Orsaken till många av de vanligast förekommande sjukdomarna främst i utvecklingsländer är förorenat och osäkert dricksvatten. Ett exempel på ett utvecklingsland med sådan problematik är Kenya där cirka 17,2 miljoner invånare saknar rent dricksvatten. Landet är i behov av ekonomiskt hållbara och effektiva vattenreningstekniker för att minska antalet vattenrelaterade sjukdomar. En sådan teknik är fotokatalytisk vattenrening. Fotokatalysens grundläggande beståndsdelar är UV-ljus och ett halvledande material, som exempelvis titandioxid. Det vatten som ska renas kombineras med titandioxid, samtidigt som titandioxiden exponeras för solljus. När mikroorganismer och föroreningar i vattnet kommer i kontakt med titandioxiden startar en nedbrytningsprocess. Som slutprodukt erhålls vanligtvis koldioxid och vatten. Det finns dock begränsningar i den fotokatalytiska tekniken. Föroreningar och mikroorganismer transporteras till titandioxidytan via en masstransport, för att sedan adsorbera till ytan där nedbrytningen äger rum. Slutprodukterna desorberar därefter från ytan till vattenvolymen, vilket ofta är en långsam process. Vidare måste vatten med hög turbiditet filtreras innan det kan genomgå en fotokatalytisk behandling, vilket är både tidskrävande och kostsamt. Syftet var att undersöka huruvida begränsningarnas negativa inverkan kan reduceras genom att  använda titandioxidbelagda solabsorberande material, som antas höja temperaturen och resultera i en snabbare desorptionsprocess. Den fotokatalytiska tekniken kombinerades även med en förbehandling med protein från Moringafrön. Partiklar i vattnet attraheras och adsorberar till proteinet, som sedan sedimenterar och ett mer transparent vatten kvarstår. För att kunna utvärdera de solabsorberande ytornas effekt jämfördes de med titandioxidbelaga glasprover. Två metoder användes för att jämföra effektiviteten. En reaktor användes för att mäta nedbrytningen av en modellförorening som färgar vattnet blått. Den andra metoden innebar att jämföra färgskiftningen hos samma modellförorening, där en snabbare färgskiftning indikerar en snabbare nedbrytning av modellföroreningen. Samma metoder användes på vatten med hög turbiditet som behandlats med fröproteinet, för att mäta dess potential som förbehandlingsmetod. Antalet bakteriekolonier beräknades i vattenprov innan behandling och efter för att jämföra reduceringen av antalet bakteriekolonier. Resultatet som erhölls indikerade att de solabsorberande proverna effektiviserar den fotokatalytiska processen både med avseende på degradering av föroreningar och inaktivering av bakterier. Stora problem uppstod med att fästa titandioxiden på de solabsorberande proverna, vilket fortfarande är ett olöst problem. Resultatet visade även att en förbehandling med fröprotein från Moringa för att minska turbiditeten fungerade effektivt och är en lämplig förbehandling av vatten som sedan ska genomgå en fotokatalytisk process.

Eutrophication is a major problem in many parts of the world today. Eutrophication means that more nutrients are added than nature can absorb, which can lead to algal blooms, overgrowth and sometimes even a lack of oxygen at the seabeds. One of the environmental quality goals in Sweden is No eutrophication and this goal is far from being achieved as extensive problems with eutrophication remain. Phosphorus is a substance that plays a significant role in eutrophication. To find out how much phosphorus there is in a watercourse water samples are taken, usually monthly. However, this is too sparse and peaks with higher levels therefore risk being missed and the phosphorus load in the watercourse can thus be underestimated. However, the sampling frequency required to obtain more reliable results is too expensive to carry out as far too many samples would need to be taken. However, there are solutions to this problem. By using high-frequency turbidity measurements with the help of sensors in watercourses the monthly measurements can be supplemented and gaps filled. Turbidity can be used as an indirect measurement of the phosphorus content as there is a connection between turbidity and phosphorus. This report examines the relationship between turbidity and total phosphorus content for seven different watercourses. Relationships are also compared between different seasons and flows for two of the watercourses. In addition, the total phosphorus load of the different watercourses is calculated and a comparison is made between high-frequency turbidity measurements and grab samples to find out if sensors are suitable at the investigated site. For all stations there was a significant relationship between turbidity and the total phosphorus content. The relationship was in some cases different for different seasons and also for different flows. At some of the stations the relationship was improved when the parameters conductivity and TOC (Total organic carbon) were added to the analysis. The phosphorus load on the different watercourses varied with the season in a similar way for each station with a lower load in the summer and a higher one in the winter and spring. When comparing the load calculated on the basis of sensors and the load calculated on the basis of grab samples the sensors sometimes gave a higher value and sometimes a lower value. This indicates that grab samples in some cases may be sufficient while sensors in some cases may be an important complement as the grab samples could give an underestimated total phosphorus content.

Den idag mest använda biologiska metoden för rening av avloppsvatten är processen som kallas för aktivt slam. Denna är normalt uppbyggd av luftningsbassäng och sedimenteringsbassäng. Kärnan i processen består av mikroorganismer vars sammansättning varierar. Detta beror på en rad olika yttre faktorer. Mikroorganismer bryter ned löst organiskt material i avloppsvattnet och bildar så kallade flockar, som sedan sjunker ner till bassängbottnen i sedimentationssteget. På detta sätt separerar man vattnet ifrån slammet. Det man vill uppnå är så snabb och kompakt sedimentation som möjligt. Polymerer används i samband med avloppsvattenrening för att förbättra flockbildningen och då speciellt när förutsättningarna för naturlig flockning är nedsatt. Syftet med den här studien var att laborativt utvärdera ett antal konventionella polymerprodukter och ett miljövänligare alternativ baserad på potatisstärkelse ur effektiv flockning- och sedimenteringssynvinkel. Där resultat för slamvolym, turbiditet och färgtal har vägts mot varandra, samt koncentrationen av polymer och den tid för sedimentering som krävts. Resultaten har visat att Magnafloc® 919 var den polymer med effektivast och mest optimala egenskaper. Fler polymerer så som t.ex. Magnafloc® 455 hade snarlika resultat, men krävde en högre koncentration av flockningsmedlet, vilket gör Magnafloc® 919 till det bättre alternativet. Resultaten kommer att ligga till grund för rekommendation av polymerprodukt att testa i fullskala.

Vid miljöövervakning av konstruktionsprojekt såsom byggnation av väg och järnväg är det vanligt att uppsatta riktvärden för grumlighet överskrids. I en genomgång av årsrapporter från infrastrukturprojektet BanaVäg i Väst visade det sig att riktvärden för grumlighet ofta sätts upp utan noggrann kartläggning av vattendragens naturliga grumlighetsnivåer. Detta arbetssätt beror förmodligen på den oklara lagstiftningen gällande riktvärden på grumlighet och på bristfälliga anvisningar för hur referensprovtagning av grumlighet bör utformas. För att komma åt problematiken med opålitliga riktvärden borde riktvärden därför anpassas till enskilda vattendrag. I detta examensarbete gjordes ett försök att ta fram en metod för att kunna sätta vattendragsanpassade riktvärden. En dynamisk modell utvecklades för att ta fram grumlighet utifrån jordbruksareal, andel lera i avrinningsområdet samt vattenflöde. Modellen gav bäst, men trots allt inte tillfredställande, resultat för vattendrag med avrinningsområden mindre än 100 km2. För vattendrag som hade ett större avrinningsområde blev modellresultaten sämre, förmodligen på grund av en komplex samverkan mellan olika drivvariabler, där vissa inte ens togs hänsyn till i modellen. För att komma vidare med vattendragsanpassade riktvärden i Sverige föreslås fortsättningsvis en omfattande nationell satsning framförallt för större värdefulla vattendrag. Denna satsning bör innefatta anpassning av mer avancerade modeller för grumlighet till svenska förhållanden. Sammanfattningsvis visar studien tydligt att det finns ett stort behov av att förbättra metoderna för att kontrollera grumlighet samt att ta fram riktvärden anpassade utifrån naturliga grumlighetsnivåer i de olika vattendragen. / It has been noticed that construction activities close to watercourses often result in turbidity values that exceed guideline values. A detailed analysis of annual reports from the Swedish infrastructure project “BanaVäg i Väst” has shown that recommended values of turbidity often are determined without consideration of natural variations in turbidity. The performance probably depends on the lack of appropriate legislation on acceptable turbidity values and on how turbidity should be monitored during construction activities. The objective of this thesis was therefore to develop a method to determine background values for turbidity as a basis for setting water system adapted reference values. In the thesis a model for turbidity was developed with agricultural area, clay content within the watershed and discharge as input variables. With the dynamic model variations in turbidity could best be explained in watercourses of watersheds less than 100 km2, but even for these watercourses the model performance remained poor. For watercourses draining larger watersheds the model performance became even poorer, most probably due to complex interactions of a variety of driving variables, of which some were not included as input variables. A recommendation is therefore a national initiative where more advanced models can be used, at least for large watercourses that are highly vulnerable, after adaption to Swedish conditions. This study clearly shows that there is an urgent need in Sweden to improve methods to monitor turbidity as well as to improve guideline values by adjusting them according to background turbidity levels.

Haparandabanan, den järnväg för godstrafik som går mellan Boden och Haparanda, byggdes för närmare 100 år sedan och stora delar av järnvägssträckan är i dåligt skick. För att klara morgon- dagens ökande transportbehov rustas den befintliga järnvägen mellan Boden och Kalix upp samt byggs en helt ny järnväg mellan Kalix och Haparanda. Projekt Haparandabanan har i järnvägsplaner, tillståndsansökningar om vattenverksamhet och anmälningsärenden gällande uppläggning av inert avfall utlovat att vidta en mängd åtgärder och försiktighetsmått. För att dessa åtaganden inte ska förbises och eventuellt orsaka negativa effekter på naturmiljön är det angeläget att följa upp dem. Det övergripande syftet med det här examensarbetet var att följa upp åtgärder och försiktighets- mått som projekt Haparandabanan åtagit sig att vidta och som kan påverka järnvägsområdets yt- och grundvatten. Exempel på åtgärder är att trummor ska läggas genom järnvägsbanken vid passage av våtmarker för att våtmarkernas hydrologiska funktioner ska upprätthållas, att sulfid- jord ska placeras anaerobt under grundvattenytan och att grumlingsförebyggande åtgärder ska vidtas vid vattendrag med målsättning att finsand ska hinna sedimentera. Två undersyften med examensarbetet var att ta reda på om järnvägsbyggnationen påverkat närområdets yt- och grundvattenkvalitet och att kortfattat och generellt beskriva projektets status vad gäller upp- nåelse av dess vattenrelaterade miljömål. Resultaten visar att projekt Haparandabanan uppfyllt de flesta åtaganden som följts upp under det här examensarbetet men att det funnits en del brister. Mer detaljerat visar resultaten bland annat att projektets utformningar av järnvägsvallens underbyggnad vid passager av våtmarker till viss del ändrats efter järnvägsplanernas fastställelser och att lokalisering av upplag till stor del följt järnvägsplanernas illustrationer. Projektets sulfidjordshantering har inte alltid skett på bästa tänkbara sätt eftersom det funnits brister i nedgrävning och täckning av uppgrävda sulfid- jordar. Kontroll av lakvatten från sulfidjordsupplag har skett regelbundet men referens- provtagningen var i de flesta provtagningspunkter bristfällig vilket lett till att det är svårt att dra konkreta slutsatser om huruvida projektets uppläggning av sulfidjordar orsakat förhöjda sulfathalter eller inte. Vidare visar resultaten att projekterade sedimenteringsanordningar inte alltid uppförts och att de i vissa fall varit undermåliga. Erosionsskydd i form av bergkross och naturgrus har dock i stor utsträckning lagts vid alla vattendrag utefter den nya järnvägslänken. Diagram över turbiditet visar att projektet mest troligt orsakat grumling i mer än hälften av vattendragen. Resultaten visar också att samstämmigheten mellan olika delar av projektets järnvägsplaner bör bli bättre. Ett exempel är att skyddsåtgärder mot kemikalieutsläpp vid järn- vägens passage av tre grundvattenförande isälvsavlagringar utlovades i järnvägsplanernas plan- beskrivningar men inte miljökonsekvensbeskrivningar, vilket bidragit till att detaljprojektörer inte projekterat in några skyddsåtgärder. Projektet har uppnått tre av fyra av sina detaljerade miljömål.

When stormwater flows from hard surfaces in urban areas it contributes with pollutants to nearby watercourses. Also runoff from rural areas dominated by agriculture and forestry can contribute with nutrients and pollutants to watercourses. How maximum concentrations and annual loads of pollutants are transported yearly to lakes and seas is crucial information for an adequate management of our natural waters. Several metals, like lead, copper, cadmium and zinc are harmful to humans, animals and plants. Estimates of concentrations and transports of metals is today often based upon manually collected samples, flow proportional samples or modeling in programs calculated from standards. All of these methods contains a lot of uncertainties. The yearly transports in watercourses is calculated through linear interpolation between samples. Uncertainties in the calculated yearly transports tend to increase with lower sampling frequencies, since changes in metal concentration is often overlooked. This study is based on samples from Hågaån, a stream located in the proximity of Uppsala, Sweden. The stream has influences from both stormwater and runoff from agricultural lands. The purpose of the study was to investigate in what ways turbidity can be used as an indirect measurement of metals. The relationship between turbidity and different metals were analyzed through linear regression. The results shows that a high frequency measurements with a turbidity sensor can be used in several different ways depending on the strenght in the relationship between turbidity and metal. If the obtained relationship is strong, as is the case for lead, a turbidity sensor could be used as an indirect measurement in the watercourse. In those cases when the relationship does not have the same credibility, a turbidity sensor could instead be used to model the metal concentrations between samples. It might be possible to apply a relationship between turbidity and metals also for stormwater for some metals, but further studies are inquired. Since the quality and flow of stormwater are highly variant, high frequency measurements with a turbidity sensor could provide a more complete picture of how the concentrations of pollutants vary over time. The relationship between turbidity and metals is dependant of the metal content in particles, optical properties but also the concentration of dissolved metals, which vary between watercourses and over time. It is therefore necessary to measure turbidity and metal concentrations in the watercourse of interest under different hydrological conditions. The more complex the relatinship is, the more measurements are required. This limit the usage of sensors to monitor metals. / Dagvatten som rinner av från hårdgjorda ytor i bebyggda områden bidrar med föroreningar till närliggande vattendrag. Även naturlig avrinning från icke-hårdgjorda ytor, som odlingsmark och skogsmark, kan bidra med näringsämnen och föroreningar  till vattendrag. Hur höga halter som förekommer, samt vilka mängder av föroreningar som årligen transporteras ut i sjöar och hav är viktigt att veta för att kunna följa upp Sveriges miljömål Giftfri miljö och vattenförvaltningens krav på god status. Många metaller som exempelvis bly, koppar, kadmium och zink är skadliga för människor, djur och växter. Uppskattningar av totalhalter och metalltransporter görs idag ofta baserade på relativt glest uttagna stickprover, flödesproportionell provtagning eller modelleringar i dataprogram beräknade från schablonhalter.  Alla dessa metoder innehåller stora osäkerheter. Årstransporter i vattendrag beräknas genom linjär interpolering mellan uttagna stickprover. Osäkerheterna i de beräknade årstransporterna ökar vid lägre provtagningsfrekvens, eftersom det är lätt att förändringar i metallhalten förbises. Denna studie baseras på mätningar från Hågaån utanför Uppsala, ett vattendrag som är påverkat av  både dagvatten och avrinning från jordbruksmark. Syftet med studien var att undersöka på vilka sätt turbiditet kan användas för indirekt mätning av metaller. Samband mellan turbiditet och metaller undersöktes genom linjär regression. Resultatet från mätningarna i Hågaån visade att högfrekventa mätningar med en turbiditetssensor kan användas på flera sätt beroende på styrkan i sambandet mellan turbiditet och metall. Om sambandet som erhålls är starkt, vilket är fallet för bly, skulle en turbiditetssensor kunna användas som en indirekt mätning i vattendrag. I de fall då sambandet inte är lika starkt, kan en turbiditetssensor istället användas för att fylla i data mellan stickproverna vid transportberäkningar. Detta minskar behovet av tät provtagning vilket kan ge en kostnadsbesparing. Samband mellan turbiditet och metaller borde kunna upprättas och appliceras även på dagvatten för vissa metaller, men vidare studier med längre mätserier krävs. Eftersom dagvattnets kvalitet och flöde är så varierande skulle en turbiditetssensor kunna ge en bättre bild av hur föroreningshalterna varierar över tid för metaller som är bundna till partiklar. Det finns överlag stora utmaningar kopplade till att mäta i dagvatten och en sensor kan i vissa fall utgöra ett bra komplement till andra metoder. Sambandet mellan turbiditet och metallhalt beror av partiklarnas metallinnehåll, optiska egenskaper och även halten lösta metaller, vilket varierar mellan vattendrag och även över tid. Det är därför nödvändigt med mätningar av turbiditet och metallhalter i varje enskilt vattendrag och under olika hydrologiska förhållanden. Ju mer komplext sambandet är desto fler mätningar behövs. Det begränsar användningen av sensorer för att övervaka metaller.

Vatten är en livsviktig resurs därför behöver kvalitén övervakas. Slamhalt i vatten är viktigt eftersom det kan föra med sig gifter och näringsämnen, men även grumlar vattnet vilket kan påverka livsmiljön för vattenlevande organismer. Slamhalt varierar över tid på grund av olika processer som transporterar material till vattendrag. För att mäta slamhalten har man historiskt tagit vattenprover i fält. Det är tidsödande och görs sällan vilket leder till att man lätt missar toppar och dalar i flödet.  Turbiditet är möjligt att mäta in situ och innebär att vattnets ljusgenomsläpplighet mäts. Det kan mätas med täta intervall vilket ger detaljerad information om förändringar i vattendragen. Korrelationen mellan turbiditet och slamhalt har undersökts flera gånger men eftersom mätningar reagerar på partiklars storlek och form behöver man utvärdera sambandet för varje enskilt vattendrag.  2017 gjordes en studie för Sveriges lantbruksuniversitet där Hoang (2017) använde multivariabel statistik för att undersöka turbiditet korrelerat med fosfor samt jordarters och markanvändnings påverkan på relationen i svenska vatten.  Sedan dess har markdata uppdaterats vilket gör det aktuellt att undersöka korrelationen mellan slamhalt och turbiditet. Genom linjär regression visades ett tydligt samband mellan turbiditet och slamhalt för många avrinningsområden. De högsta korrelationerna syntes för områden med hög fördelning av åkermark och lerhalt. / Water is a vital resource for life, that is why water quality is monitored. Suspended solids in water are important because it transports pollutants and nutrients, it also dims the water which can affect the environment for water living organisms. Suspended solids change over time due to different processes that transport materials to waterbodies. Historically, suspended solids have been measured by taking samples in the field. That takes a lot of time and fluctuations are lost because of dispersed measuring periods.  Turbidity can be measured in-situ and quantifies the light attenuation of the water. It can be measured with tight intervals which results in detailed information about changes in the waterbody. The correlation between suspended solids and turbidity has been studied several times, however, a turbidity sensor reacts to particle size and form which means that the correlation needs to be investigated for every individual waterbody.  2017 a study at the Swedish university of agriculture was done where Hoang (2017) used multivariate statistics to study turbidity correlated with phosphorus, as well as soil classes and land use factors influence on the relationship in Swedish waters. Since then, new data for soil and land use have been updated which makes it relevant to evaluate the correlation between suspended solids and turbidity. Through linear regression a clear correlation was shown for many catchments. The highest correlations were found in areas with high rates of agriculture and clay rich soils.

Dagvatten härstammar från nederbörd och ibland en del grundvatten, när regn faller på hårda ytor ökar sannolikheten för ytavrinning med högt flöde och med det vattnet kan föroreningar följa med som hamnar i recipienten eftersom generellt så renas inte dagvatten när det rinner i ledningar, vattendrag eller diken vidare till recipient. När regn faller på ytor med vegetation så blir det lägre flöde, då en del vatten stannar på växter eller blir upptagna av rötter samt infiltreras av jorden. Vattnet filtreras därför naturligt och risken för föroreningar är lägre, men många naturligt förekommande ämnen hamnar ändå i recipienten. När städer expanderar så ökar de hårda ytorna i form av till exempel vägar och byggnader. Uppsala är en av dessa städer som expanderar, därför är det viktigt med bra dagvattenhantering för att försöka minska mängden utsläppta ämnen som försämrar vattenkvaliteten i Fyrisån. Studien genomfördes genom att kartlägga dagvattenutlopp med Fyrisån som recipient, samt provtagningar av vattnet från utloppen och ytvatten från Fyrisån. De parametrar som testats är konduktivitet, turbiditet och nitrathalt. Proven har sedan jämförts med data hämtad från Sveriges lantbruksuniversitets (SLU) teststationer Klastorp och Flottsund. Detta kandidatarbete undersöker dagvatten och dess påverkan på vattenkvalitet i Fyrisån. Den del av Fyrisån som analyserats är 8,5 km lång och sträcker sig från Klastorp i norra Uppsala, till Sävjaån i södra som ligger ungefär 4 km norr om Ekoln där Fyrisån mynnar. Varje dagvattenutlopp fick varsin koordinat med hjälp av en GPS och senare en benämning i undersökningen / Stormwater originates from precipitation and possibly some amounts of groundwater. When rain falls on areas with a hard surface it can contribute to surface runoff and with that the possibility for contaminations to enter the recipient, since most stormwater is directed to the recipient with pipes, trenches and water streams directly that generally have no sort of cleaning treatment. On the other hand, when precipitation falls on areas with vegetation the water is intercepted by the plants and the roots taking up water as well. This gives less runoff and the water that reaches the recipient has been filtered through the soil, but substances can still reach the recipient.  When cities expand and more hard surfaces increase such as roads and buildings, and areas of vegetation generally decrease. Uppsala is one those cities that are under heavy expansion, which makes it very important to have a good management plan of stormwater to try and decrease the amount of substances that makes water quality worse in Fyrisån. Three parameters were used to determine the water quality in this thesis, conductivity, turbidity and nitrate content. Testing was performed on both the water from the outlets, as well as the surface water of Fyrisån. Results from the testing were compared to data collected from Sveriges lantbruksuniversitets (SLU) test sites Klastorp and Flottsund. This bachelor’s thesis examines stormwater and its impact on water quality of Fyrisån in Uppsala, Sweden. The examined area follows Fyrisån, is 8,5 km long and stretches from the northern part of Uppsala, Klastorp to the south where a stream called Sävjaån connects, which is situated about 4km before Fyrisån mouths in the lake Ekoln. The area was mapped using a GPS, giving each location with a stormwater outage a specific coordinate and afterwards a name used in the report.

Freshwater mussels is one the most endangered groups of organisms worldwide and stand in front of several threats. Global warming along with anthropogenic influence affect the mussel’s natural habitat and stress leads to changes in their behaviour. The aim was to investigate if the behaviour of Unio tumidus exposed to thermal stress differs depending on fine particulate matter exposure. This study hypothesises that (1) the critical thermal maximum of mussels is lower in high turbidity than in clear water (2) mussels in highly turbid water extend their foot at a lower temperature than in clear water (3) mussels have a more frequent gaping behaviour in high turbidity than in clear water. Mussels were placed in each water filled beaker with sensors glued to their shells for monitoring gaping behaviour. Aquarium heaters increased the water temperature gradually until the mussels reached their CTM. One group were placed in clear river water and one group in water with high turbidity. There was no significant difference in the CTM between the highly turbid and clear water. The mussels in the river water extended their foot at a lower temperature compared to the mussels in high turbidity. One possible explanation is that the mussels remain shut to protect themselves due to higher stress levels. Valve gaping behaviour was visually investigated and displayed different patterns between mussels in clear and highly turbid water. This study contributes with information regarding mussel behaviour and response to thermal stress which can be of value for future studies. / Sötvattenmusslor är en av de mest hotade organismerna i världen och står inför flera hot. Global uppvärmning tillsammans med antropogen inverkan påverkar musslornas naturliga livsmiljö och stress leder till förändringar i deras beteende. Syftet var att undersöka om beteendet hos Unio tumidus som utsätts för termisk stress skiljer sig beroende på exponering av fina partiklar. Denna studie antar att (1) critical thermal maximum för musslor är lägre vid hög turbiditet än i åvatten (2) musslor i hög turbiditet sträcker ut sin fot vid en lägre temperatur än i åvatten (3) musslor har ett mer frekvent öppningsbeteende vid hög turbiditet än i åvatten. Musslor placerades i vattenfyllda bägare med sensorer limmade på sina skal för att övervaka öppningsbeteende. Akvarievärmare ökade vattentemperaturen gradvis tills musslorna nådde sitt critical thermal maximum. En grupp placerades i åvatten och en grupp i vatten med hög turbiditet. Det fanns ingen signifikant skillnad i CTM mellan hög turbiditet och åvattnet. Musslorna i åvattnet sträckte ut sin fot vid en lägre temperatur jämfört med musslorna i hög turbiditet. En möjlig förklaring är att musslorna förblir stängda för att skydda sig på grund av högre stress. Öppningsbeteende undersöktes visuellt och visade olika mönster mellan musslor i åvatten och vatten med hög turbiditet. Denna studie bidrar med information om musslornas beteende och respons på termisk stress som kan vara av värde för framtida studier.

Stormwater is water that originates from snow or rainfall and that cannot naturally infiltrate the soil. When stormwater flows from hard surfaces it can transport different pollutants to watercourses. By measuring turbidity continuously and using the relationship between turbidity and pollutants the pollutant levels can be estimated. The aim of this study was partly to investigate the relationship between turbidity and phosphorus, metals and PAHs in stormwater in three catchment areas. This study also aimed to investigate how the distribution between dissolved and particulate bound concentrations of phosphorus and metals varied during different rain courses and at different catchment areas. The study was carried out in Uppsala and included continuous measurement of turbidity in three stormwater wells in three catchment areas. Seven samples were also taken at different precipitation occasions in both stormwater and in Fyrisån. In Svartbäcken there was a strong relationship between turbidity and phosphorus and metals. In Librobäck there was an indication that there was a strong relationship between turbidity and some metals and PAH:s. There was no relationship between turbidity and pollutants in Luthagen. Based on these samples, it is difficult to draw any conclusions about why the connections differed for certain pollutants and catchment areas. Due to the fact that the number of measuring points was too few the continuous measurement could not be used to estimate variations in pollution levels. To be able to use the continuous measurement, a longer sampling period and different precipitation occasions is needed. The continuous measurements were used to get an idea of when the samples were taken during the stormwater flow. The results also showed that all pollutants were mostly particulate bound for samples taken at the beginning of a precipitation occasion and with some precipitation during the sampling. For samples that did not take place in connection with stormwater runoff events, the distribution varied for the pollutants in the study. It has not been possible to see a clear trend for how the distribution between dissolved and particulate bound pollutants has varied between different catchment areas. / Dagvatten är vatten som uppkommer vid regn eller vid snösmältning och som inte kan infiltrera naturligt i marken. När dagvattnet avrinner ytligt på marken kan det föra med sig föroreningar till recipienten. Genom att mäta turbiditet kontinuerligt och utnyttja eventuella samband med föroreningar kan föroreningshalter i dagvatten uppskattas. Studien hade två huvudsakliga syften varav det ena var att undersöka samband mellan turbiditet och fosfor, metaller samt PAH:er i dagvatten i tre avrinningsområden. Detta för att se om sambanden kunde användas för att med hjälp av kontinuerlig mätning av turbiditet uppskatta föroreningshalter vid avrinningsområdena. Det andra syftet var att undersöka hur fördelningen mellan lösta och partikulärt bundna andelar fosfor och metaller varierade under olika regnförlopp och vid olika avrinningsområden.  Studien utfördes i Uppsala och innefattade delvis kontinuerlig mätning av turbiditet i tre dagvattenbrunnar i tre avrinningsområden. Det gjordes även sju stickprovtagningar vid olika nederbördstillfällen i både dagvatten och i Fyrisån. I Svartbäcken visade resultaten att det fanns starka samband mellan turbiditet och fosfor och metaller. I Librobäck fanns det en indikation för starka samband mellan turbiditet och fosfor samt vissa metaller och PAH:er. I Luthagen fanns det dock inga samband mellan turbiditet och undersökta föroreningarna. Utifrån dessa prover var det svårt att dra några slutsatser kring varför sambanden skilde sig åt för vissa föroreningar och avrinningsområden. På grund av att antalet mätpunkter var för få kunde inte den kontinuerliga mätningen användas för att uppskatta variationer av föroreningshalter. För att kunna använda den kontinuerliga mätningen behövs en längre provtagningsperiod med fler provtagningar.  Resultatet visade även att den partikulärt bundna andelen dominerade för alla föroreningar vid de provtagningar som togs i början på ett nederbördstillfälle och vid viss nederbörd. Vid provtagningar som utfördes senare under nederbördstillfället varierade fördelningen för de olika föroreningarna. Det har inte varit möjligt att se en tydlig trend för hur fördelningen mellan lösta och partikulärt bundna föroreningar varierade mellan olika avrinningsområden.