Freshwater mussels is one the most endangered groups of organisms worldwide and stand in front of several threats. Global warming along with anthropogenic influence affect the mussel’s natural habitat and stress leads to changes in their behaviour. The aim was to investigate if the behaviour of Unio tumidus exposed to thermal stress differs depending on fine particulate matter exposure. This study hypothesises that (1) the critical thermal maximum of mussels is lower in high turbidity than in clear water (2) mussels in highly turbid water extend their foot at a lower temperature than in clear water (3) mussels have a more frequent gaping behaviour in high turbidity than in clear water. Mussels were placed in each water filled beaker with sensors glued to their shells for monitoring gaping behaviour. Aquarium heaters increased the water temperature gradually until the mussels reached their CTM. One group were placed in clear river water and one group in water with high turbidity. There was no significant difference in the CTM between the highly turbid and clear water. The mussels in the river water extended their foot at a lower temperature compared to the mussels in high turbidity. One possible explanation is that the mussels remain shut to protect themselves due to higher stress levels. Valve gaping behaviour was visually investigated and displayed different patterns between mussels in clear and highly turbid water. This study contributes with information regarding mussel behaviour and response to thermal stress which can be of value for future studies. / Sötvattenmusslor är en av de mest hotade organismerna i världen och står inför flera hot. Global uppvärmning tillsammans med antropogen inverkan påverkar musslornas naturliga livsmiljö och stress leder till förändringar i deras beteende. Syftet var att undersöka om beteendet hos Unio tumidus som utsätts för termisk stress skiljer sig beroende på exponering av fina partiklar. Denna studie antar att (1) critical thermal maximum för musslor är lägre vid hög turbiditet än i åvatten (2) musslor i hög turbiditet sträcker ut sin fot vid en lägre temperatur än i åvatten (3) musslor har ett mer frekvent öppningsbeteende vid hög turbiditet än i åvatten. Musslor placerades i vattenfyllda bägare med sensorer limmade på sina skal för att övervaka öppningsbeteende. Akvarievärmare ökade vattentemperaturen gradvis tills musslorna nådde sitt critical thermal maximum. En grupp placerades i åvatten och en grupp i vatten med hög turbiditet. Det fanns ingen signifikant skillnad i CTM mellan hög turbiditet och åvattnet. Musslorna i åvattnet sträckte ut sin fot vid en lägre temperatur jämfört med musslorna i hög turbiditet. En möjlig förklaring är att musslorna förblir stängda för att skydda sig på grund av högre stress. Öppningsbeteende undersöktes visuellt och visade olika mönster mellan musslor i åvatten och vatten med hög turbiditet. Denna studie bidrar med information om musslornas beteende och respons på termisk stress som kan vara av värde för framtida studier.

Den globala uppvärmningen förväntas öka jordens medeltemperatur framledes, vilket innebär att nederbördmönster kommer att ändras till följd av torka och översvämningar. Detta kommer att innebära ett ökat hot för många sötvattensmusslor, som redan är en av de mest hotade grupperna i världen. Temperaturen är en essentiell abiotisk faktor som styr fortplantning, tillväxt och överlevnad. Att mäta kritiskt temperaturmaximum (KTM) är en metod som är framtaget för att användas för att få en förståelse huruvida organismer tål värmeökningar. Under processen sker en gradvis uppvärmning under ett snabbt förlopp, och vid uppnådd KTM utsätts organismen för en extrem stress. Vid flertalet utförda inventeringar i Sverige har uteblivna föryngringar av sötvattensmusslor upptäckts. Syftet är därav att vi i detta experiment ska se om det råder skillnader i värmekänslighet hos befruktade musslor kontra obefruktade musslor. Hypoteserna är (1) befruktad dammussla når KTM tidigare än obefruktad dammussla och (2) befruktad dammusslas fot är utan rörelsekontroll vid en lägre temperatur än hos de obefruktade.  Allmän dammussla (Anodonta anatina) användes till experimentet, då den är helt utesluten ur den internationella rödlistan och vanligt förekommande i svenska sötvatten. Musslorna, vilka plockades i Alsterälven, acklimatiserades i fyra dygn i 10 °C. Under experimentet värmdes vattnet kontinuerligt med 0,3 °C/min, tills KTM hade uppnåtts. Resultatet för hypotes (1) visar att befruktade dammusslor hade ett signifikant högre KTM än obefruktade (t-test, p=0,039), vilket är tvärtemot min hypotes. Resultat för hypotes (2) visar ingen skillnad mellan grupperna (t-test, p=0,54). Varför befruktade musslor uppnådde ett högre KTM skulle kunna bero på att glochidierna stört filtreringen, så pass att gälfunktionen stärkts, vilket lett till att de klarar att hålla igång filtreringen och sin egen metabolism vid högre temperaturer. Mer studier behövs för att få en ökad förståelse över musslors känslighet av temperaturförändringar. / Global warming is expected to increase the earth's average temperature in the future, which means that precipitation patterns will change as a result of droughts and floods. This will pose an increased threat to many freshwater mussels, which are already one of the most endangered groups in the world. Temperature is an essential abiotic factor that controls reproduction, growth and survival. Critical temperature maximum (CTM) is a method that has been developed to be used to gain an understanding of whether organisms can tolerate heat increases. During the process, a gradual heating takes place during a rapid process, and when CTM is reached, the organism is exposed to extreme stress. In the majority of inventories carried out in Sweden, missing rejuvenations of freshwater mussels have been discovered. The purpose is that in this experiment we will see if there are differences in heat sensitivity of fertilized mussels versus unfertilized mussels. The hypotheses are that (1) fertilized mussels reaches their CTM earlier than unfertilized mussels and (2) fertilized mussels relax their foot completely at a lower temperature than the unfertilized mussels. The result for hypothesis (1) shows that fertilized mussels had a significantly higher CTM than unfertilized (t-test, p = 0.039), which is contrary to my hypothesis. Results for hypothesis (2) show no difference between the groups (t-test, p = 0.54). The common duck mussel (Anodonta anatina) was used for the experiment, as it is not in the international red list and is commonly found in Swedish freshwaters. The mussels, which are from the Alsterälven River, were acclimatized for four days in 10 °C river water before the experiment. During the experiment, the water was continuously heated at 0.3 °C/min, until the CTM was reached. Why fertilized mussels achieved a higher CTM could be due to the fact that the glochidians disrupted the filtration, so much so that the gill function was strengthened, which led to them being able to keep the filtration going and their own metabolism at higher temperatures. More studies are needed to gain an increased understanding of mussels' sensitivity to temperature changes.