Det här projektet har som syfte att undersöka hur ett användande av tankar och idéer från retoriken kan bidra till att förbättra förmågan att föreläsa i helklass på folkhögskolenivå. En första föreläsning hölls, videofilmades och analyserades utifrån retorikens idéer. Föreläsningen omarbetades enligt de regler för förberedelse av tal som återfinns inom retoriken. Därefter hölls ytterligare två föreläsningar som även de filmades och analyserades. Slutsatsen är att ett användande av retorikens tankar ger en grundstruktur för att kunna förbereda sig väl inför en föreläsning. Detta kan ge trygghet i rollen som föreläsare. Inom en föreläsning behöver dock finnas plats för tvåvägskommunikation, något som den traditionella retoriken ej tar hänsyn till.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur Aftonbladet och Expressen framställer händelserna kring Saabs kris och konkurs som skedde år 2011. Teorin och metoden som används i uppsatsen är en retorisk analys. De moment som huvudsakligen ligger till grund för den retoriska analysen är språket och de angreppsvinklar som journalisten använder sig av för att övertyga sina läsare. Materialet består av artiklar från Aftonbladet och Expressen gällande det som har skrivits om Saabs kris och konkurs under år 2011. Urvalet har gjorts genom att välja ut 30 stycken artiklar från de två kvällstidningarna genom att göra ett nedslag varje månad och plocka ut artiklar som lyfter upp viktiga händelser kring krisen. Huvudresultatet är att nyhetsrapporteringen pendlar mycket mellan hopp och förtvivlan. Ena stunden låter det som att allt ska lösa sig och att man inte behöver oroa sig längre medan man nästa stund kan läsa om att nu är slutet nära. Det är helt enkelt en resa som pendlar mycket mellan hopp och förtvivlan.

Rhetoric is a difficult discipline to define. For centuries, rhetoricians have argued and discussed the question: what is rhetoric? Over the past 20 years, Sweden has seen a new breed of companies enter the labor market - the rhetoric consultants. If the adverts are correct, these consultants will help you become a better speaker, a greater debater and a more critical and conscious listener. In other words, you can pay to become a greater rhetorician. But as with all products sold, it must first be defined. What are we paying for when we pay for rhetoric? This paper intends to define rhetoric as a product in 21st century Sweden.

<p>Uppsatsens syfte är att finna en retoriskt baserad metod för att utvärdera demokratisk kvalitet i specifika situationer på arbetsplatser. Denna metod ska kunna användas av en retorikkonsult eller en personalchef på ett företag för att få en uppfattning om förutsättningarna för medbestämmande bland de anställda. Metoden kombinerar retorisk teori med organisationsvetenskap och demokratiteori, och utgår från en hypotes; att förutsättning för arbetsplatsdemokrati går att bedöma i tillgången till fördelaktiga retoriska situationer. Metoden prövas i en fältundersökning på arbetsplatsen Nutek och en specifik situation där, en flytt av verksamheten till nya lokaler.</p>

No description available.

Uppsatsens syfte är att finna en retoriskt baserad metod för att utvärdera demokratisk kvalitet i specifika situationer på arbetsplatser. Denna metod ska kunna användas av en retorikkonsult eller en personalchef på ett företag för att få en uppfattning om förutsättningarna för medbestämmande bland de anställda. Metoden kombinerar retorisk teori med organisationsvetenskap och demokratiteori, och utgår från en hypotes; att förutsättning för arbetsplatsdemokrati går att bedöma i tillgången till fördelaktiga retoriska situationer. Metoden prövas i en fältundersökning på arbetsplatsen Nutek och en specifik situation där, en flytt av verksamheten till nya lokaler.

This paper discusses the relationship between rhetoric and hermeneutics. It is a studyconducted through a generative method where two different rhetoric students haveanalyzed three rhetorical objects and afterwards have compared their results and theninterpreted the differences and similarities. The purpose is to find what makes aninterpretation legitimate and plausible and what binds rhetoric and hermeneuticstogether through meta analysis. The study shows that doxa is a fundamental elementthat connects rhetoric to hermeneutics and that it is more relevant to discussintersubjectivity than legitimacy, which is harder to define and achieve. An importantresult is also that the dialogue in the interpretation process has been found to be acatalyst for new research findings and of increased knowledge.

Ambitionen med denna uppsats har varit att undersöka hur retorisk teori kan bidra till och komplettera området för kriskommunikation. Genom en intervju med Örebro kommuns kommunikationsdirektör och genom en teoretisk fördjupning har vi sammanfört en praktikers perspektiv med ett teoretiskt perspektiv. Vi har tagit avstamp i den retoriska situationen och undersökt hur ett retoriskt angreppssätt kan öka förståelsen för den kommunikativa aspekten av en kris samt vilken nytta en kriskommunikatör kan ha av att se på en kris som en retorisk situation. Resultatet visar att den retoriska situationen kan bidra med ett nytt och givande perspektiv på kriskommunikation. Inom den retoriska situationens tre konstituenter - exigence, audience och constraints - kommer ethos, topiker, doxa, narrativ, identifikation, kairos och decorum att skapa ett kompletterande och systematiserande förhållningssätt till kriskommunikation.

In this thesis I discuss the adaption of the speaker to the audience, and suggest a radical re-imagining of both the act of adaption and the reasons why adaption is necessary. My main purpose is to introduce social complexity into what I see as the pivotal point of both classic and modernrhetoric and thereby create new possibilities for future research. I accomplish this by modifying the rhetorical concept of doxa, moving from Pierre Bourdieu's separation of doxa and habitus – the incorporated form of shared beliefs and values – to an integrated view based in Manuel DeLanda's use of Gilles Deleuze &amp; Félix Guattari's concept of the assemblage. In this way I formulate a notion of doxa that emerges from social interaction while at the same time shaping and regulating it. My notion of doxa is thus inseparable from the actions of the individuals participating in it, shaping both discourse and social life. I also introduce a separation between those who hear a speech and it's audience. I argue that the speaker's main motivation for adapting her/his speech to the hearers is a social one, as the speaker in fact turns the hearers into an audience. In this the speaker not only adapts herself/himself but actually, through the use of doxa, adapts the audience, thus shaping the hearers' perception not only of the speech but of the world. Following this I discuss why doxa is central to this process, and how the speaker by using doxa also takes part in reproducing it. I argue that it is impossible for the speaker to address her/his words to the actual hearers in the actual context of the speech, and therefore the speaker must rely on doxa in order to make an audience out of the hearers. Further, I describe the ways in which this constitutes a power over the hearers on the speaker's part, and some of the implications this idea has for rhetorical theory. Last, I briefly discuss how my notion of doxa, and the aforementioned impossibility of knowing the hearers and the context, also affects the work we (can) do as critics and students of rhetoric. I argue that we need to adopt a program similar to that Donna Haraway suggests in her essay Situated Knowledges, one of engaging the objects of our studies as active participants in a dialogue, even capable of tricking us. I then lay out a few ideas for future studies in the social complexities of rhetoric, finishing with the observation that discourse and the physical world are inseparably intertwined. / I den här uppsatsen presenterar jag en ny syn på vad det innebär att en talare anpassa sig till sin publik, hur detta ständigt är knutet till resten av samhället och hur talaren genom att tala utövar makt. Genom att omformulera vad doxa – våra gemensamma försanthållanden och vår världsbild –innebär och basera det helt i handlingar som uttrycker relationer och värderingar skisserar jag en begreppsapparat för att beskriva hur olika strukturer av beteenden kan uppstå och reproduceras i samhället. Det är min mening att någonting sådant som strukturer och sociala konstruktioner inte kan existera i sig utan att de ständigt byggs och upprätthålls genom att dessa handlingar som uttrycker värderingar återupprepas av olika människor som kommer i kontakt med dem. På så vis undviker jag att åberopa någonting utanför det sociala, någonting som inte i grund och botten enbart består av människor, men bibehållit möjligheten att bruka dessa mycket användbara begrepp. Utifrån tankar hos Jacques Derrida, Donna Haraway och Judith Butler diskuterar jag sedan omöjligheten för talaren att på förhand inför sig själv vara säker på vilka den kommer tala inför, och i vilken kontext, samt den omöjligheten i att faktiskt rikta sin vilja mot denna ”frånvarande” publik. Att tal trots detta faktiskt kan formuleras och göras effektiva beror på att talaren i brist på ”egen” information riktar sig till gemensamma punkter i doxa, gemensamma förståelser av vem publiken är och vilken kontexten är. På samma sätt kan en vilja riktas mot publiken, om den inte är talarens helt egna utan i stället utgår ifrån en delad idé. Alltså kan talet trots att det formuleras i publikens och kontextens frånvaro riktas till en publik, med en intention som också når dem. Baserat på detta ser vi då hur talarens handlingar – oberoende av talarens egentliga intentioner – också bidrar till att både upprätthålla och förändra doxa. Eftersom jag förutsätter att doxa skapas genom återupprepning av olika handlingar blir talarens handlande doxa-grundande. Talet är en knutpunkt för makt, en plats där olika förhållningssätt till världen kan mötas, brytas mot varandra men framför allt spridas vidare genom att de överförs till publiken. På så sätt är alltså talet en social händelse som både kan förändra och förstärka olika strukturer i doxa. Detta innebär även att själva handlingen att tala är en form av makt, i det att talaren genom det jag beskriver ovan också utövar ett stort mått av påverkan på hur publiken uppfattar sig själva. Jag menar att talaren när den tilltalar en skara åhörare som en publik, en grupp människor med någon form av gemenskap, också har en möjlighet att faktiskt delvis tala om för dem vilka de är. Detta handlar både om att talaren använder gemensamma punkter i doxa för att alls kunna tilltala sin publik, och om att talet faktiskt vidaresprider värderingar – men även genom att olika intentioner också ”kräver” olika publiker. På så vis blir alltså talarens vilja, tillsammans med de begränsningar doxa lägger på den, konstitutiv för den publik talaren tilltalar, oavsett vilka personer som faktiskt utgör den publiken. Utifrån detta tar jag slutligen upp vissa aspekter av vad denna syn på samhälle, talare och publik gör med den position retorikern – kritikern och analytikern – har i förhållande till talet. Jag menar att den måste förändras, och att vi bör frångå alla försök att säga någonting definitivt och slutgiltigt ”objektivt” om vad ett tal betyder eller har betytt, för att i stället, i linje med tankar hos Donna Haraway och Mats Rosengren, försöka möta talet i en dialog där det får skifta betydelser och vara en aktiv part i våra försök att finna kunskap om det. Genom denna förändring i position gentemot vårt studieobjekt är det min mening att vi kan komma närmre ett bättre – förvisso mer imprecist och splittrat, men ändock ärligare – vetande om både retorik som sådan liksom de individuella artefakter vi analyserar.

No description available.