Den här studien tar sin utgångspunkt i paradoxen att skolkuratorer tenderar att arbeta mer med åtgärdande insatser fastän riktlinjer lägger fokus på hälsofrämjande och förebyggande insatser. En av anledningarna till att skolkuratorerna prioriterar åtgärdande samtal hänvisas till tidsbrist, dock framgår inte vad det är som gör att det förhåller sig så. Syftet med den här studien är att undersöka en grupp skolkuratorers erfarenheter av vad som är styrande vid prioritering av deras arbetsuppgifter. Datamaterialet består av sex kvalitativa semistrukturerade intervjuer med skolkuratorer i Västernorrlands län. Intervjuerna genomfördes digitalt, genom zoom, och de transkriberade intervjuerna genomgick sedan en konventionell innehållsanalys.  Resultatet visar att skolkuratorerna prioriterar enskild elev men att det finns faktorer i deras omgivning som de måste ta hänsyn till. Dessa faktorer handlar om samverkan mellan skolans professioner, professionsrollen som både är flexibel men under en villkorat situation eftersom skolkuratorer ses som rådgivare till skolans professioner, samt opåverkbara faktorer såsom stort elevantal och andra organisationers inverkan på skolkuratorers prioriteringar. Analysen utgår från ett systemteoretiskt perspektiv och samverkan som begrepp, och jämförs med tidigare forskning på skolkuratorer. Diskussionen landar kring tre faktorer som visat sig styra skolkuratorers prioriteringar på ett eller annat sätt. Dessa tre är: 1. Relationsskapande skapar efterfrågan på enskilda samtal. 2. Stort elevantal och resursbrist. 3. Förväntningar från andra professioner som skiljer sig från det förebyggande och hälsofrämjande uppdraget. Diskussionen mynnar ut i värdet av skolkuratorers egna reflektioner kring sin roll och vidare forskning åberopas kring legitimation av skolkuratorer.

Studien har fokuserat utforskandet av förskollärares identitet och förskolläraruppdrag irelation till förskolans digitalisering. Syftet var att beskriva och kritiskt diskuteraförskollärarnas upplevelser utifrån professionsroll, professionsidentitet ochförskolläraruppdraget med koppling till digitalisering i undervisning. Studien utgår från ettsocialkonstruktionistiskt perspektiv där förskollärarnas intervjuer och observationeranalyserades i studien. För att synliggöra detta användes en kvalitativ djupintervju ochobservation där fyra förskollärare deltog. Resultatet visade att en övervägande del avförskollärarna är positivt inställda till digitala verktyg och anser sig ha goda kunskaper omdigitala verktyg.En slutsats som kunde dras är att en del av förskollärarna upplevde digitalisering som svåroch utmanande. Det finns förskollärare som utvecklar sina kunskaper genom friståendekurser, läsning och utforskande av material. En ytterligare slutsats är att förskollärarnaupplever att de lär sig mycket av barnen, exempelvis genom kunskapsutbyten omdigitalisering.

Vård av svårt sjuka döende människor innefattar fysiska, psykiska, sociala och existentiella aspekter. En vårdform som beaktar detta är hospice. Tidigare forskning visar att socionomers arbetsfält är vitt och brett och saknar jurisdiktion, socionomyrket saknar legitimation vilket medför att jurisdiktionen behöver skapas på annat sätt. Den svåra avgränsningen kring socionomers arbetsfält väcker i hospiceverksamhetens kontext, frågor kring hur en socionoms roll i detta nu är, anses vara och kan vara. Ingen tidigare svensk forskning nämner kuratorers eller socionomers roll inom hospiceverksamhet trots att forskningen belyser att palliativ vård helst ska utföras i team med bland annat socialarbetare och kuratorer. Denna studies syfte är att undersöka socionomrollens relevans inom svensk hospiceverksamhet genom att intervjua verksamhetschefer på svenska hospice. De frågor som ställs är: hur beskriver verksamhetschefer för svensk hospiceverksamhet sitt arbete med sociala och existentiella frågor samt hur kan socionomer bidra till vården på hospice enligt verksamhetschefer för svensk hospiceverksamhet? För att besvara dessa frågeställningar har semistrukturerade intervjuer genomförts med verksamhetschefer för fem olika hospice i Sverige. Den teoretiska grunden är teori om fridfullt slut på livet för dödssjuka patienter samt teorier om makt. Resultatet visade att verksamhetschefer genom helhetssyn, relationer, samtal och praktiska aspekter arbetar med sociala och existentiella problem på hospice. Temana kompetens och utveckling, tid och närvaro, samtal och stöd visade hur och vad socionomer kan bidra med i verksamheten.