Bakgrund: En del patienter kan uppleva smärta och obehag inför moment som inkluderar kanyler och nålar vilket kan omnämnas som stickrädsla. En del patienter kan till följd av rädsla undvika vaccinationsprogram, operationer och övrig medicinsk hjälp vilket kan få allvarliga konsekvenser för hälsan. Sjuksköterskan arbetar dagligen med att administrera injektioner, infusioner och att ta blodprover, det är därför angeläget att sjuksköterskan har kunskaper och färdigheter kring betydelsefulla omvårdnadsåtgärder i mötet med stickrädda patienter. Syfte: Syftet var att beskriva vilka omvårdnadsåtgärder sjuksköterskan kan vidta hos vuxna patienter med stickrädsla för att reducera smärta och obehag. Metod: En litteraturöversikt baserat på 15 vetenskapliga artiklar från databaserna PubMed, Chinal och psycINFO. Resultat: För att reducera smärta och obehag bör sjuksköterskan välja att använda tunnare kanyler, använda en långsammare injektionsteknik, erbjuda lokal smärtlindring och/eller premedicinering med lugnande inför nålproceduren. Sjuksköterskan bör låta patienten ha kontroll över situationen och respektera individuella behov och önskemål. Likaså bör sjuksköterskan lyssna och vara tillmötesgående för att kunna anpassa nålproceduren i samverkan med patienten. Sjuksköterskan bör tillämpa fiktiva visualiseringsmetoder och distraktion för att reducera rädsla och obehag under momentet. I de fall det finns en uttalad nålfobi bör sjuksköterskan samordna patienten en vårdkontakt till terapeut eller psykolog. Slutsats: Resultatet i denna litteraturöversikt visar att det finns omvårdnadsåtgärder som sjuksköterskan kan tillämpa för att minska smärta och obehag hos vuxna patienter med stickrädsla. För de patienter som lider av stickrädsla bör sjuksköterskan planera nålproceduren i samverkan med patienten med utgångspunkt i en personcentrerad vård med hänsyn till enskilda behov och önskemål. Genom att sjuksköterskan tar sig tid att lyssna till patientens berättelse, visar empati och ger patienten möjlighet till delaktighet och självbestämmande i samband med nålproceduren kan smärta och obehag minska. / Background: Some patients can experience pain and discomfort for moments that include cannula and needles which can be mentioned as needle fear. Some patients can as a sequence of the fear refuse vaccinations programs, operations and other medicinal help which can have severe consequences for the health. Nurses works daily with administering injections, infusions and taking blood samples, therefore it is desirable that the nurse have the knowledge and skill regarding significant nursing actions with needle fearing patients. Aim: The purpose was to describe which nursing actions a nurse can use with adult patients with needle fear to reduce pain and discomfort. Method: This is a literature review based on 15 scientific articles from the databases PubMed, Chinal and psycINFO. Results: To reduce pain and discomfort the nurse should opt to use the thinner needles, and use a slower injection technique, offer local pain relief/ or premedication with sedative before the needle procedure. The nurse should let the patient have control over the situation and respect the individual needs and request. As well should the nurse listen and be accommodating for adapting the needle procedure in collaboration with the patient. The nurse should apply fictitious visualization methods and distraction to reduce fear and discomfort during the moment. In cases when there is a recorded needle phobia the nurse should coordinate a nursing contact to a therapist or a psychologist for the patient. Conclusion: The result in this literature review shows nursing interventions that the nurse can use to reduce pain and discomfort at adult patients with needle fear. For the patients who suffers from needle fear should the nurse plan the needle procedure in conjunction with the patient based on a person-centered care in consideration to the individual needs and wishes. Because the nurse takes the time to listen to the patient’s story, show empathy and gives the patient participation and self-determination regarding the needle procedure, pain and discomfort can be reduced.

Bakgrund: Personcentrerad vård innebär att personen är i centrum och inte dennes sjukdom. Ett partnerskap mellan distriktssköterskan och personen eftersträvas, med utgångspunkt från personens livsberättelse och dennes livssituation för att gemensamt skapa mål och strategier för genomförande av behandlingar samt omvårdnad. I mötet ska distriktssköterskan visa vilja, öppenhet samt intresse att lyssna till personens berättelse och beskrivning av sin situation. Syftet: Syftet var att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att arbeta personcentrerat på mottagning i primärvården. Metod: Åtta distriktssköterskor från hälsocentraler i norra Sverige deltog i studien. Datainsamlingen utfördes med semistrukturerade intervjuer och data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom ett tema; Att vilja väl men inte ha förutsättningar och fem kategorier; Att vara lyhörd och närvarande i patientmötet; Att individanpassa mötet; Att skapa samförstånd med patienten; Att ha brist på tid; Att ha kunskap och samsyn om arbetssättet. I resultatet framkom att lyssna, vara lyhörd, närvarande, visa intresse och se patienten är viktiga aspekter i det personcentrerade arbetet. Ett ökat samförstånd och delaktighet resulterade i ökat ansvar från patienten i egenvården. Slutsats: Personcentrerad vård ger mer nöjda patienter med ökat egenansvar. Distriktssköterskor måste dock ges förutsättningar för att kunna arbeta personcentrerat varför arbetsgivare måste införa rutiner för att implementera detta arbetssätt. Detta skulle också ge distriktsköterskorna en ökad känsla av tillfredställelse i arbete med personcentrerad vård.

Bakgrund: Palliativ vård syftar till att stärka patienters och närståendes livskvalitet samt lindra lidande i livets slutskede. Palliativ vård grundas ur ett personcentrerat förhållningssätt där möjligheten till patientens delaktighet i att utforma sin vård främjas.  Syfte: Syftet var att undersöka fenomenet delaktighet hos vuxna patienter inom palliativ vård.  Metod: Studien är utformad enligt en icke-systematisk litteraturstudie. Analysen genomfördes som en latent innehållsanalys.  Resultat: Patienternas upplevelser av delaktighet i livets slutskede presenteras som temana Främjande för delaktighet och Hindrande för delaktighet. Temana mynnade ut i fem kategorier hantering av sjukdomssituationen, ovisshet, värdigt bemötande, att inte se till individen och påverkan av sjukdom. I resultatet framkom det att patienters delaktighet inom den palliativa vården främjades av information, kunskap, förståelse samt en relation till vårdpersonalen byggd på tillit och respekt. När patienter inom palliativ vård inte upplevde sig sedda och/eller bekräftade av vårdpersonalen kunde känslan av isolering och utanförskap infinna sig och hindra patienternas upplevelse av delaktighet.  Slutsats: De främjande och hindrande upplevelserna patienterna erfarit påverkade hur väl de valde eller blev inkluderade i delaktigheten av sin vård. Delaktigheten grundar sig på en personcentrerad vård där vårdpersonalen ser patienten som en unik individ.

Migrän är en kronisk sjukdom och kännetecknas ofta av återkommande smärtsamma attacker som kan medföra illamående samt ljud- och ljuskänslighet. Det är en ärftlig sjukdom som är tre gånger mer vanligt hos kvinnor än hos män. De fysiologiska orsakerna till varför personer drabbas är inte fastställda och något botemedel mot sjukdomen finns inte. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva personers upplevelser av att leva med migrän. Metod: En kvalitativ manifest innehållsanalys med inifrånperspektiv användes för att besvara syftet där målet var att studera personers upplevelser. Nio vetenskapliga kvalitativa artiklar ingick i analysen. Resultat: Migrän påverkar personer i alla aspekter; psykiskt, fysiskt och socialt. Sjukdomens osynlighet har bidragit till att personer med migrän många gånger inte blir tagna på allvar, varken av samhället eller vården. Något som personer beskriver orsakar en vilja att dölja sina symptom av rädslan att bli misstrodda. Oförutsägbarheten med migränattacker orsakar begränsningar vilket exkluderar personer från sociala sammanhang. Att leva med migrän har bidragit till en förändrad bild av personerna de en gång var, både i arbete och vardag. Slutsats: En brist på förståelse och kunskap av hur migrän påverkar de som lever med sjukdomen sågs i litteraturstudien. Ytterligare forskning behövs för att öka möjligheten till bättre förståelse hur vardagslivet påverkas. Ökad kunskap om personliga erfarenheter av att leva med migrän möjliggör för sjuksköterskan att arbeta personcentrerat och möta personerna med respekt.

Bakgrund:Begreppet personcentrerad vård involverar vård när personen blir patient men fokus är främst på attuppmärksamma personen bakom sjukdomen och lära sig om dennes historia, behov, begär och problem. Tidigare forskning visar att patienter och deras närstående upplevde aspekter som medkänsla, respekt, tydlighet, delaktighet och kommunikation viktiga för personcentrerad vård. Syfte:Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda personcentrerat. Metod: En kvalitativ systematisk litteraturöversikt med en beskrivande syntes. Metoden går ut på att systematiskt analysera artiklar för att skapa en djupare förståelse för fenomenet. Resultat:Resultatet utgår från två teman; Att arbeta utifrån omvårdnadens grunder med två subteman: att relationen har betydelse och att ha organisatoriska förutsättningar och att arbeta utifrån begränsade organisatoriska förutsättningar med två subteman: att ha begränsade psykosociala förutsättningar och att ha begränsade fysiska förutsättningar. Sjuksköterskorna upplevde att det var viktigt med personcentrerad vård för värdigheten i vården. Resultatet visade att det finns hinder som begränsar möjligheten att arbeta personcentrerat, som tidsbrist och platsbrist. Slutsats:Att relationen mellan patient och sjuksköterska är avgörande för den personcentrerade vården. I denna relation skapas en förståelse för patienten och dennes situation.

På grund av att patienter med demenssjukdom är mycket sårbara och blir beroende av andra för att må bra är det speciellt viktigt att formulera en vårdfilosofi inom demensvård. En personcentrerad vårdfilosofi för demensvård har utvecklats av flera forskare inom vårdvetenskap. Syftet är att bekräfta patienten genom att vara närvarande i mötet och genom att lyssna till och försöka tolka vad patienten berättar om sin situation. När patienten ges frihet och möjlighet att välja och bestämma över sin situation kan han/hon bättre bevara sin självkänsla och uppleva ett välbefinnande. Tidigare forskning visar att ledarskap har en avgörande betydelse för vårdutveckling. Det saknas tidigare forskning om ledarskap för en personcentrerad vård inom demensvården. Det teoretiska perspektivet i detta arbete utgår från Bondas´ teori om det caritativa ledarskapet.Syfte med denna studie har varit att från vårdchefers perspektiv beskriva ledarskap inom demensvård i relation till personcentrerad vård.Intervjuer med fem ledare för demensvård i Västsverige har genomförts för att fånga deras erfarenheter. Intervjuerna har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att ledarna är medvetna om ledarskapets betydelse för att skapa en personcentrerad och caritativ vård för patienterna med demenssjukdom. De arbetar medvetet med att stödja personalen genom att ge tid för reflektion, handledning och bidra till deras kunskapsutveckling. Att bekräfta vårdpersonalen i sin vårdarroll och som personer är viktigt för att de ska kunna ge en individuell vård till patienterna. Genom att stärka ett samspel och en dialog mellan patienter, närstående, vårdpersonal och vårdteamet ges möjlighet till att kunna göra de bästa individuella bedömningarna om vad som bidrar till välbefinnande för patienten. / Program: Fristående kurs

En person med demenssjukdom är först och främst en person och därefter en patient med en sjukdom. En demenssjuk person har ett hot mot sin identitet på grund av olika kognitiva nedsättningar. En identitetsfrämjande vård är av stor vikt och kan bidra till att hjälpa den drabbade med att bevara sin känsla av att vara värdefull. I sjuksköterskans kärnkompetens ingår bland annat att arbeta personcentrerat. Detta sätt bidrar till att hela individen framhävs då personen ses ur ett helhetsperspektiv och inte endast med fokus på dennes sjukdom. Denna vårdmodell handlar även om att ta hänsyn till varje persons psykiska, fysiska, sociala samt existentiella behov i lika stor omfattning. Sjuksköterskor möter demenssjuka nästan var hon än arbetar. Demenssjukdom kallas ofta för anhörigsjukdom på grund av att den påverkar hela familjen samt anhöriga. Syfte med studien är att lyfta fram hur personcentreradvård kan tillämpas inom demensvård samt belysa vad detta kan bidra med. Studien baseras på 11 kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga artiklar. Litteraturstudiens resultat presenteras i två kategorier med respektive underkategorier. De två kategorierna formulerades som personcentrerad och understödjande. Studien visar att det skapas välbefinnande samt ökar livskvalitén för patienten genom att arbeta personcentrerat. Detta sätt bidrar bland annat till att den demenssjukas förmåga till att utföra olika aktiviteter i det dagliga livet stöds. Det framkom att personcentreradvård inom demens ger flera förutsättningar att kunna öka välbefinnandet samt livskvalitén hos demenssjuka personer.

Introduktion: Personcentrerad vård är ett erkänt internationellt och nationellt begrepp, där patienten ska ses som en person och fokus flyttas från personen behov och problem till hens resurser. Syfte: Var Att beskriva operationssjuksköterskors uppfattningar om personcentrerad vård, utifrån ett arbetsledande perspektiv. Metod: En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer användes. Inklusionskriterier var operationssjuksköterskor med arbetsledande ansvar på olika nivåer. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Utifrån analysen framkom ett gemensamt tema: Kontinuitet i patientens vård med två kategorier: Patienten i fokus och Utveckling och hinder med tillhörande subkategorier. För operationssjuksköterskor var det viktigt att se patienten som en person, skapa en vårdrelation för att patienten skulle bli delaktig i vården. Olika hinder framkom i form av brist på tid och bemanning som medförde svårigheter att skapa en vårdrelation med patienten. Flera operationssjuksköterskor beskrev en önskan att kunna träffa patienten före, under och efter operation och viljan fanns för utveckling av personcentrerad vård. Konklusion: Operationssjuksköterskorna strävade efter kontinuitet i vården genom att ha patienten i fokus, även i samarbete med andra professioner och vårdgivare. Genom att vara en förebild som arbetsledare kunde de påverka utvecklingen av personcentrerad vård.

Bakgrund: Tidigare forskning visar områden där patientsäkerheten brister och socialstyrelsen för fram att sjukvården har redskap men det implementeras inte. Vårdskador minskar inte i önskad takt. Syfte: Beskriva sjuksköterskors erfarenheter av patientsäkerhetsarbete. Metod: Kvalitativ intervjustudie med sex sjuksköterskor. Semikonstruerad intervjuguide med öppna frågor. Kvalitativ innehållsanalys med manifest steg. Resultat: Fyra kategorier utformades av resultatet: Faktorer som påverkar patientsäkerheten, Avvikelsehantering, Vårdkultur och Patientsäkerhetskunskap. För många patienter och för hög arbetsbelastning påverkar patientsäkerheten negativt. Hierarkier påverkar omvårdnaden negativt. Patienten är inte alltid delaktig i sin vård. Avvikelser avslutas inte ordentligt. Vårdkulturen kan bli hård när det gäller förändringar och ny kunskap. Gehöret från chefer önskas vara större. Sjuksköterskor kan känna en stress över arbetsbelastningen och patientsäkerheten. Patientsäkerhetskunskapen behöver ökas. Slutsats: Det förebyggande arbetet behöver stärkas. Omvårdnadsperspektivet och den personcentrerade vården behöver stärkas från chefsnivå. Patientsäkerhetskunskapen behöver öka. Avvikelser utmynna i konkreta planer med ansvariga som implementerar förbättringsarbete. Hierarkier bör försvinna till förmån för gemensamt lärande i säkerhetskulturen. Chefer och organisationer behöver ansvara över patientsäkerheten och sjuksköterskor få förutsättningarna att bedriva en patientsäker omvårdnad.

No description available.