazilian version of the GABS showed to be valid and reliable, with excellent internal consistency and good test-retest reliability. Furthermore, satisfactory convergent validity with other instruments that assess the same construct was found. In addition to these results, the GABS had good accuracy, sensitivity, specificity, positive predictive value, and negative predictive value. When the GABS was compared with the BBS, the two scales had similar results. However, the GABS showed to be more complete and could analyze more aspects related to fall risk in PD, as postural instability, gait deficits, freezing and fear of falling. Among controls, most falls also occurred indoors, however, they were mostly related to environmental hazards, and not gait. Longer disease duration and greater fear of falling were the factors that most contributed to explain falls in the population with PD. The Postural Stability test is able to differentiate individuals with PD who had experienced falls from those who had not, had significant correlation with others balance instruments and had good interexaminer reliability.

Introduktion: Parkinsons sjukdom (PS) är en kronisk, progressiv sjukdom som bl.a. drabbar rörelsemönstret och leder till sociala, psykiska och fysiska problem för både den drabbade och dennes familj. Syfte: Syftet med detta arbete var att belysa patientens och dess närståendes upplevelse av att leva med Parkinsons sjukdom till livets slut. Metod: Artiklarna söktes via PubMed och Cinahl, vilka bearbetades utifrån syftet. 16 st artiklar kvalitetsbedömdes och sammanställdes till ett resultat. Resultat: Resultatet delades in i fem kategorier; "Att få diagnosen", "Psykisk påverkan", "Social påverkan", "Fysisk påverkan" och "Palliativ vård". Att leva med och ge omvårdnad till någon som har Parkinsons sjukdom var krävande och genererade stor frustration. Sjukdomen gjorde det svårt att planera sin tid och framtid. Diskussion: Brist på kunskap, tid och stöd orsakade lidande för patienten och dess närstående. Både patient och närstående upplevde inskränkningar i det sociala livet. Bristerna inom vården ledde till att de närstående fick en högre arbetsbelastning samt en misstro till vårdpersonalen. Med stor sannolikhet leder god kommunikation mellan vårdgivare, patient och närstående till en bättre vårdsituation till livets slut. Slutsats: Denna litteraturöversikt kan leda till ökad förståelse för patienten och dess närståendes upplevelser av PS till livet slut. Vidare forskning är önskvärt för att utforma en specialiserad vårdmodell för patienter med PS i palliativt skede.

Denna studie är ett försök att sammanställa redan befintliga kunskaper om hur patienter med diagnosen Parkinsons sjukdom omhändertas i Sverige genom en kartläggning av hur många neurologiska öppenvårdsmottagningar i landet som har dokumenterat lokalt vårdprogram för diagnosen Parkinsons sjukdom och hur dessa vårdprogram är utformade. Kartläggning ägde rum under våren 2005 genom ett brev dels med förfrågan om mottagningen hade lokalt vårdprogram och att via ett svarsbrev skicka in detta vårdprogram till studien. Alla mottagningar svarade och av 60 mottagningar hade två lokalt vårdprogram enligt studiens definition av lokalt vårdprogram. Detta får anses som en mycket låg siffra. Avsaknad av nationella riktlinjer kan vara en orsak till den låga siffran, en annan att det saknas en gemensam definition av vårdprogram i landet. Definitionen kan variera från diagnos till diagnos och i olika delar av landet. Den kliniska traditionen inom neurologi, där behandlingsalternativen tidigare varit få kan ytterligare påverkan det låga antalet vårdprogram. Neurologin är ett relativt ungt forskningsområde och det tar tid att utveckla riktlinjer och utarbeta vårdprogram.

Os estudos realizados até o momento demonstram que os instrumentos descritos na literatura possuem pouca capacidade de identificar os indivíduos em risco de quedas e portanto, existe a necessidade do desenvolvimento de novos testes ou de uma bateria de testes para essa população. Este estudo teve como objetivo traduzir e validar a Escala de Equilíbrio e Marcha (GABS) para aplicação em pacientes com doença de Parkinson (DP), determinar as características clínicas que estariam associadas ao maior risco de quedas em pacientes com DP e sujeitos saudáveis e analisar a utilidade do teste de Estabilidade Postural para avaliar o risco de quedas nos pacientes com DP. Foram selecionados pacientes do Ambulatório de Distúrbios do Movimento (AEXP) do Hospital das Clínicas da Faculdade de Medicina de Ribeirão Preto Universidade de São Paulo, com diagnóstico de DP e controles saudáveis. Os participantes foram avaliados por meio da versão motora simplificada da UPDRS, escalas de HY, SE, FOGQ, FES-I, BBS e GABS. Fizeram parte do estudo 107 pacientes com DP e 80 controles e pode-se verificar que a versão brasileira da GABS mostrou ser válida e confiável, com ótima consistência interna e boa confiabilidade inter e intraexaminador. Além disso, obteve validade convergente consistente, com correlações boas com outros instrumentos que avaliam o mesmo conceito. Somado a esses resultados, a GABS teve boa acurácia, sensibilidade, especificidade, valor preditivo positivo e valor positivo negativo considerável. Quando a GABS foi comparada com a BBS, as duas escalas tiveram resultados semelhantes. Entretanto, a GABS mostrou ser uma escala mais completa que a BBS, pois avalia diversos aspectos relacionados ao risco de quedas, como a instabilidade postural, alterações na marcha, o freezing e o medo de quedas, mostrando ser um instrumento mais interessante de ser utilizado em futuros ensaios clínicos e estudos prospectivos de evolução clínica da doença. Com relação às quedas, o principal ambiente relacionado às quedas nos pacientes com DP foi o doméstico e a marcha a principal causa, já nos controles o principal local das quedas também foi o doméstico e a principal causa de quedas foram os obstáculos presentes no ambiente. Além disso, maior tempo de doença e maior medo de quedas foram os fatores que mais contribuíram para explicar as quedas da população com DP. O teste de Estabilidade Postural conseguiu diferenciar os indivíduos com DP que sofreram quedas dos que não sofreram quedas, obteve correlações significativas com outros instrumentos que avaliam o equilíbrio e teve boa confiabilidade interexaminador. / Most studies to date have shown that the instruments available for the assessment of fall risk are inadequate for the identification of vulnerable individuals. Therefore, new tests assessing fall risk are strongly needed. This study aimed to translate and validate the Gait and Balance Scale (GABS) for use in patients with Parkinson\'s disease (PD), describe the clinical characteristics of a sample of patients with PD and controls that are related to the fall risk and analyze the Postural Stability test and it validity for assessing fall risk in patients with PD. We selected 107 PD patients at the Movement Disorders Outpatient Clinic of the School of Medicine of Ribeirão Preto - Universidade de São Paulo (USP) and 80 healthy controls. Participants were evaluated using the simplified version of the UPDRS motor scale, HY, SE, FOGQ, FES-I, BBS, and GABS. The Brazilian version of the GABS showed to be valid and reliable, with excellent internal consistency and good test-retest reliability. Furthermore, satisfactory convergent validity with other instruments that assess the same construct was found. In addition to these results, the GABS had good accuracy, sensitivity, specificity, positive predictive value, and negative predictive value. When the GABS was compared with the BBS, the two scales had similar results. However, the GABS showed to be more complete and could analyze more aspects related to fall risk in PD, as postural instability, gait deficits, freezing and fear of falling. Among controls, most falls also occurred indoors, however, they were mostly related to environmental hazards, and not gait. Longer disease duration and greater fear of falling were the factors that most contributed to explain falls in the population with PD. The Postural Stability test is able to differentiate individuals with PD who had experienced falls from those who had not, had significant correlation with others balance instruments and had good interexaminer reliability.

Patienter som fått diagnosen Parkinsons sjukdom, får en gradvis försämrad livskvalitet.Förutom de motoriska problemen som uppkommer med sjukdomen, kan även psykiska symtom tillkomma som exempelvis depression. Efter 5-10 år börjar även grundbehandlingen svikta för den drabbade, och denne träder in i en komplikationsfas där den aktuella medicineringen inte längre ger den önskvärda symtomlindringen. Idag finns olika strategier för att lindra vissa komplikationssymtom, som exempelvis off-perioder då läkemedelseffekten uteblir. Problemet upphör dock inte här, utan med medicineringen uppstår även en rad olika biverkningar som i svårighetsgrad varierar mellan behandlingarna. Den nya MAO-B hämmaren rasagilin kan vara ett alternativ till den traditionella MAO-B hämmaren selegilin, då den tycks ha en mildare biverkningsprofil. Men för att säkerhetsställa detta, krävs det dock fler undersökningar. Syftet med detta arbete var att se om COMT-hämmare,MAO-B-hämmare och dopaminagonister (alla i kombination med L-DOPA) har någon effekt i att lindra komplikationer och symtom hos patienter med Parkinson's sjukdom. Artiklar från PubMed har använts i denna litteraturstudie. Fluktuationer (on-off), i läkemedelseffekten minskade, och vissa delsymtom (enligt UPDRS skalan) förbättrades vid tilläggsbehandling med rasagilin (MAO-B hämmare). Dock ökade on-time signifikant endast för patienter med milda dyskinesier och samma mönster sågs för rotigotinstudien (dopaminagonist). I rasagilinstudierna noterades ett antal biverkningar som bl a innefattade dyskinesier,illamående och viktförlust. Entakapon (COMT-hämmare) ökade on-time respektive minskade off-time signifikant i vissa studier, samt visade några förbättringar i UPDRS. Dyskinesi uppträdde i de flesta fallen inom 2 veckor vid tillägg av entakapon, men avtog när L-DOPA reducerades. Motorfunktionen och de dagliga aktiviteterna förbättrades signifikant för rotigotin samtidigt som off-time minskades i större utsträckning. Biverkningar som bl a förelåg var plötsliga insomningar, hallucinationer och illamående. Slutsatsen blir att det finns varierande strategier för att lindra symtom och fluktuationer men att lindringen är begränsad då Parkinson's sjukdom är en fortskridande sjukdom. 2008:F21 / Patienter som fått diagnosen Parkinsons sjukdom, får en gradvis försämrad livskvalitet.Förutom de motoriska problemen som uppkommer med sjukdomen, kan även psykiska symtom tillkomma som exempelvis depression. Efter 5-10 år börjar även grundbehandlingen svikta för den drabbade, och denne träder in i en komplikationsfas där den aktuella medicineringen inte längre ger den önskvärda symtomlindringen. Idag finns olika strategier för att lindra vissa komplikationssymtom, som exempelvis off-perioder då läkemedelseffekten uteblir. Problemet upphör dock inte här, utan med medicineringen uppstår även en rad olika biverkningar som i svårighetsgrad varierar mellan behandlingarna. Den nya MAO-B hämmaren rasagilin kan vara ett alternativ till den traditionella MAO-B hämmaren selegilin, då den tycks ha en mildare biverkningsprofil. Men för att säkerhetsställa detta, krävs det dock fler undersökningar. Syftet med detta arbete var att se om COMT-hämmare,MAO-B-hämmare och dopaminagonister (alla i kombination med L-DOPA) har någon effekt i att lindra komplikationer och symtom hos patienter med Parkinson's sjukdom. Artiklar från PubMed har använts i denna litteraturstudie. Fluktuationer (on-off), i läkemedelseffekten minskade, och vissa delsymtom (enligt UPDRS skalan) förbättrades vid tilläggsbehandling med rasagilin (MAO-B hämmare). Dock ökade on-time signifikant endast för patienter med milda dyskinesier och samma mönster sågs för rotigotinstudien (dopaminagonist). I rasagilinstudierna noterades ett antal biverkningar som bl a innefattade dyskinesier,illamående och viktförlust. Entakapon (COMT-hämmare) ökade on-time respektive minskade off-time signifikant i vissa studier, samt visade några förbättringar i UPDRS. Dyskinesi uppträdde i de flesta fallen inom 2 veckor vid tillägg av entakapon, men avtog när L-DOPA reducerades. Motorfunktionen och de dagliga aktiviteterna förbättrades signifikant för rotigotin samtidigt som off-time minskades i större utsträckning. Biverkningar som bl a förelåg var plötsliga insomningar, hallucinationer och illamående. Slutsatsen blir att det finns varierande strategier för att lindra symtom och fluktuationer men att lindringen är begränsad då Parkinson's sjukdom är en fortskridande sjukdom. 2008:F21

Introduktion: Parkinsons sjukdom är en kronisk nervcellsdegenererande sjukdom som progredierar över åren. Den som drabbas kommer att få leva med sjukdomen och dess symtom livet ut, något som kan påverka livskvaliteten. För att sjuksköterskan skall kunna ge en god omvårdnad krävs ökad förståelse och kunskap kring sjukdomen och hur livskvaliteten kan påverkas. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva faktorer som påverkar livskvaliteten för personer med Parkinsons sjukdom. Metod: En litteraturstudie enligt Polit och Becks (2017) nio-stegsmodell. Litteratursökningar genomfördes i CINAHL och PubMed där 11 vetenskapliga artiklar valdes ut. Samtliga artiklar kvalitetsgranskades enligt Polit och Becks (2017) granskningsmallar. Resultat: Fyra olika kategorier identifierades; ”Hantering av vardagen”, ”Känslor kring sjukdomen”, ”Fysiska förändringar” och ”Inställning till sjukdomen”. Slutsats: Det finns olika faktorer som spelar in på hur personer med Parkinsons sjukdom upplever deras livskvalitet och det gäller att som sjuksköterska ha förståelse och kunskap om dessa för att kunna ge en god omvårdnad.

BakgrundParkinsons sjukdom är en obotlig neurodegenerativ sjukdom. Ålder, genetik och miljöfaktorer spelar en roll i sjukdomsutvecklingen. Parkinsons sjukdom påverkar dopamin vilket leder till motoriska och icke-motoriska symtom. Diagnosen fastställs genom klinisk undersökning och utvärdering av symtom. Behandlingen fokuserar på att lindra symtom, främst med hjälp av läkemedel. Sjukdomen påverkar livskvaliteten och kan leda till fysiska och psykiska utmaningar.  SyfteSyftet med studien var att belysa upplevelser av att leva med Parkinsons sjukdom.  MetodEn kvalitativ studie med induktiv ansats genomfördes. Studien utgick från självbiografier som analyserades med en manifest innehållsanalys enligt Lundman och Hällgren Graneheims (2017) metod. ResultatPersoner med Parkinsons sjukdom upplever både motoriska och icke-motoriska symtom. Acceptansen av sjukdomen är initialt utmanande, men med tiden accepteras livssituationen. Familjens stöd är avgörande och trots sorg över diagnosen uttrycker personer en vilja att hitta glädje i vardagen. Trötthet och utmattning påverkar både fysiskt och mentalt. Mötet med sjukvården präglas av både positiva och negativa upplevelser. SlutsatsMotoriska och icke-motoriska symtom påverkar hälsan negativt. Mera stöd och förståelse efterfrågas. Obesvarade frågor och bristande information från sjukvården skapade frustration och ångest. Farmakologisk behandling förbättrar livskvaliteten, men rädslan för biverkningar är stor. Trots detta visar resultaten en stark vilja att inte ge upp utan i stället konfrontera och acceptera sjukdomen för att bevara glädje och livskvalitet.

No description available.