Bakgrund Sjukskrivningar ökar bland människor och arbetsbelastningen blir allt tyngre för arbetstagarna som kan leda till olika skador och sjukdomar. Därför har de börjat satsas på olika hälsofrämjande insatser på företag. Friskvårdstimmen är en sådan insats som finns att ge till sina medarbetare för att de ska kunna förebygga och bevara en god fysisk och psykisk hälsa. Syfte Syftet med denna undersökning är att bland gymnasielärare i en mellan svensk stad undersöka om det finns skillnader mellan män och kvinnor när det gäller utnyttjandet av friskvårdstimmen. Samt undersöka vad som motiverar personalen till att använda friskvårdstimmen men även undersöka om kvinnor och män motiveras olika och vad som skulle kunna motivera dem att utnyttja friskvårdstimmen. Vi vill också undersöka om ledningen motiverar personalen till användandet av friskvårdstimmen. Metod För att undersöka detta har en kvantitativ metod använts och en jämförande design där vi gjorde en enkätundersökning via internet. 70 enkäter skickades ut och svarsprocenten blev 63 %. Datan analyserades i det statistiska programmet SPSS och vårt resultat presenterades i form av olika tabeller. N= 70st och n= 44st. Resultatet visar att det inte finns en markant skillnad mellan män och kvinnor när det gäller utnyttjandet av sin friskvårdstimme. Män och kvinnor tränar lika regelbundet och vad de gör på sin friskvårdstimme är konditionsträning och styrketräning. De som motiverar dem är också lika då de är oftast handlar om att få psykisk hälsa, förbättra sin hälsa och förebygga ohälsa som är de största motivationsfaktorerna för både könen. Något som skulle kunna motivera både män och kvinnor att använda sig av friskvårdstimmen är om det finns tid för insatsen, de blir erbjuden personlig rådgivning eller så är de motiverade självmant att använda den. Slutsats De slutsatser vi ser är att skillnaden mellan män och kvinnor både när det gäller utnyttjandet av friskvårdstimmen och motivationen till den är inte markant. Frågorna kring friskvård, ledningens ansvar och motivation är besvarad lika bland könen.

Deep touch pressure is used to treat sensory processing difficulties by applying a firm touch to the body to stimulate the nervous system and soothe anxiety. I conducted a long-term exploration of deep touch pressure from a first-person perspective, using shape-changing pneumatic actuators, breathing and ECG sensors to investigate whether deep touch pressure can guide users to engage in semi-autonomous interactions with their breathing and encourage greater introspection and body awareness. Based on an initial collaborative material exploration, I designed the breathing garment- a wearable vest used to guide the wearer through deep breathing techniques. The breathing garment presents a new use case of deep touch pressure as a modality for hapticbreathing feedback, which showed potential in supporting interoceptive awareness and relaxation. It allowed me to engage in a dialogue with my body, serving as a constant reminder to turn inwards and attend to my somatic experience. By pushing my torso forward, the actuators were able to engage my entire body while responding to my breath, creating a sense of intimacy, of being safe and taken care of. This work addresses a gap in HCI research around deep touch pressure and biosensing technology concerning the subjective experience of their emotional and cognitive impact. The longterm, felt engagement with different breathing techniques opened up a rich design space around pressure-based actuation in the context of breathing. This rendered a number of experiential qualities and affordances of the shape-changing pneumatic actuators, such as: applying subtle, slowly changing pressure to draw attention to specific body parts, but also disrupting the habitual way of breathing with asynchronous and asymmetric actuation patterns; taking on a leading or following role in the interaction, at times both simultaneously; and acting as a comforting companion or as a communication channel between two people as well as between one person and their soma. / Djuptrycksterapi (Deep Touch Pressure, DTP) används för att behandla personer som har problem med att processa sensoriska upplevelser. Detta genom att applicera ett fast tryck på kroppen för att aktivera nervsystemet och lindra ångest. Jag genomförde en långtidsutforskning av DTP ur ett första-persons-perspektiv, med hjälp av formförändrande tryckluftsaktuatorer, andnings sensorer och EKG-elektroder. Dess syfte var att undersöka ifall DTP kan guida användare till att engageras i semiautonoma interaktioner med sin andning och främja en större introspektion och kroppsmedvetenhet. Baserat på ett initialt samarbete kring undersökning av olika material, designade jag “the breathing garment” - en bärbar väst som guidar användaren genom djupandningstekniker. Andningsvästen visar på en ny användning av DTP som en modalitet av haptisk andningsfeedback, och den möjliggör ett stödjande av interoceptisk medvetenhet och avslappning. Andningsvästen tillät mig att delta i en dialog med min egen kropp, och fungerade som en ständig påminnelse att vända mig inåt och uppmärksamma mina somatiska upplevelser. Genom att trycka min bröstkorg framåt kunde aktuatorerna engagera hela min kropp när de svarade mot min andning, vilket skapade en känsla av intimitet, trygghet och att vara omhändertagen. Detta examensarbete uppmärksammar ett område som tidigare varit outforskat inom HCI av djuptrycksterapi och biosensorteknik kring den subjektiva upplevelsen av dess emotionella och kognitiva påverkan. Det långvariga engagemanget med aktivt upplevande av olika andningstekniker öppnade upp en stor designrymd kring tryckbaserade aktuatorer i en kontext av andning. Det visar på ett flertal experimentella kvaliteter och affordances av de formförändrande tryckluftsaktuatorerna, såsom: att applicera ett gradvis ökande och markant tryck för att dra uppmärksamheten till specifika kroppsdelar, men också för att bryta det vanliga andningsmönstret genom asynkron och asymmetrisk mönsterpåverkan; att ta en ledande eller följande roll i interaktionen, ibland båda samtidigt; och att agera som en tröstande följeslagare, eller som en kommunikationskanal mellan två människor, likväl som mellan en person och hennes soma.