Att leda en ensemble med olika musikaliska förutsättningar kan bjuda på utmaningar då det är många behov som ska tillgodoses på samma gång. Läroplanens krav om individanpassad undervisning ökar pressen för lärare att kunna bemöta alla individer i den svenska skolan i dag, och en fördjupad kunskap kring ämnet krävs för att läraren ska lyckas att få sina elever att nå målen. I denna studie utforskas olika tillvägagångssätt att lära ut låtar till en pop- och rockensemble där deltagarna har olika kunskapsnivå. Syftet är att utforska metoder som passar för mer respektive mindre erfarna deltagare i en ensemble samt se vilka resurser och utmaningar som finns i en ensemble med olika musikaliska förutsättningar. Studien har inletts med en aktionsforskning på en pop & rock-ensemble som dokumenterats med enkäter från deltagarna och dagbok från mig, ensembleläraren. Därefter genomfördes en kvalitativ intervju med de deltagande. Till grund för analysen ligger det kulturpsykologiska perspektivet, Vygotskijs teori om den proximala inlärningszonen samt teorien om kulturella verktyg. Resultatet visar att föredraget tillvägagångssätt verkar bero lika mycket på vilket instrument deltagaren spelade som vilken nivå de var på. Resultatet visar även att erbjudande av olika kulturella verktyg ökar sannolikheten för att både mer och mindre erfarna kan lära utifrån sin kunskapsnivå. En resurs i studien var att kamratlärande uppstod som strategi i processer där ensembleledaren inte räckte till, medan en utmaning var att anpassa undervisningens utefter varje bandmedlems proximala inlärningszon. Studien visar också på att trivsel och ett stödjande psykiskt klimat i en grupp spelar en avgörande roll i hur ett lektionstillfälle som helhet upplevs, och att ett tillvägagångssätt med rytmik verkade vara det som både mer och mindre erfarna deltagare tyckte bäst sammanlagt om. Om toleransen för varandras olika kunskapsnivå höjs, och personers olikheter ses på som en resurs istället för motsatsen tror kan det leda till en mer inkluderande musikvärld och i förlängningen en bättrad självkänsla bland människor i vårat samhälle.

TV-spelsmusik och arrangering är något som brinner starkt för mig. Dock kan det finnas bristande intresse för TV-spelsmusik bland professionella musiker. För att öka musikers engagemang när de ska framföra levande TV-spelsmusik, och för att bredda mina arrangeringskunskaper, har jag bearbetat två av mina skrivna arrangemang med hjälp av musikerna själva. Musikerna som deltog i arbetet har fått bidra med egna upplevelser om sina instrument och med återkoppling på deras instrumentstämmor i mina arrangemang. Med detta underlag bearbetades arrangemangen för att sedan repeteras i orkester och till sist framföras på en konsert. Framförandet har utvärderats mot bearbetningarna för att se hur strategierna fungerar i praktiken. Om inte denna bearbetningsstrategi är användbar i framtiden så kommer i alla fall resultatet jag fått från detta projekt vara till nytta. Lärdomen jag fått från genomförandet, och framförallt från musikernas återkoppling och upplevelser, kommer kunna hjälpa all min framtida arrangering och mitt framtida yrkesliv som arrangeringslärare.

Den här studien ämnade undersöka utommusikaliska dimensioner av gymnasieskolans ensembleundervisning, med fokus på pop- och rockensemble. Ambitionen var att identifiera möjliga roller och identiteter hos elever för att synliggöra eventuella maktrelationer. Detta för att bidra till ökad kunskap i strävan efter en jämlik och inkluderande musikundervisning. Datainsamlingen skedde genom enskilda semistrukturerade intervjuer och fokusgrupper med gymnasieelever vid estetiska programmet. Dessa transkriberades till text och analyserades tematiskt utifrån diskursteorins begreppsapparat.  Resultatet visar ojämlika maktrelationer där framför allt gruppbildningar utifrån könsidentitet och instrument avgör vilka som kan inta attraktiva positioner och roller. Dessa maktrelationer upprätthålls genom att utesluta subjekt och grupper som kan förstås som motsatser. Vidare synliggör resultatet att ensembleformatets utgångspunkt i genrepraktiken pop- och rock kan ses som en anledning till att normer och stereotyper upprätthålls. Slutsatserna visar ett behov av en breddad undervisningsrepertoar, en bredare representation samt en ökad social medvetenhet bland lärare och elever. / This study intended to examine the extra-musical dimensions of upper secondary school ensemble teaching, pop and rock in particular. The ambition was to identify the student’s possible roles and identities in order to make any power relations visible in order to contribute to increased knowledge in the pursuit of an equal and inclusive music education. Data collection was made through individual semi-structured interviews and focus groups with students off the upper secondary high school arts program. These were transcribed into text and analyzed thematically based on the concepts of discourse theory. The results show unequal power relations where, above all, group formations based on gender and instruments are the decisive factor in who can take attractive positions and roles. Positions of power are maintained by excluding other groups that can be understood as opposites. Furthermore, the results show that the ensemble’s starting point in the practice of pop -and rock genre can be seen as a reason for norms and stereotypes to be maintained. The conclusions show a need for a broader teaching repertoire, a broader representation and an increased social awareness among teachers and students.