De allra flesta besöker någon gång i sitt liv en kyrka, antingen i en anhörigs syfte eller sitt eget. Trots sekulariseringen som pågår i Sverige så uppskattar de flesta traditionen kring vigslar, dop och begravningar. Musiken är en viktig del i dessa kontexter och det är viktigt att upplevelsen blir som besökarna önskar eftersom det ofta är en känslosam tillställning. Därför är det viktigt att vi som jobbar som kyrkomusiker är beredda att göra vad som krävs för att tillfredsställa besökarnas önskemål. I detta arbete utforskar jag processen kring att bearbeta ett orkesterpartitur till orgelpartitur, och hur användbar min metod är. Genom att studera orkesterpartituret och lyssna på inspelningar skapar jag ett partitur för orgel som innefattar så mycket som möjligt från orkesterpartituret. Jag använder orgelns olika möjligheter för att få min bearbetning att likna orkesterversionen. Processen har resulterat i större kännedom om transkriptioner och bidrar till att jag med större säkerhet kan genomföra fler transkriptioner i mitt arbete som kyrkomusiker och kan framföra väl bearbetade versioner av önskad musik inför förrättningar.

Am 4. April, dem Karfreitag des Jahres 1749, an dem am Dresdner Hof keine Opernaufführung stattfinden konnte, kam I Lamenti d’Orfeo, Festa di Camera consagrata alle Glorie Auguste di Ermelinda Talea. Patrocinio, e Decoro d’Arcadia, Poesia del Sig.re Ab:te Giov. Claudio Pasquini d:to Trigenio Migonitidio Pastore Arcade. Musica di Giov. Alberto Ristori 1749 zur Aufführung. Mitwirkende waren Calliope, eine Muse: Rosa Ravona, Orfeo, ihr Sohn: Regina Mingotti. Vermutlich hat Ristori die Hofkapelle vom Cembalo aus geleitet.

Detta arbete har sin utgångspunkt i ett återkommande problem för kyrkomusiker; att bli ersatt av förinspelad musik. Det kan vara ingångsmusik till ett bröllop eller en avliden persons favoritlåt som spelas under en begravning. Den utbildning och kompetens som musikern erhåller blir åsidosatt, och hen får inte utföra sitt jobb. Syftet med arbetet är att transkribera musik från olika genrer till orgel och få det att låta som om musiken är orgelmusik i grunden. Detta för att förbereda mig på min kommande roll som kyrkomusiker och hur jag ska lättare kunna parera olika situationer där förinspelad musik önskas. Den ena metoden är partiturbaserad, vilket innebär att jag transkriberar den musiken jag ser på partituret framför mig. Den andra metoden är gehörsbaserad, och det innebär att jag transkriberar den musik som jag hör. Arbetet har resulterat i fyra transkriptioner av stycken i olika genrer. I arbetet beskriver jag hur transkriptionsprocessen har gått till för varje stycke, och resultatet av transkriptionerna skildras i form av partitur och ljudupptagningar. Som blivande kyrkomusiker tycker jag att det är viktigt att diskutera den levande musikens betydelse och min förhoppning är att den som läser inspireras till att stå upp för sin egen kompetens och utbildning.

Universiẗat, Diss., 2002--Bonn.

Am 4. April, dem Karfreitag des Jahres 1749, an dem am Dresdner Hof keine Opernaufführung stattfinden konnte, kam I Lamenti d’Orfeo, Festa di Camera consagrata alle Glorie Auguste di Ermelinda Talea. Patrocinio, e Decoro d’Arcadia, Poesia del Sig.re Ab:te Giov. Claudio Pasquini d:to Trigenio Migonitidio Pastore Arcade. Musica di Giov. Alberto Ristori 1749 zur Aufführung. Mitwirkende waren Calliope, eine Muse: Rosa Ravona, Orfeo, ihr Sohn: Regina Mingotti. Vermutlich hat Ristori die Hofkapelle vom Cembalo aus geleitet.

Am 4. April, dem Karfreitag des Jahres 1749, an dem am Dresdner Hof keine Opernaufführung stattfinden konnte, kam I Lamenti d’Orfeo, Festa di Camera consagrata alle Glorie Auguste di Ermelinda Talea. Patrocinio, e Decoro d’Arcadia, Poesia del Sig.re Ab:te Giov. Claudio Pasquini d:to Trigenio Migonitidio Pastore Arcade. Musica di Giov. Alberto Ristori 1749 zur Aufführung. Mitwirkende waren Calliope, eine Muse: Rosa Ravona, Orfeo, ihr Sohn: Regina Mingotti. Vermutlich hat Ristori die Hofkapelle vom Cembalo aus geleitet.

Mit dem ersten von insgesamt drei Bänden der „Geistlichen Concerti“ von Johann Christoph Schmidt setzen die „Denkmäler der Tonkunst in Dresden“ ihre Edition der bisher unveröffentlichten Werke des Dresdner Hofkapellmeister Augusts des Starken fort. Die autographen Stimmensätze der drei Concerti „Gott, du bleibest doch mein Gott“, Text von Herzog Anton Ulrich von Wolfenbüttel, „Lobe den Herrn meine Seele“, Psalm 103, und „Schwing dich auf zu deinem Gott“, Text von Paul Gerhardt sind dem Herausgeber freundlicherweise von der Bibliothèque du Collège Saint-Guillaume (Collegium Wilhelmitanum) in Strasbourg zur Verfügung gestellt worden. Die Concerti stehen in der Tradition geistlicher Werke von Heinrich Schütz und Christoph Bernhard und sind Zeugnisse der protestantischen Kirchenmusik von Johann Christoph Schmidt am Dresdner Hof um 1700, der trotz der Konversion Augusts des Starken zum Katholizismus am lutherischen Glauben festhielt.

Visst kan man använda en film som ett partitur? Så kallade grafiskt noterade verk behöver inte enbart vara på notblad, utan kan även vara i form av en film. Jag valde att kontakta konsthögskolan i Umeå för att beställa en film av studenter – en film med olika färger, mönster och rörelser som jag ville skapa musik utifrån. Jag valde också ett partitur som är noterat på ett notblad. Syftet med arbetet var att undersöka instuderingsstrategier för ett fixerat och ett rörligt grafiskt partitur. De metoder som användes var kvalitativa, analytiska och experimentella. Det experimentella förhållningssättet genomsyrade hela arbetet. De primära materialen som användes var partituren, Extempore (1975) av Bengt Hambraeus och Pearlakistoscope (2016) av Victoria Repasi och Henrik Nygren. Annat material som användes var litteratur om notskrift och om musik från 1900-talet. Processen bestod till stor del av att analysera partituren och att experimentera med klanger vid Woehl-orgeln i Studio Acusticum. Repetitionerna spelades in med en mikrofon och lyssnades av i samband med repetitionen. Reflektionerna fördes ned i loggbok under varje repetition. En viktig del av arbetet skedde under orgellektioner och samtal med Gary Verkade, orgelprofessor vid Musikhögskolan i Piteå. Resultatet blev en jämförelse mellan det fasta och det rörliga partituret under rubrikerna Förberedelser, Strukturering, Registrering, Övning och Inspelning och Konsert samt en diskussion. I diskussionen reflekterar jag över notskrifter och konstaterar att jag läser partitur genom att ställa partiturets olika parametrar mot varandra. Jag diskuterar även om grafisk notation innebär improvisation, och vilken frihet som är kopplad till notationen. Jag reflekterar kring att läsa en film som ett partitur och ser tydliga likheter till grafiska partitur som komponerades under 50- och 60-talen, som även sågs som bildkonst. Avslutningsvis behandlas inspelningarna kortfattat, som är den klingande delen av arbetet och gjordes den 1/3 i Studio Acusticum. Den 2/3 kl. 19.30 hölls en konsert i Studio Acusticum där de två verken spelades upp för publik.

No description available.

Detta examensarbete tar på olika sätt avstamp i Rebecca Clarkes romans The Seal Man (1922) för mezzosopran och piano med text av John Masefield. Jag har tillsammans med pianisten Josefin Orrmalm Puccio arbetat med en fördjupad tolkning av verket, texten och uttrycket. Under arbetes gång har jag reflekterat över de olika arbetsmetoder vi använt i såväl det enskilda som det gemensamma arbetet. För att gestalta de tre karaktärerna som finns i The Seal Man, Berättaren, Flickan och The Seal Man, har jag arbetat med olika sångtekniker och hämtat inspiration från annan repertoar.   Arbetet med The Seal Man har även lett till att jag komponerat ett eget verk, en romans som bygger på fortsättningen av Masefields novell The Seal Man. I kompositionsarbetet inspirerades jag av Clarkes tonspråk och historiska perspektiv och den så kallade ”Murder Ballade”- genren.   Som en sista del av mitt examensarbete har Josefin Orrmalm Puccio och jag skissat på det som ska komma att bli vår sceniska gestaltning av The Seal Man och som utöver de bägge romanserna också kommer att innehålla talade textpartier från Masefileds novell.   Arbetet heter Den konstnärliga friheten – Att fördjupa och utveckla en romans för sång och piano, och det är just det steget till konstnärlig frihet som jag har tagit och vågat arbeta med olika verktyg, skapa och dela med mig av min konstnärlighet. Samt att samarbetet mellan sångaren och pianisten är en viktig del att fördjupa sig i för mitt framtida yrke som sångerska.