<p>Jag har med hjälp av en enkät undersökt vad en grupp elever från NT-gymnasiet i Järfälla själva anser sig ha haft för nytta av en retorikkurs de genomgått. Jag har tittat på, om de använt sig av kunskaperna när de gjort presentationer i andra ämnen och om de tror att de fått högre betyg i andra ämnen på grund av retorikkunskapen. </p><p>Min hypotes var: Elever som gått en retorikkurs har nytta av den i övrig utbildning. Min infallsvinkel var: Upplever elever att de har nytta av den retorikkurs de gått, när de gör presentationer i andra ämnen? </p><p>Jag har undersökt om de också upplever sig ha fått andra vinster av retoriken och jag diskuterar om ett ”embryo” till att bli en god samhällsmedborgare, en ”vir bonus” kunde anas och utläsas av enkätsvaren. Det förutsätter naturligtvis att de tagit till sig någon kunskap. </p><p>Naturligtvis måste en kurs ge något, annars skulle den väl läggas ner, men det jag ville undersöka var om kunskapen hade långtidsverkan och användes aktivt efteråt. Enstaka elever visade prov på motsatsen. De hade fått högsta betyg på retorikkursen men tycktes i nästa klassrum ha glömt allt och återgick till tidigare beteende, ett muntligt tråkigt framställningssätt. Orsaken kan ha varit att de inte förstått att de skulle använda kunskapen aktivt i alla lämpliga sammanhang efteråt. Kanske såg de inte vinsterna eller finns annat skäl. </p><p>Resultatet av undersökningen visade att de flesta upplever att de haft nytta av kursen, de hade höjt sina betyg i andra ämnen, där muntliga presentationer varit vanliga och de tillskrev retoriken denna vinst. Jag tror dock inte att retoriken ensam kan ta åt sig äran. Intelligens, språkbegåvning, lyhördhet, lust och intresse har funnits hos de flesta eleverna. Motiverade kan de ha blivit av annat än retoriken. </p><p>Elever som gått en retorikkurs anser sig ha nytta av den i sin övriga utbildning men om kursen samtidigt utbildar dem till att bli goda samhällsmedborgare, går inte att bevisa här. Kanske utbildar den i stället manipulatorer. Att kunna göra sin röst hörd, överväga och handla klokt i interaktion med andra är nödvändigt för att bli en god samhällsmedborgare. Det kan man lära sig av retoriken. Ett första steg har kanske kursen bidragit till mot ”vir bonus-målet” men jag kan inte garantera att alla elever kommer att använda sin kunskap i gott syfte. Att de flesta eleverna upplever att de har nytta av retorikkursen, när de gör presentationer i andra ämnen går dock att slå fast. </p>

<p>Uppsatsen syftar till att genom hermeneutik och retorisk teori analysera Johannes Anyurus verk "Det är bara gudarna som är nya" och försöka utröna dess retoriska funktion, framför allt dess relation till den epideiktiska genren så som den definieras av Lawrence Rosenfield.</p><p>Jag fann att "Det är bara gudarna som är nya" i första hand syftar till att berätta för berättandets och berättarens skull, samt att den på intressanta sätt ställer sig i en intertextuell dialog med många andra verk och olika sorters berättelser.</p><p>Slutligen diskuterar jag lite kring verkets retoriska funktion och dess möjliga relationer till existerande teorier, samt den epideiktiska genren och dess relation till poesi som uttrycksform. Jag finner att verkets retoriska funktion med all önskvärd tydlighet är att förmedla tidigare okända sanningar om livet som författaren ser det, och att han uppnår detta förmedlande genom ett mycket kreativt användande av metaforer.</p><p>Den generella slutsats jag når är dock att mer forskning borde göras på den epideiktiska genren – den innehåller sannolikt mer än man hittills har hittat.</p>

<p>De senaste åren har karikatyrer vid två tillfällen väckt kraftiga reaktioner i Sverige. Denna undersökning syftar till att undersöka om och hur debatter kring karikatyrer fungerar epideiktiskt och bidrar till formandet av en världsbild. I detta syfte har vi tittat närmare på argumentationen och det underliggande dramat i fyra tidningsartiklar från debatterna kring Lars Hillersbergs karikatyrer som betonade vad som ansågs vara typiska judiska karaktärsdrag och Jyllands-Postens publicering av karikatyrer av den muslimske profeten Muhammed. Resultaten visar att debatterna har epideiktiska funktioner genom att de bidrar till processen av en gemensam definition av de uppkomna situationerna och därmed ökar sammanhållningen i gruppen. Dess medlemmar förnyar sin självbild och sin syn på vad som är gott.</p>

<p>Uppsatsens syfte är att undersöka hur en tidning som Aftonbladet handskas med frågan om det globala miljöhotet; vilka känslor de appellerar till genom sin kampanj i både text och bild. Material som analyseras i uppsatsen är Aftonbladets serie om det globala miljöhotet. Den innehåller artiklar om såväl obefintliga snögubbar i framtiden och ett översvämmat Stockholm som skövlad regnskog och den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore´s egna miljötips. Kampanjens ständiga maning var att skriva på ett upprop på Aftonbladets hemsida och på så vis avge fem löften för att bli en bättre miljövän. Den visuella argumentationen analyseras och kommer bland annat att visa på en stark tonvikt på känsloargument.</p>

<p>Syftet med denna studie är att analysera vilka kommunikativa och retoriska strategier som används i kriskommunikation samt hur bruket av dessa strategier påverkar förtroendet för sändaren. Genom en kvalitativ analys av dåvarande utrikesminister Laila Freivalds och Fritidsresors informationschef Lottie Knutssons kommunikation i media under de första dagarna i anslutning till flodvågskatastrofen 2004, visar denna studie på vilka retoriska och kriskommunikativa strategier som byggde respektive raserade förtroendet för dem. Krisberedskapsmyndighetens omfattande undersökning angående förtroende för inblandade aktörer utgör ett unikt ”facit” gällande allmänhetens uppfattning i förtroendefrågan. De kommunikativa praktikerna från Freivalds och Knutssons sida granskas i ljuset av kriskommunikativ teori, samt retoriskt med fokus på stil och tilltalssätt samt perspektiv. Resultatet av analysen visar att Freivalds kommunicerade ur ett sändarperspektiv, med ett byråkratiskt språk som saknade pathos. Hennes insats var inte överrensstämmande med kriskommunikativ teori. Knutsson å sin sida använde sig av talspråk, berättelser och konkretion. Utgångspunkten i hennes kommunikation var mottagarbaserad. Hon praktiserade dessutom i hög grad kriskommunikativa teorier. Dessa skillnader bidrog sannolikt till att förtroendet för Freivalds minskade, samtidigt som det ökade för Knutsson.</p>

<p>Det här är en uppsats om dialogisk undervisning. Lennart Hellspong som är professor i retorik vid Södertörns Högskola har under ett par års tid utvecklat en dialogmodell som Kunskapsförhandling. Jag har själv undervisats i formen och tycker det är ett bra sätt att tillgodogöra sig kunskap på.</p><p>Syftet med uppsatsen är att undersöka om modellen också passar för att beskriva vad som händer i ett specifikt klassrumssamtal. Vidare jämför jag modellen med två andra dialogmodeller för att sätta fingret på vad som skiljer dem åt och vad som Kunskapsförhandlingen eventuellt bidrar med på området.</p><p>Jag har funnit att modellen passar bra för att beskriva vad som sker i klassrummet. Däremot försöker jag utifrån min analys resonera kring vad som skulle kunna utvecklas i modellen, vad som varit svårt att använda sig av i ett konkret fall. I min jämförelse har jag kommit fram till att Kunskapsförhandlingen kan bidra med en hel del. Den fyller synliga pedagogiska luckor i förhållande till de modeller jag har jämfört med, samtidigt som jag också fått syn på vissa pedagogiska brister i modellen.</p>

No description available.

<p>Min hypotes är att topiklärans teorier och betydelse kan utvidgas och användas till mer än som ett kreativt verktyg för att uppfinna och inventera övertygande argument, vilket är vanligt. Jag tror att retorikens topiklära kan visa oss att människor i olika kulturer och diskurser har olika tankestrukturer, tankemönster, tankemodeller och att dom är individuellt och kulturellt betingade.</p><p>Kan topikläran hjälpa oss att bättre förstå vilka perspektiv och föreställningar individer och hela kulturer har? Ett syfte med retorikens topiklära är just att vidga sina perspektiv. Därför kommer jag att snegla på de senaste årens forskning inom retorik, kognitiv psykologi och sociologi för att finna inspiration. Det blir således en korsbefruktning av perspektiv som jag anser tjänar mitt syfte. Även kognitiv psykologi och sociokulturella inriktningar är intresserade av hur vi tar in och tolkar information för att skapa vår verklighet och lära oss nya saker.</p><p>Det övergripande syftet med essän är att undersöka topikläran i relation till doxa och diskurser för att se om ett topiskt tänkesätt kan skapa tankemönster som påverkar perspektiven för individer och kulturer. För att nå mitt mål kommer jag att undersöka och diskutera begreppen tankemodeller, tankekartor, tankestilar, tankestrukturer. Jag vill även undersöka om topiklärans idéer om perspektivbyte kan appliceras på många områden utanför den rent klassiska retoriska arenan.</p><p>Jag har i min undersökning funnit flera begrepp vars innebörd kan tänkas överensstämma med topiklärans teorier och begrepp. Exempel på detta är begrepp som; tankemodeller, tankekartor, tankestilar, tankestrukturer osv. Dessa begrepp beskrivs både inom kognitiv psykologi och av sociokulturella företrädare. Alla dessa begrepp sägs förklara former av tankesystem eller koder som styr vårt tänkande och därmed vårt handlande. De finns både hos individer, grupper eller samhällen. Därför finner jag det intressant att diskutera dem i relation till topiken och dess mönster.</p>

Min hypotes är att topiklärans teorier och betydelse kan utvidgas och användas till mer än som ett kreativt verktyg för att uppfinna och inventera övertygande argument, vilket är vanligt. Jag tror att retorikens topiklära kan visa oss att människor i olika kulturer och diskurser har olika tankestrukturer, tankemönster, tankemodeller och att dom är individuellt och kulturellt betingade. Kan topikläran hjälpa oss att bättre förstå vilka perspektiv och föreställningar individer och hela kulturer har? Ett syfte med retorikens topiklära är just att vidga sina perspektiv. Därför kommer jag att snegla på de senaste årens forskning inom retorik, kognitiv psykologi och sociologi för att finna inspiration. Det blir således en korsbefruktning av perspektiv som jag anser tjänar mitt syfte. Även kognitiv psykologi och sociokulturella inriktningar är intresserade av hur vi tar in och tolkar information för att skapa vår verklighet och lära oss nya saker. Det övergripande syftet med essän är att undersöka topikläran i relation till doxa och diskurser för att se om ett topiskt tänkesätt kan skapa tankemönster som påverkar perspektiven för individer och kulturer. För att nå mitt mål kommer jag att undersöka och diskutera begreppen tankemodeller, tankekartor, tankestilar, tankestrukturer. Jag vill även undersöka om topiklärans idéer om perspektivbyte kan appliceras på många områden utanför den rent klassiska retoriska arenan. Jag har i min undersökning funnit flera begrepp vars innebörd kan tänkas överensstämma med topiklärans teorier och begrepp. Exempel på detta är begrepp som; tankemodeller, tankekartor, tankestilar, tankestrukturer osv. Dessa begrepp beskrivs både inom kognitiv psykologi och av sociokulturella företrädare. Alla dessa begrepp sägs förklara former av tankesystem eller koder som styr vårt tänkande och därmed vårt handlande. De finns både hos individer, grupper eller samhällen. Därför finner jag det intressant att diskutera dem i relation till topiken och dess mönster.

Syftet med denna studie är att analysera vilka kommunikativa och retoriska strategier som används i kriskommunikation samt hur bruket av dessa strategier påverkar förtroendet för sändaren. Genom en kvalitativ analys av dåvarande utrikesminister Laila Freivalds och Fritidsresors informationschef Lottie Knutssons kommunikation i media under de första dagarna i anslutning till flodvågskatastrofen 2004, visar denna studie på vilka retoriska och kriskommunikativa strategier som byggde respektive raserade förtroendet för dem. Krisberedskapsmyndighetens omfattande undersökning angående förtroende för inblandade aktörer utgör ett unikt ”facit” gällande allmänhetens uppfattning i förtroendefrågan. De kommunikativa praktikerna från Freivalds och Knutssons sida granskas i ljuset av kriskommunikativ teori, samt retoriskt med fokus på stil och tilltalssätt samt perspektiv. Resultatet av analysen visar att Freivalds kommunicerade ur ett sändarperspektiv, med ett byråkratiskt språk som saknade pathos. Hennes insats var inte överrensstämmande med kriskommunikativ teori. Knutsson å sin sida använde sig av talspråk, berättelser och konkretion. Utgångspunkten i hennes kommunikation var mottagarbaserad. Hon praktiserade dessutom i hög grad kriskommunikativa teorier. Dessa skillnader bidrog sannolikt till att förtroendet för Freivalds minskade, samtidigt som det ökade för Knutsson.