This dissertation deals with firms’ visual and pre-visual self-representations in accounting narratives. Self-representations are those descriptions about the company that firms include in accounting narratives to convey the current standings and their identity. External stakeholders increasingly expect non-numerical information about firms to be disclosed, and accounting narratives are a key medium for firms to account for their activities and maintain legitimacy as social actors. The question of which reporting conventions exist for legitimating selfrepresentations, especially from a visual perspective, remains unexplored. The purpose of this study is therefore to explore the empirical phenomenon of self-representations in accounting narratives in relation to legitimation rhetoric. The study is based on three research papers dealing with different patterns of self-representations in accounting-related narratives, including corporate reporting and business model diagrams. The examples are viewed through the theoretical lenses of semiotics and institutional theory, particularly legitimation theory. The study combines visual methods (visual content analysis and visual taxonomy) with other methods (interviews, text analysis) to conceptualize and exemplify what is meant by self-representations in accounting narratives. The study finds that there may be multiple parallel pre-visual self-representations at play to influence representations of the self, that visual self-representations are becoming more common in accounting narratives, and that several rhetorical strategies for legitimation are observable in these representations. By showing how diagrams can serve a legitimating purpose in accounting narratives, it is argued that diagrams should be considered on par with graphs and photographs as visual rhetorical devices in accounting narratives, and that they could be used as key communicative elements in the accounting process. Second, based on the longitudinal and comparative examples of self-representations, it is suggested that self-representations increasingly refer to abstract rather than concrete referents. This change is discussed in terms of the increasingly digital and service-based knowledge economy, where material referents give way to “amaterial” values. The contribution of this study is to describe selfrepresentations through several empirical examples, and to thereby increase awareness among practitioners and researchers of how visuals serve as communicative resources with legitimating functions in accounting narratives. Four concepts are proposed as tools for explaining the observed developments, and for improving visual literacy with regard to accounting narratives: inclusive perspective on accounting narratives, amateriality, self-representation, and diagrams. / Denna licentiatavhandling handlar om företags visuella och ”för-visuella” själv-representationer i kontexten redovisning. Till självrepresentationer hör de beskrivningar som företaget inkluderar i sin externt rapporterade information för att förmedla dess ställning och identitet. Externa intressenter förväntar sig i ökande utsträckning att även icke-numerisk information redovisas av företaget, vilket gör denna typ av externt rapporterade information viktig för att redovisa aktiviteter och för företag att därigenom bibehålla legitimitet som sociala aktörer. Frågan om vilka rapporteringskonventioner som finns kring företags självrepresentationer är i dagsläget inte utforskad. Syftet med denna studie är därför att undersöka det empiriska fenomenet självrepresentationer i kontexten redovisning kopplat till perspektivet legitimeringsretorik. Studien baserar sig på tre forskningsartiklar som behandlar olika empiriska exempel och mönster av självrepresentationer, exempelvis affärsmodellsdiagram. Dessa betraktas utifrån de teoretiska linserna semiotik och institutionell teori, speciellt legitimeringsteori. Studien kombinerar visuella metoder (visuell innehållsanalys och visuell taxonomi) med andra metoder (intervjuer och textanalys) för att konceptualisera och exemplifiera vad som menas med självrepresentation i kontexten redovisning. Studien finner att det kan förekomma många parallella för-visuella självrepresentationer som påverkar företags självuppfattning, att visuella självrepresentationer blir alltmer vanliga i företags externt publicerade information, och att flera retoriska legitimeringsstrategier förekommer i det undersökta materialet. Genom att visa hur diagram används som kommunikationsresurs så argumenterar studien för att fortsatt forskning behövs för att undersöka hur diagram, likt mer utforskade visuella format såsom grafer och fotografier, bidrar till företags legitimeringsretorik i externt publicerad redovisningskommunikation, samt att diagram kan fungera som viktiga resurser för självrepresentation i företags redovisningsprocess. Dessutom föreslås, baserat på longitudinella och jämförande exempel, att självrepresentationer i ökande grad relaterar till abstrakta snarare än konkreta referenter. Denna förändring diskuteras i termer av en alltmer digital och tjänstebaserad kunskapsekonomi, där materiella referenter överges till förmån för ”amateriella” värden. Studiens bidrag är att beskriva själv-representationer genom flera empiriska exempel, och att därmed öka medvetenheten hos praktiker och forskare om hur visuella format kan tjäna legitimeringssyften i kontexten redovisning. Baserat på studiens analys och resonemang lyfts fyra begrepp fram för att förklara den observerade utvecklingen, samt för att bidra till att förbättra praktikers såväl som forskares ”visuella läskunnighet”: ett inkluderande perspektiv på externt publicerad information, amaterialitet, självrepresentation, och diagram.

Sydkoreansk populärkultur konsumeras i dag i hela världen. Globaliseringen har lett till att internationella fans av sydkoreansk populärkultur blir fler och att internationella stjärnor får fler möjligheter att visa upp sig i Sydkorea. Eftersom interaktionerna mellan Sydkorea och omvärlden ökar bör vi undersöka hur sådana interkulturella möten fungerar. Med andra ord, vi måste studera hur människor interagerar via olika doxiska förutsättningar.  En växande ”variety”-genre inom nya sydkoreanska ”ontact”-eran är underhållningsprogram på YouTube där koreanska underhållningspersonligheter eller artister intervjuar andra stjärnor samt ofta konsumerar alkohol. Inom ”ontact”-genren blev YouTube-showen My Alcohol Diary, ledd av Lee Young Ji, snabbt populär. Denna uppsats studerar ett avsnitt ur My Alcohol Diary där den danska sångaren Christopher är gäst. Uppsatsen undersöker med hjälp av en topikanalys hur Lees och Christophers doxiska förutsättningar ser ut och uttrycks. Uttolkningen av videon kompletteras av fyra kommenterande texter om avsnittet, vilka bidrar med ytterligare ett internationellt åskådarperspektiv. Detta görs med hjälp av Ruth Amossys förståelse av doxa och LuMing Maos idé "rhetorical way-making". Uppsatsen kommer fram till att Lee och Christopher inom tre funna topiska kategorier - språk, ålder och hierarki, och relationer - konverserar via olika personor som syftar att skapa sig en etoshöjande personlighet. Samtalet ger upphov till doxiska gränser dem emellan, vilket syns tydligast i topikkategorin relationer. I konversationen, och i de kommenterande texternas, skapas en asymmetrisk maktrelation mellan de två genom de roller de tilldelsas och tar.  Problematiken av olikhet leder till att Lee och Christopher sätts i ett binärt system för att skilja dem från varandra även när de försöker förstå varandra. / South Korean popular culture has grown increasingly popular in the last few years. A rather unexplored genre within the newly defined south Korean genre “ontact” is the growing number of ”variety”-esque shows on YouTube. With the help of a doxic topoi analysis, this thesis explores the implications of the intercultural meeting between Lee Young Ji and Danish singer Christopher Lund Nissen on the show My Alcohol Diary. Four articles about the episode is also object of the study. This thesis uses Ruth Amossy's understanding of doxa and LuMing Mao's concept "rhetorical way-making". In the topic categories of language, age and hierarchy, and relationships, this thesis concludes that Christopher and Lee are made to represent their cultures even though their representation is hinged on the situation and their different backgrounds. The differences are played through personas which adds a layer of self-representation to the conversation. The relationship between the two is asymmetric in their cultural doxas.