Bakgrund: Den psykiska ohälsan ökar i Sverige och pågående pandemi kommer ställa höga krav på den psykiatriska vården framöver vilket vi anser är oroande då det idag råder brist på specialistutbildade sjuksköterskor inom psykiatrisk vård. Kraven är höga på sjuksköterskan i vården och det är svårt att vidareutbilda sig idag. Tidigare forskning visar på svårigheter att definiera specialistsjuksköterskans kompetens samt att de känner frustration av att specialistkompetensen inte tillvaratas i det dagliga arbetet. Syfte: Specialistsjuksköterskor med inriktning psykiatrisk vårds erfarenheter av hur deras kompetens används i den kliniska vården. Metod: Deltagare till studien har rekryterats genom sociala medier via webb frågeformulär med semistrukturerade frågor. Svaren från 43 specialistsjuksköterskor som arbetar kliniskt i vården har analyserats enligt kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i två slutkategorier; “Kompetensen tillvaratas om förtroende ges” och “Brist på tid och utrymme gör det svårt att använda kompetensen”. Slutsats: Organisation, chef och kollegors stöd framstår som en viktig förutsättning för att få använda sin kompetens som specialistsjuksköterska. Det saknas kunskap om vad som är specialistsjuksköterskans kompetens samt rutiner på många arbetsplatser. Vi har även tagit del av tidigare forskning i området och kan konstatera att det inte skett någon större förändring till de bättre. Vi föreslår vidare forskning i ämnet och tror att en intervjustudie kring specialistkompetensens betydelse för patienten hade gett ett bredare perspektiv i området.

Bakgrund: Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidbrukssyndrom, LARO, har i forskning bevisats minska sjukdom och dödlighet för personer med opioidbrukssyndrom. Tillgängligheten till behandlingen ska vara god men varierar nationellt. Erfarenheter av att vänta på vård har studerats inom flera områden men få studier har beskrivit upplevelser och utmaningar som uppkommer under väntan på LARO-behandling. Syfte: Studiens syfte var att beskriva personers erfarenheter av att vänta på läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidbrukssyndrom. Metod: För att besvara syftet genomfördes en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Totalt elva personer rekryterades från LARO-mottagning och sprutbytesverksamhet. Datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna transkriberades och analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Risker kopplat till substansbrukssyndromet kvarstår eller förvärras under väntan, Att behöva vänta på behandling väcker starka känslor samt Sjukvården påverkar hur väntetiden upplevs. Resultatet visade att svåra känslor och en rädsla för att dö var närvarande under väntetiden. Deltagarna efterfrågade individanpassade åtgärder såsom ökad information och kommunikation, samordning samt stödinsatser under väntan. Kortare väntetider samt en ökad och mer jämlik tillgänglighet till LARO-behandling efterfrågades. Slutsats: Personer som väntat på LARO-behandling beskrev erfarenheter av att väntan kan ge upphov till ett psykiskt och fysiskt lidande. Ökad information, främjad delaktighet, samverkan samt individanpassad uppföljning efterfrågades under väntetiden. Specialistsjuksköterskor i psykiatrisk vård har kompetens att utveckla omvårdnadsåtgärder för att främja hälsa hos personer under väntetiden.   Nyckelord: Väntelista, LARO-behandling, Psykiatrisk omvårdnad, Patienters erfarenheter

Bakgrund: Drygt 50% av alla patienter som vårdas på de svenska rättspsykiatriska slutenvårdsavdelningarna är diagnostiserade med schizofreni. Bland dessa är det vanligt förekommande med bristande sjukdomsinsikt. Denna bristande insikt har visat sig innebära sämre behandlingsresultat och en mindre följsamhet till behandlingsåtgärder och läkemedelsbehandling. Vårdrelationen kan då vara den viktigaste faktorn för denna patientgrupps behandlingsresultat. Detta då en god vårdrelation har visat sig kunna både förbättra patienten välbefinnande, samt stärka deras motivation att följa rekommendationer för vidare vård och behandling. Men vad är det som gör att vissa får en god vårdrelation med patienten med en schizofrenidiagnos medan andra inte får det? Syfte: Syftet var att undersöka specialistsjuksköterskors upplevelse av att skapa en vårdrelation med patienter inom rättspsykiatrin som har en schizofrenidiagnos och bristande sjukdomsinsikt. Metod: Studien genomfördes genom en kvalitativ intervjustudie med ett induktivt förhållningssätt. Tio specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård intervjuades på en rättspsykiatrisk klinik i södra Sverige. Den insamlade datan analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys med inspiration av Elo och Kyngäs (2008). Resultat: Analysen av intervjuerna resulterade i fyra kategorier som ansågs centrala för att skapa en god vårdrelation med patienter inom rättspsykiatrin som har en schizofrenidiagnos och bristande sjukdomsinsikt. Dessa kategorier var att; spendera tid, besitta kompetens, bjuda in till delaktighet samt etablera tillit. Slutsats: För att etablera en god vårdrelation är det avgörande för specialistsjuksköterskor att fokusera på att skapa delaktighet hos patienten genom samarbete, medkänsla och förståelse. Ömsesidig tillit och respekt är också av yttersta vikt. Kompetens och tid med patienten är inte garanter för en god vårdrelation i sig, men kan bidra med att stärka den när de kombineras med förmågan att skapa delaktighet och tillit. Avgörande är den kommunikativa förmågan och förmågan att se individen bakom diagnosen och symtomen samt att erkänna deras känslor, tankar och människovärde. Att möta patientens värld med acceptans och ett icke-dömande förhållningssätt.

Bakgrund: I Sverige beräknas 14-20% av befolkningen lida av psykisk ohälsa. Egenvård är handlingar som utförs i syfte att upprätthålla hälsa och är central inom den psykiatriska omvårdnaden. Sjuksköterskor möter personer med psykisk ohälsa i olika vårdsituationer och därför krävs kompetens om hur egenvård bör tillämpas i den psykiatriska omvårdnaden. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av hur egenvård tillämpas inom psykiatrisk omvårdnad. Metod: Kvalitativ intervjumetod med induktiv ansats tillämpades. Studien genomfördes inom öppen- och slutenvårdspsykiatrin i en mellanstor svensk kommun. Materialet bestående av nio intervjuer transkriberades och analyserades därefter med hjälp av konventionell innehållsanalys. Resultat: Sjuksköterskorna arbetade utifrån ett professionellt förhållningssätt i syfte att utbilda patienten och individanpassa vården. De beskrev att egenvård som begrepp sällan användes men att de tillskrev många omvårdnadshandlingar till just egenvård. Sjuksköterskorna beskrev att insikt, eget ansvar, motivation och delaktighet var förmågor som var avgörande hos patienten för en fungerande egenvård. Sjuksköterskorna erfor dock att en allt för stor tilltro till medicineringen och bristande kompetens hos vårdgivarna bidrog till att patienternas egenvård försummades då problem ofta löstes kortsiktigt och patienterna blev kvarvarande inom psykiatrin. Konklusion: Bland de intervjuade sjuksköterskornas var den generella uppfattningen att egenvårdsfilosofin inte har anammats inom den psykiatriska omvårdnaden, vilket resulterar i att patienterna blir kvar inom den psykiatriska vården under en obefogat lång tid genom att patienternas sjukdomsförlopp förlängs. / Background: In Sweden, 14-20 percent of the population has reduced psychiatric health. Self-care is actions done to maintain health and is crucial in psychiatric nursing care. Nurses meet people with reduced psychiatric health in care situations and therefore knowledge about how self-care should be used in the care of the psychiatric patient is important. Aim: The aim of this study was to describe nurses’ experience of how self-care is applied in psychiatric nursing care. Method: A qualitative interview study was conducted in out- and incare psychiatric care in a middle-size Swedish municipality. Nine interviews was transcribed and thereafter analyzed with a conventional content analysis. Result: The nurses was found to work from a professional approach in order to educate and individualize care. They described that the concept of self-care was rarely used but that they ascribed many actions of nursing care to self-care. The nurses described that insight, responsibility, motivation and participation were the determinant abilities of the patient for a functional self-care. Yet, nurses believed that a greater faith for the medication and lack of competence of the care givers contributed to neglection of the patients’ self-care when problems often were short-term solved and the patients remained in psychiatric care. Conclusion: In the group of interviewed nurses, the general opinion was that the concept of self-care not has been embraced in psychiatric nursing care. According to the nurses, it results in patients remaning in psychiatric care during an unjustified long time and that the course of illness becomes extended.

Background: Several nursing theorists emphasize the importance of establishing the so-called therapeutic relationship between the nurse and the patient in order to facilitate and provide better results of the treatment. Aim: The aim of this study was to investigate how nurses working in out-patient psychiatric care describe the concept of therapeutic relationship and its usage when working with patients. Method: Semi structured interviews were performed and the material was analyzed through qualitative content analyzis. Result: Four main categories that describe the different aspects of the therapeutic relationship emerged. These were: What the nurse does to establish the therapeutic relationship, The functions and definition of the therapeutic relationship, The qualifications of the therapeutic relationship and Challanges in establishing the therapeutic relationship. Conclusion: The therapeutic relationship was described as a tool in working with the patient, and individualized treatment, trust, sufficient time and the use of one's own personality was described as important factors in establishing this relationship.

I Sverige och inom Region Västmanland råder det brist på specialistsjuksköterskor. En enkät gjord i regionen sommaren 2016 visade på att specialistsjuksköterskor inte kände att deras kompetens tillvaratogs på ett bra sätt.  Tidigare forskning visar även på samma läge globalt, och specialistsjuksköterskor uppger att deras arbetstid framförallt går åt till administration och läkemedelshanterings, trots att det finns studier som visar på att specialistsjuksköterskor trivs bättre med sitt arbete ju mer patientkontakt de har. Som stöd i arbetet användes Marilyn Ann Rays byråkratiska omvårdnadsteori. I syfte att undersöka specialistsjuksköterskans kompetens och möjligheter inom slutenvården intervjuades fem specialistsjuksköterskor och sex enhetschefer i varsin fokusgrupp. Resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys och resulterade i temat ”Att synliggöra det osynliga”. Det framkom att såväl specialistsjuksköterskorna som enhetscheferna ansåg att det fanns en tydlig skillnad i kompetens mellan en grundutbildad och specialistutbildad sjuksköterska, men att den inte tas tillvara på ett bra sätt. Det framkom även att olika arbetsuppgifter värdesätts olika, med konsekvensen att patientrelaterade uppgifter ofta åsidosätts för att undvika konflikter. Det behöver finnas direktiv från arbetsgivaren i syfte att tydliggöra roll och kompetens, och det behöver skapas förutsättningar på flera sätt för att behålla specialistsjuksköterskor inom slutenvården.

Bakgrund: Genomgående förändring av kulturen inom hälso- och sjukvård ställer krav på ett holistiskt förhållningssätt gentemot personer med psykisk ohälsa. Enligt lagtexter, föreskrifter och rekommendationer om personcentrerad vård i hälso- och sjukvård ska patienter ges möjlighet att aktivt delta i sin vård. Forskning tyder på att personcentrering är gynnsam ur ett ekonomiskt perspektiv utifrån kortare vårdtider och en ökad patienttillfredsställelse. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att sammanställa och beskriva forskning om patientens upplevelse av delaktighet i psykiatrisk omvårdnad. Metod: Kvalitativ litteraturöversikt med beskrivande analys med syfte att sammanställa och redogöra för tidigare publicerade studier med kvalitativ design. Resultat: Tre huvudteman om patientens upplevelse av delaktighet framkom i analysen: 1) Tema Ömsesidig information med subteman kommunikation, kunskap och vårdplanering. 2) Tema Bekräftelse med subteman respekt, bli sedd och hörd och unik person. 3) Tema partnerskap med subteman förtroende och delade beslut. Slutsats: Patienters upplevelse av delaktighet i psykiatrisk omvårdnad visar sig grundas i en ömsesidig information genom tvåvägs-kommunikation och kunskapsutbyte, bekräftelse som unik person med individuella behov och partnerskap som innebär en jämställd relation. Detta stämmer överens med personcentrerad vård där partnerskap, patientberättelse och dokumentation har definierats som centrala begrepp. / Background: Continuous change in the culture of healthcare demands a holistic perspective approach to people with mental health. According to legal statutes, regulations and recommendations on person- centered care in health care, patients should be given the opportunity to participate actively in their care. Research suggests that person-centering is beneficial from an economic perspective based on shorter care times and increased patient satisfaction. Purpose: The purpose of this literature study is to compile and describe research on the patient´s experience of participation in psychiatric care. Method: Qualitative literature review with descriptive analysis with the purpose of compiling and accounting for previously published studies with qualitative design. Results: Three main themes about the patient´s experience of participation appeared in the analysis: 1) Theme Mutual information with subthemes communication, knowledge exchange and care planning. 2) Theme Confirmation with subthemes respect, be seen and heard and unique person. 3) Theme partnerships with subthemes confidence and shared decisions. Conclusion: Patients' experience of participation in psychiatric care is based on mutual information through two-way communication and knowledge exchange, confirmation as a unique person with individual needs and partnerships that provide an equal relationship. This is consistent with person-centered care where partnerships, patient reports and documentation have been defined as key concepts.

Bakgrund: Tidigare psykologisk forskning har visat på samband mellan hög grad självmedkänsla och välbefinnande samt att låg grad självmedkänsla haft samband med psykopatologi. Lite vårdvetenskaplig forskning har gjorts om självmedkänsla och begreppet anses fortfarande relativt okänt. Syfte: Att beskriva hur vuxna personer med adhd uppfattade begreppet självmedkänsla och samtal utifrån Self-Compassion Scale. Hur såg vuxna med adhd på begreppet självmedkänsla och dess innebörd? Vilka utmaningar och vilken behållning beskrev de i användandet av Self-Compassion Scale? Hur var deras självmedkänsla? Metod: Undersökningen hade en QUAL + quan, mixed method design. Fyra personer deltog i kognitiva intervjuer i den kvalitativa delen och i den kvantitativa delen fyllde 23 personer i Self-Compassion Scale. Intervjuerna genomgick en innehållsanalys medan skattningsskalorna har analyserats numeriskt. Resultat: Intervjuerna redovisar tre kategorier; Självmedkänsla innefattar välbefinnande och relationen till sig själv och andra, Samtal leder till självinsikt och Att utforska problem och lösningar är givande och utmanande. Personerna skattade totalt 2,6 i självmedkänsla, vilket betyder medelnivå (medelnivå = 2,6-3,5 ). Slutsatser: Att samtala om självmedkänsla kan vara utmanande och betydelsefullt för personer med adhd. Att som specialistsjuksköterska inom psykiatri ha kunskap om självmedkänsla kan vara värdefullt för patientens hälsa och återhämtning. / Background: Research has shown correlation between high self-compassion and wellbeing as well as low self-compassion has been correlated with psychopathology. Little research of Self-compassion in nursing science has been done and the concept is still relative unknown. Aim: To describe how adults with adhd percived the concept of self-compassion and conversation  with Self-Compassion Scale as starting point. How did adults with adhd perceive self-compassion and it´s meaning? Which challanges and profits did they describe in the use of Self-Compassion Scale? How was their self-compassion? Method: The study had a QUAL + quan, mixed method design. Four participants performed cognitive interviews in the qualitative part and in the quantitative part 23 participants performed Self-Compassion Scale. The interviews underwent content analysis and the assessment tools has been numerically analyzed. Result: The interviews present three categories; Self-compassion contains wellbeing and the relationship to oneself and others, Conversation leeds to self-awareness and To explore problems and solutions is rewarding and challenging. Persons rate a medium-level self-compassion of 2,6 in total (medium level = 2,6-3,5). Highest scores for the categories isolation and over-identified. Conclusion: To converse about self-compassion can be challenging and important for persons with adhd. For the nurse within psychiatric care to have knowledge of self-compassion can be valuable to patient’s health and recovery.

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett stigmatiserat men vanligt förekommande problem överallt i världen. Trots att social interaktion är en viktig del av omvårdnadsarbetet så tillbringar vårdpersonalen inom den psykiatriska slutenvården endast en liten del av sin tid med patienterna. Syfte: Att sammanställa vetenskapliga artiklar för att öka kunskapen om den sociala interaktionen mellan patienter och vårdgivare på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Metod: Litteraturstudie. 18 kvalitativa och kvantitativa artiklar granskades. Deras resultat syntetiserades med hjälp av quantitative metasummary. Resultat: Social interaktion kan förbättra patienternas situation på många sätt. Utebliven social interaktion har negativa effekter på deras sjukdomstillstånd. Tidsbrist och ett stigmatiserande klimat är faktorer som påverkar den sociala interaktionen negativt. Slutsats: Stigmatisering och nedsatt social interaktion på psykiatriska slutenvårdsavdelningar kan påverka och orsaka varandra. Detta belyser ytterligare vikten av social interaktion mellan patienter och personal. / Background: Mental illness is a common but still very stigmatized problem that can be seen all over the world. Even though social interaction is an important part of nursing, the staff on psychiatric wards only spend a fraction of their time with the patients. Aim: To compile scientific articles to increase the knowledge of the social interaction between patients and staff on psychiatric wards. Method: Review. 18 qualitative and quantitative articles were reviewed. Their findings were synthesized using qualitative metasummary. Findings: Social interaction can improve the patients’ situation in several ways. Lack of social interaction negatively affects their state of illness. Time constraints and a stigmatizing environment are factors that have a negative effect on the social interaction. Conclusion: Stigmatization can reduce the social interaction on psychiatric wards, and reduced social interaction can cause stigmatization. This illuminates the importance of increasing the social interaction between patients and staff.

Background: Psychosomatic disorders and mental illness are increasing among children and adolescents. Conceptual description of various health conditions in mental health and illness, psychosomatic and mental disorder are needed, along with an understanding of the impact of risk factors and protective factors for mental health disorders in children and adolescents. The nurse’s preventative and supportive work on mental health interventions promotes mental health and wellbeing. The psychiatric nurse's health promotion work is based on trust and respect, this to identifying mental illness and being able to direct efforts and preventing a further disease progression. Aim: The aim was to describe the nurse's preventive work and the mental health promoting interventions in the care of children and adolescents with mental and psychosomatic disorders. Another aim was to describe the need for the psychiatric nurse's collaboration through her specific knowledge in the care of children and adolescents with mental illness. Method: An integrative review of fourteen peer reviewed articles. Article searches were conducted in the databases CINAHLComplete, PSYCInfo and PubMed. Whittemore and Knafl's (2005) work process in method was applied and divided into the work in five stages. Theoretical background was Eriksson's nursing theory. Results: The result showed that the nurses preventive work and mental health promotion interventions with children and adolescents with mental illness and psychosomatic symptoms consisted of a variety of disease prevention measures such as prevention program, early identification of symptoms and early intervention with appropriate interventions. Further results highlight the need for the psychiatric nurse's collaboration and guidance through their specific knowledge in the care of children and adolescents with mental illness. Conclusion: The nurse is in a position to assist the families, children and adolescents intervening with their prevention work and interaction regarding mental illness. The result shows that empathy and responsiveness develop trusting relationships with the children for early identifying psychosomatic disorders and dealing with mental illness. Effective health promotion interventions within and outside the health sector can further build children's self-esteem and resilience. Increased constructive collaboration in mental health care creates increased quality of care. The psychiatric nurse has a collaborative role and supervisory function by supporting and contributing with her specialist knowledge in the school, child health and child health care.