Bakgrund: HIV/AIDS är en världsomfattande pandemi, trots att smittan minskar, ökar antalet personer som lever med HIV/AIDS, då det finns välfungerande bromsmediciner som behandlar sjukdomen. Antalet personer som lever med HIV/AIDS i Europa har sedan sjukdomens debut aldrig varit så högt som nu. Personerna kan på grund av olika faktorer så som samhällets värderingar, återkommande sjukhusbesök och egenupplevda känslor ha olika dimensioner av upplevelser. HIV/AIDS är ett kroniskt sjukdomstillstånd, följderna av detta medför ständiga kontroller och livslång medicinering. Detta kan åstadkomma begränsningar för många personer med diagnostiserad HIV/AIDS. Syfte: Syftet var att belysa personers upplevelser av att leva med HIV/AIDS. Metod: Litteraturstudien är baserad på sju vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Artiklarna kvalitetsgranskades för att säkerhetsställa god kvalité. Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys användes vid analysen av de vetenskapliga artiklarna. Resultat: Efter genomförd analys utformades fyra kategorier vilka benämns som Påverkan i det dagliga livet, Begränsad frihet, Livsförändrande med underkategorierna Hoppfullhet och Hopplöshet samt Vårdkontakten som en del av livet. Resultatet belyser hur personerna som lever med HIV/AIDS upplevde sin sjukdom och hur den påverkade och begränsade personerna i deras livssituation. Mötet med hälso- och sjukvården var på många sätt bidragande för hur personer upplevde sin sjukdom- och livssituation. Slutsats: Att drabbas av HIV/AIDS innebär en livslång medicinsk behandling och kontakt med hälso- och sjukvården. För att personerna ska känna välbefinnande och delaktighet i sin situation har hälso- och sjukvården en möjlighet att påverka detta. Här har den personcentrerade omvårdnaden stor betydelse. Litteraturstudien kan vara användbar för att göra samhället och sjukvårdspersonal medvetna om och skapa ökad förståelse för hur personer med HIV/AIDS upplever sin situation och sin omgivning.

No description available.

Mer än 90 procent av alla personer med demens drabbas någon gång av Beteendemässiga och psykiska symptom vid demens, BPSD. Symptomen kan orsaka lidande för dessa personer, för deras anhöriga och för vårdpersonalen. Genom att använda BPSD-registret som arbetsverktyg kan BPSD-symptomen många gånger förebyggas. BPSD-registret kan användas för att uppnå en bättre struktur i arbetet, implementera ett strukturerat arbetssätt med tydliga mål, bättre av de boende, uppnå teamarbete och för att få mer kunskap om demenssjukdomar. Med denna studie ville författaren undersöka hur vårdpersonalen upplever att det är att arbeta med BPSD-registret. Syftet var att undersöka vårdpersonalens upplevelse av att arbeta med BPSD-registret. I denna studie användes kvalitativ metod. Sex individuella semistrukturerade intervjuer genomfördes med vårdpersonal som arbetade på demensboende och hade arbetat med BPSD-registret i två till fyra år. Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera materialet. Resultatet kunde efter analysarbetet presenteras i form av tre kategorier, upplevelsen av att genomföra BPSD-skattningar, hinder och möjligheter i arbetet med BPSD-registret och upplevelsen av att använda BPSD-registret som arbetsverktyg. Slutsatsen av studien var att BPSD-registret var till nytta för personalen i deras arbete med personer med demens. Det hjälpte personalen att strukturera upp arbetet och att använda omvårdnadsåtgärder i första hand, vilket ledde till mer personcentrerad omvårdnad. BPSD-registret bidrog också till att teamarbete användes i större utsträckning kring personen med demens samt att det var ett bra arbetssätt att visa upp för anhöriga för att få dem mer delaktiga.

Bakgrund: Inom hälso- och sjukvård finns identifierade förbättringsområden, som vården behöver arbeta med för att undvika vårdskador. Exempel på några områden är fall och fallskador, trycksår, undernäring samt bristande patientdelaktighet. Personcentrerad vård och Timsrundor är två forskningsområden som tillsammans belyser dessa områden. Personcentrerad vård har visats öka patientdelaktigheten och timsrundor är en vårdstrategi för att i patientmöten höja kvalitén inom patientriskområden som fall och fallskador, trycksår och undernäring. Syfte: att beskriva patienters upplevelse av timsrundan samt se om timsrundan bidrar till personcentrerad vård. Metod: En kvalitativ intervjustudie med fem kvinnor och två män i åldersspannet 46-89 år har bearbetats och analyserats.  De hade 2-80 vårddygn vid tre slutenvårdsavdelningar på ett sjukhus i Mellansverige. Resultat: I det första av tre teman deltagarnas upplevelser av sitt hjälpbehov framkom det att deltagarna behövde ringa på hjälp när det var något som de inte klarade utföra själva. Andra temat belyste deltagarnas upplevelse av samspelet med personalen, att avdelningen hade en glad och trevlig personal som gav ett gott bemötande. I sista temat deltagarnas upplevelse av att personalen kom in utan att de ringt på hjälp framkom det att både tiden och frågorna när personalen kom in skulle anpassas efter personliga behov och situationer och att det bidrog till; det där lilla extra i vardagen, att de kände sig trygga och säkra och att de blev sedda och inte bortglömda. Slutsats: Det behövs ytterligare studier för att kunna dra slutsatser om timsrundor bidrar till personcentrerad vård. Däremot finns det indikationer på att Timsrundornas systematiska arbetssätt gör det dagliga patientnära arbetet mer personcentrerat.

Bakgrund: Enligt patientlagen (SFS 2014:821) ska svensk vård ges individanpassat och med patienten delaktig. En förutsättning för att det ska vara genomförbart är att patienterna är välinformerade och att deras åsikter/önskemål blir hörda. För att öka patienters delaktighet i enlighet med lagen har Bedsiderapportering (BSR) införts på olika håll. BSR innebär att rapporteringen mellan sjuksköterskors arbetspass sker inne på patientrummet, tillsammans med patienten. Syfte: Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor upplever BSR. Metod: En kvalitativ forskningsdesign användes för att beskriva sjuksköterskors upplevelse av en intervention med BSR. Fem sjuksköterskor genomförde BSR tillsammans med sina respektive patienter och intervjuades direkt därefter. Resultat: Resultatet visade att BSR ansågs vara ett redskap för fördjupad och uppdaterad information, att det kunde göra patienter mer delaktiga i sin vård men att det fanns risker och utmaningar för att kunna genomföra det. Kunskapen om den egna situationen/tillståndet kunde öka hos patienten samt att sjuksköterskan kunde fördjupa sin förståelse för patienten. Delaktigheten hos patienterna kunde variera och det ansågs att sjuksköterskan fick söka skapa delaktighet om det inte kom naturligt. Vidare beskrevs det hur BSR upplevdes svårt eller olämpligt att utföra i vissa situationer och att det fanns känsliga ämnen som inte var lämpliga att avhandla med patienten närvarande. Slutsats: Studiens resultat visar att sjuksköterskorna upplever BSR som positiv för personcentrerad vård, att det är en källa till kunskap vilken kanske kan leda till välinformerade patienter som blir mer delaktiga. Det upplevs dock, ur ett sjuksköterskeperspektiv, finnas svårare möten och utmaningar att ta i beaktande vid BSR.

No description available.

Bakgrund: Glaukom är en kronisk ögonsjukdom och bland de vanligaste orsakerna till blindhet i världen. I första hand behandlas glaukom med trycksänkande ögondroppar vilket kan bidra till att bevara synen. Tidigare forskning visar däremot bristande följsamhet till den trycksänkandebehandlingen inom denna patientgrupp. Syfte: Att beskriva faktorer som påverkar glaukompatienters följsamhet till trycksänkande ögondroppar. Metod: Litteraturstudie med narrativ analys. Totalt analyserades 18 artiklar varav en med kvalitativ ansats och 17 med kvantitativ ansats. Resultat: Åtta kategorier framkom; demografiska faktorer, faktorer relaterade till behandlingsregim, faktorer relaterade till administrering av läkemedel, vårdgivar- och kunskapsrelaterade faktorer, faktorer relaterade till rutin, hälsorelaterade faktorer, faktorer relaterade till sjukdomsduration samt personliga faktorer. Slutsats: Följsamheten till den trycksänkande ögondroppsbehandlingen vid glaukom präglas av komplexitet. Det finns ett flertal faktorer som kan påverka den trycksänkande ögondroppsbehandlingen både positivt och negativt. Då ögonsjuksköterskan har en central funktion i glaukomsjukvården bör arbetet utgå ifrån ett personcentrerat förhållningssätt tillsammans med patienten med patientberättelsen i fokus för att kunna skapa goda förutsättningar för den enskilda patienten och den trycksänkande behandlingen.

Bakgrund: PCV är en kärnkompetens för sjuksköterskor vilket höjer kvaliteten på vården. Tidspress och stress påverkar personcentrerade vården negativt. Inom den prehospitala akutsjukvården ökar belastningen eftersom antalet vårdärenden ökar vilket kan försämra den personcentrerade vården. Indikation från tidigare studier visar att PCV inte tillämpas väl inom prehospital akutsjukvård. Syfte: Syftet var att beskriva hur personcentrerad vård tillämpades prehospitalt för patienter ur ambulanssjuksköterskans perspektiv. Metod: En kvalitativ intervjustudie med tio ambulanssjuksköterskor. Intervjuerna hade ett semistrukturerat format och analyserades med konventionell kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet visade utifrån ambulanssjuksköterskornas perspektiv att PCV initierades tidigt under första kontakten till både patienten och dess närstående. Vikten av ett bra och tydligt informationsutbyte har framkommit samt att patienterna bör göras delaktiga i deras egen vård om omständigheterna tillåter det. Genom ett gott bemötande, informationsutbyte och delaktighet ges tid för att en relation ska kunna skapas mellan ambulanssjuksköterska och patient. Svårigheter att tillämpa PCV framkom då patienterna var alkohol- eller drogpåverkade, alternativt då det fanns språkbarriärer. Slutsats: Resultatet visar på hur ambulanssjuksköterskan ur ett personcentrerat perspektiv tar hand om patienter prehospitalt. Ambulanssjuksköterskan ser personen bakom sjukdomen och försöker skapa en helhet vilket är viktigt i PCV. Ytterligare forskning behövs för att utforska patientens upplevelse hur personcentrerad vård tillämpas prehospitalt.

Bakgrund: Ett kriterium för att smärta ska kallas långvarig är att den har pågått under mer än tre månader och kan begränsa det vardagliga livet.  Behandlingen syftar till att hjälpa personen att ta mer kontroll över sitt liv, där omvårdnaden läggs på en personnivå. Sjuksköterskan har en betydande roll i smärtbehandlingen, eftersom bemötandet till dessa personer kan påverka smärtsituationen och öka förutsättningarna för en god balans i livet. Syfte: Syftet var att beskriva hur personer med långvarig smärta upplever mötet med sjuksköterskan. Metod: Litteraturöversikt med induktiv ansats, baserad på elva kvalitativa artiklar som har analyserats enligt Fribergs analysmodell. Resultat: Ur resultatet framkom det både positiva- och negativa upplevelser av mötet med sjuksköterskan. Analysen resulterade därför i två huvudkategorier; Att uppleva bekräftelsens betydelse och Att inte bli bekräftad.  Slutsats: Personer med långvarig smärta upplever att smärtproblematiken blir bekräftad om ett personcentrerat förhållningssätt används. En personcentrerad omvårdnad bidrar till en ökad delaktighet och kan främja känslan av kontroll och lindra den långvariga smärtan.

Bakgrund: Sjuksköterskans huvudsakliga område är omvårdnad. Omvårdnaden ska ske personcentrerat vilket innebär att sjuksköterskan ska ha en helhetssyn på varje ny individ som vårdas. Det ingår också i sjuksköterskeprofessionen att kunna handleda studenter och förmedla det personcentrerade förhållningssättet vidare till dem. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors uppfattningar och erfarenheter av att förmedla ett personcentrerat förhållningssätt i handledningssituationer till sjuksköterskestudenter. Metod: Kvalitativ, deskriptiv metod användes för studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sju legitimerade sjuksköterskor på ett av Sveriges universitetssjukhus. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i sex kategorier: Att lära studenterna att se alla patienter, att förmedla vikten av god kommunikation, att förmedla värdegrunder inom personcentrerad vård, att studenterna tar lärdom av sjuksköterskornas arbetssätt, att hinder försvårar förmedlingen av det personcentrerade förhållningssättet och att möjliggöra det personcentrerade förhållningssättet. Deltagarna framförde att det var viktigt att förmedla till studenterna att ha alla patienter i fokus där man ser människan och dennes resurser och inte endast dennes sjukdom samt att kommunikation var en värdefull färdighet att utveckla. Deltagarnas erfarenheter var att de diskuterade med studenterna om viktiga värdegrunder som lägger grunden för det personcentrerade förhållningssättet. Tid- och resursbrist visade sig vara ett hinder för att i handledningssituationer arbeta personcentrerat. Att introducera studenterna till ett nära teamarbete runt patienterna och att använda PCÖ, personcentrerad överlämning, var möjligheter till att främja det personcentrerade förhållningssättet. Slutsats: Hinder som tid- och resursbrist kan komplicera tillämpningen av det personcentrerade förhållningssättet i handledningssituationer. Trots det finns det goda möjligheter till att bibehålla det personcentrerade förhållningssättet i handledningssituationer då sjuksköterskestudenterna har en förmåga till att strukturera upp och prioritera omvårdnadsarbetet samt att beakta de viktigaste värdegrunderna. Detta resulterar i ökad tid till patienterna och högre kvalité på omvårdnaden.