Syftet med den här studien har varit att ta reda på hur lärare på högstadiet anpassar sin matematikundervisning när deras elever riskerar att inte nå kunskapsmålen samt hur lärarna ser på sitt eget lärande om anpassningar av undervisningen. Studiens frågeställningar har utgått ifrån det sociokulturella perspektivet som lägger stor vikt vid att lärande sker i ett socialt sammanhang och förmedlas med hjälp av medierande verktyg. För att få svar på frågeställningarna och för få en fördjupad insikt om hur lärarna beskriver och resonerar om sin undervisning har en kvalitativ metodansats med kvalitativa intervjuer använts. Resultatet visar att lärarna använder flera olika verktyg för att skapa förståelse för innehållet i sin undervisning utöver läroboken såsom filmer, digitala verktyg och praktisk matematik. För att anpassa sin undervisning utifrån elevers olika förutsättningar använder lärarna anpassade läromedel, extra tid för undervisning och enskild tid med läraren. Lärarna i studien beskriver att deras lärande om att anpassa sin undervisning sker i form av kollegialt lärande i både formella och informella sammanhang. Till exempel sker det på arbetslagsmöten, men där finns det inte alltid tid för att diskutera pedagogiska anpassningar av undervisningen. Ofta sker det istället i informella sammanhang såsom i spontana samtal med kollegor.

Denna studie syftar till att undersöka vilka pedagogiska anpassningar som sju verksamma lärare i en liten kommun i södra Sverige, i årskurs 1-3, använder till elever i läs- och skrivsvårigheter. Genom undersökningen vill vi skapa en djupare förståelse för lärares förutsättningar, anpassningar och uppfattningar när det gäller elever som är i läs- och skrivsvårigheter. Tidigare forskning som utnyttjas i studien lyfter fram både för- och nackdelar med de olika pedagogiska anpassningarna. Tidigare forskning visar på att digitala hjälpmedel är den största källan till hjälpmedel för elever i läs- och skrivsvårigheter. Data samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer av sju verksamma lärare i årskurs 1-3. Undersökningen presenterar lärarnas uppfattningar om de olika anpassningarna de använder och som behövs i undervisningen för att utveckla elevernas lärande. Under analysen av resultatet används ett sociokulturellt perspektiv på lärande för att undersöka lärarnas uppfattningar om fungerande pedagogiska anpassningar för elever i läs- och skrivsvårigheter. Resultatet i studien visade att digitala hjälpmedel är den vanligaste anpassningen.

Syftet med examensarbetet var att undersöka relationen mellan idrottsundervisning, inkludering och pedagogiska anpassningar. Genom kvalitativa intervjuer med elever, lärare och specialpedagoger, undersöktes uppfattningar om hur idrottsundervisning planeras och genomförs. Dessa uppfattningar analyserades och problematiserades sedan med hjälp av tidigare forskning inom fältet. Utifrån detta har vi försökt avgöra huru vida undervisningen är inkluderande och därmed har möjlighet att öka elevers måluppfyllelse.Resultatet visar att samarbete mellan idrottslärare och skolans elevhälsa är näst intill obefintlig. Det är alltså i jämförelse med andra ämnen, inte självklart att som lärare i idrott och hälsa använda specialpedagogisk hjälp i den egna undervisningen. Både lärare och elever berättar också om bristande nivåanpassning, ensidiga instruktioner och enformig undervisning vilket enligt studier försvårar möjligheten att skapa inkluderande undervisning. Slutsatsen är att relationell syn på undervisning är en av förutsättningarna för att öka undervisningens inkludering. / The aim of the present study was to investigate the relationship between physical education, inclusion and educational adaptations. Through qualitative interviews with students, teachers, and special educators we have investigated beliefs about how physical education is planned and executed. These beliefs have been analysed and problematized through the current sciences within the field of inclusion. On this basis, we have tried to determine how teaching is inclusive and available for students or not. Our results show that the cooperation between teachers and the student health team seems to be absent. Also both teachers and students tells about faulty level adjustment, one-sided instructions and repetitive teaching which is not inclusive compared to what studies have shown. Our conclusion is that a relational perspective of teaching is one of the qualifications for making teaching more inclusive.