No description available.

I tysk rätt har Bundesgerichtshof sedan länge slagit fast att både en ny och kvarstående part är skiljebundna efter singularsuccession. Skiljebundenhet för den nya parten vid Abtretung (borgenärsbyte) baseras på § 404 Bürgeliches Gesetzbuch (BGB) som anger att en ny part inte kan få bättre rätt än den överlåtande parten. Den kvarstående partens bundenhet stöds på en analogi av § 401 BGB som innebär att sidorättigheter som är kopplade till ett avtal går över på en ny part vid singularsuccession. Undantag till skiljebundenheten föreligger om en avvikande partsvilja kan påvisas. Högsta domstolen uttalade i NJA 1997 s. 866 att skiljebundenhet ska föreligga för både ny och kvarstående part efter singularsuccession. Den nya partens bundenhet grundas på att den kvarstående parten inte ska få sin rätt försämrad genom en överlåtelse som denne inte har kunnat motsätta sig samt 27 § lagen (1936:81) om skuldebrev. Skiljebundenheten för den kvarstående parten motiverades med att denne annars skulle kunna spekulera i valet av tvisteform. En haltande bundenhet ansågs oskäligt av domstolen som slog fast att bundenhet skulle föreligga om inga ”särskilda omständigheter” kunde påvisas. ”Särskilda omständigheter” omfattar enligt doktrin antingen den nya partens oförmåga att stå kostnaderna i ett skiljeförfarande eller att skiljeavtalet har slutits på grund av en stark personlig anknytning mellan de ursprungliga parterna. Betalningsoförmåga bör inte ses som en ”särskild omständighet” eftersom situationen likväl kan uppkomma utan att succession har skett. Om betalningsoförmåga ska vara ett undantag till skiljebundenhet så bör det vara ett generellt undantag som inte förutsätter succession. Undantaget för ett nära förhållande mellan de ursprungliga parterna bör ändras till att istället motsvara det tyska undantaget om avvikande partsvilja. På så vis kan en stark personlig anknytning fortfarande utgöra ett undantag till skiljebundenhet men undantaget blir mer flexibelt. I propositionen till lag (1999:116) om skiljeförfarande framförde regeringen att skiljebundenhet vid singularsuccession borde regleras av rättstillämpningen eftersom det inte skulle vara möjligt att införa en lagregel som täckte alla tänkbara situationer vilket tyder på att ett flexibelt undantag behövs. Undantag till skiljebundenhet vid singularsuccession bör också utvidgas till att omfatta en ny part för att undvika en haltande möjlighet till undantag. Om en haltande bundenhet anses oskälig torde en haltande möjlighet till undantag också vara det. Undantaget till skiljebundenhet i svensk rätt är i behov av både förändring och förtydligande.Vad

No description available.

No description available.

Abstract As international trade is constantly increasing, the number of disputes between international parties is greater than ever. In view of the fact that it is difficult to get court judgments recognized and enforced, arbitration has gained a great foothold in international commercial disputes. The leading international legal framework for recognition and enforcement of arbitral awards is the New York Convention of 1958 with 142 Member States as of today. It simplifies recognition and enforcement of arbitral awards in foreign countries. Nevertheless, certain criterions are required to be fulfilled and a much-debated criterion is the writing requirement for arbitration agreements. The writing requirement is found in Article II(2) of the New York Convention and it stipulates that an arbitration clause or an arbitration agreement must be signed by the parties or contained in an exchange of letters or telegrams to constitute a valid arbitration agreement, which is the foundation of a recognizable and enforceable arbitral award. The requirement in itself is clear, but the development of electronic communication and the fact that national courts interpret the writing requirement differently, leads to dissimilar requirements in various countries. Moreover, numerous new ways of how to conclude contracts have been established during the 50 years that has passed since the adoption of the New York Convention and the ever increasing number of disputes has questioned the function of the writing requirement. The UNCITRAL has, by adopting a model law, tried to accomplish a uniform interpretation and establish what it takes to fulfill the writing requirement. The starting point for the work of the UNCITRAL was to modify national arbitration legislation and thus reach the objective of harmonizing the writing requirement. The thesis undertakes an international outlook in three countries, Australia, Italy and Sweden. These countries are all Member States of the New York Convention but there are great differences in their legislation. Sweden imposes no writing requirement and Italy has applied a very restrictive interpretation. Australia has incorporated the UNCITRAL Model Law. The international outlook illustrates how the interpretation depends on national arbitration legislation and attitude towards the writing requirement. An analysis of the current general legal context shows a weakening threshold for fulfillment of the writing requirement. It is also evident that the writing requirement is not in line with how international trade is practiced today. The writing requirement frequently constitutes a formalistic problem regarding conclusion of contracts, as it comprise a requirement with-out function. In addition to this, the attempts of the UN have failed to eliminate uncer-tainty and the divergence in interpretation. To reach a uniform interpretation, an immense overhaul of the New York Convention is needed, alternatively that additional States adhere to the UNCITRAL Model Law and thus eliminate the national differences of today. / Sammanfattning En ständigt ökande internationell handel leder till en ökning i antalet tvister mellan parter från olika länder. Då nationella domslut är svåra att få erkända och verkställda i en främmande stat har skiljedomsförfaranden ökat i antal. Regelverket kring att få en skiljedom erkänd och verkställd i en främmande stat utgörs främst av New Yorkkonventionen från 1958 med 142 fördragsslutande stater till dags dato. New Yorkkonventionen möjliggör att en internationell skiljedom lättare kan erkännas och verkställas i en främmande stat. Dock måste vissa kriterier vara uppfyllda och ett av de mest omdebatterade och domstolsprövade kriterierna är det skriftliga formkravet för skiljeavtal. Skriftlighetskravet regleras i Artikel II(2), New Yorkkonventionen och påvisar att skiljeavtalet måste vara undertecknat av parterna eller inkluderat i brev- eller telegramväxling för att vara giltigt. Ett giltigt skiljeavtal formar grunden för en verkställbar skiljedom. Kravet i sig är relativt tydligt men med teknologins frammarsch och det faktum att nationella domstolar tolkar skriftlighetskravet olika har kraven för att uppnå skriftlighetskravet skiftat från land till land. Framförallt har olika sätt att sluta avtal tillkommit under de 50 år som New Yorkkonventionen har existerat och även det ökande antalet internationella skiljedomsförfaranden har ifrågasatt grunden för skriftlighetskravet. UNCITRAL har genom en modellag om kommersiella skiljeförfaranden försökt skapa enhetlighet om hur skriftlighetskravet skall tolkas och vad som krävs för att uppnå kravet. Utgångspunkten för UNCITRAL’s arbete har varit att förändra nationell lagstiftning och därmed uppnå målet om harmonisering av skriftlighetskravet. Uppsatsen gör en internationell utblick i tre länder, Australien, Italien och Sverige. De tre länderna är fördragsslutande stater till New Yorkkonventionen men deras nationella lagstiftning skiftar markant. Sverige påvisar inte något skriftlighetskrav för skiljeavtal och Italien har tolkat skriftlighetskravet restriktivt. Australien har fullt ut inkorporerat den modellag som UNCITRAL har utarbetat gällande kommersiella skiljeförfaranden. Utblicken visar även i flera rättsfall hur olika tolkningen av skriftlighetskravet blir beroende på den nationella lagstiftningen och inställningen till skriftlighetskravet. En analys av rättsläget påvisar att tröskeln för att uppnå skriftlighetskravet tenderar att luckras upp. Det framkommer även att skriftlighetskravet inte är i fas med hur internationell handel praktiseras idag. Skriftlighetskravet är ofta ett formalistiskt problem vad gäller avtalsslut och konstituerar ett krav utan funktion. Därtill har de försök som gjorts från överstatligt håll misslyckats med att undanröja osäkerheten och skiftningar i tolkningen. För att uppnå enhetlighet krävs en genomarbetning av New Yorkkonventionen, alternativt att fler stater anammar UNCITRAL’s modellag och därmed undanröjer de nationella olikheter som existerar idag.

<p>Abstract</p><p>As international trade is constantly increasing, the number of disputes between international parties is greater than ever. In view of the fact that it is difficult to get court judgments recognized and enforced, arbitration has gained a great foothold in international commercial disputes. The leading international legal framework for recognition and enforcement of arbitral awards is the New York Convention of 1958 with 142 Member States as of today. It simplifies recognition and enforcement of arbitral awards in foreign countries. Nevertheless, certain criterions are required to be fulfilled and a much-debated criterion is the writing requirement for arbitration agreements.</p><p>The writing requirement is found in Article II(2) of the New York Convention and it stipulates that an arbitration clause or an arbitration agreement must be signed by the parties or contained in an exchange of letters or telegrams to constitute a valid arbitration agreement, which is the foundation of a recognizable and enforceable arbitral award. The requirement in itself is clear, but the development of electronic communication and the fact that national courts interpret the writing requirement differently, leads to dissimilar requirements in various countries. Moreover, numerous new ways of how to conclude contracts have been established during the 50 years that has passed since the adoption of the New York Convention and the ever increasing number of disputes has questioned the function of the writing requirement. The UNCITRAL has, by adopting a model law, tried to accomplish a uniform interpretation and establish what it takes to fulfill the writing requirement. The starting point for the work of the UNCITRAL was to modify national arbitration legislation and thus reach the objective of harmonizing the writing requirement.</p><p>The thesis undertakes an international outlook in three countries, Australia, Italy and Sweden. These countries are all Member States of the New York Convention but there are great differences in their legislation. Sweden imposes no writing requirement and Italy has applied a very restrictive interpretation. Australia has incorporated the UNCITRAL Model Law. The international outlook illustrates how the interpretation depends on national arbitration legislation and attitude towards the writing requirement.</p><p>An analysis of the current general legal context shows a weakening threshold for fulfillment of the writing requirement. It is also evident that the writing requirement is not in line with how international trade is practiced today. The writing requirement frequently constitutes a formalistic problem regarding conclusion of contracts, as it comprise a requirement with-out function. In addition to this, the attempts of the UN have failed to eliminate uncer-tainty and the divergence in interpretation. To reach a uniform interpretation, an immense overhaul of the New York Convention is needed, alternatively that additional States adhere to the UNCITRAL Model Law and thus eliminate the national differences of today.</p> / <p>Sammanfattning</p><p>En ständigt ökande internationell handel leder till en ökning i antalet tvister mellan parter från olika länder. Då nationella domslut är svåra att få erkända och verkställda i en främmande stat har skiljedomsförfaranden ökat i antal. Regelverket kring att få en skiljedom erkänd och verkställd i en främmande stat utgörs främst av New Yorkkonventionen från 1958 med 142 fördragsslutande stater till dags dato. New Yorkkonventionen möjliggör att en internationell skiljedom lättare kan erkännas och verkställas i en främmande stat. Dock måste vissa kriterier vara uppfyllda och ett av de mest omdebatterade och domstolsprövade kriterierna är det skriftliga formkravet för skiljeavtal.</p><p>Skriftlighetskravet regleras i Artikel II(2), New Yorkkonventionen och påvisar att skiljeavtalet måste vara undertecknat av parterna eller inkluderat i brev- eller telegramväxling för att vara giltigt. Ett giltigt skiljeavtal formar grunden för en verkställbar skiljedom. Kravet i sig är relativt tydligt men med teknologins frammarsch och det faktum att nationella domstolar tolkar skriftlighetskravet olika har kraven för att uppnå skriftlighetskravet skiftat från land till land. Framförallt har olika sätt att sluta avtal tillkommit under de 50 år som New Yorkkonventionen har existerat och även det ökande antalet internationella skiljedomsförfaranden har ifrågasatt grunden för skriftlighetskravet. UNCITRAL har genom en modellag om kommersiella skiljeförfaranden försökt skapa enhetlighet om hur skriftlighetskravet skall tolkas och vad som krävs för att uppnå kravet. Utgångspunkten för UNCITRAL’s arbete har varit att förändra nationell lagstiftning och därmed uppnå målet om harmonisering av skriftlighetskravet.</p><p>Uppsatsen gör en internationell utblick i tre länder, Australien, Italien och Sverige. De tre länderna är fördragsslutande stater till New Yorkkonventionen men deras nationella lagstiftning skiftar markant. Sverige påvisar inte något skriftlighetskrav för skiljeavtal och Italien har tolkat skriftlighetskravet restriktivt. Australien har fullt ut inkorporerat den modellag som UNCITRAL har utarbetat gällande kommersiella skiljeförfaranden. Utblicken visar även i flera rättsfall hur olika tolkningen av skriftlighetskravet blir beroende på den nationella lagstiftningen och inställningen till skriftlighetskravet.</p><p>En analys av rättsläget påvisar att tröskeln för att uppnå skriftlighetskravet tenderar att luckras upp. Det framkommer även att skriftlighetskravet inte är i fas med hur internationell handel praktiseras idag. Skriftlighetskravet är ofta ett formalistiskt problem vad gäller avtalsslut och konstituerar ett krav utan funktion. Därtill har de försök som gjorts från överstatligt håll misslyckats med att undanröja osäkerheten och skiftningar i tolkningen. För att uppnå enhetlighet krävs en genomarbetning av New Yorkkonventionen, alternativt att fler stater anammar UNCITRAL’s modellag och därmed undanröjer de nationella olikheter som existerar idag.</p>

No description available.

<p>Trots principen om avtalets subjektiva begränsning kan det finnas skäl till att utöka ett aktieägaravtals verkningar mot förvärvande tredje man för att skydda beaktansvärda intressen. Då rättsläget är oklart är det av intresse att undersöka huruvida en tolkning med laganalogins hjälp mot sakrättens samt skiljerättens område kan klargöra rättsläget.</p><p>För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller aktieägaravtal och de bakomliggande teorierna rörande den analogiska tillämpningen.<strong> </strong>Därefter analyseras undantag till avtalets subjektiva begränsning, varefter en diskussion följer där frågan huruvida analogier kan dras besvaras.<strong></strong></p><p>Resultatet av denna framställning är att en analogisk tillämpning kan göras mot de två undersökta rättsområdena, dock endast i begränsad utsträckning vad gäller skiljerättens område. En kombinerad applicering av möjliga analogier från sakrättens och skiljerättens områden på aktieägaravtal leder till ett resultat där aktieägaravtalets bundenhet mot både förvärvande tredje man samt kvarstående parter klargörs.</p> / <p>Despite the doctrine about privity of contract, there can be reasons to recognise effects of a shareholder’s agreement against acquiring third party to protect legitimate interests. Since the legal position is uncertain, it is of interest to examine whether an analogy of law towards indefeasible rights and arbitration agreements can clarify this uncertainty.</p><p>To give the reader enough background information for the analysis, the legal position regarding shareholder’s agreement and the basic theories about the application of analogies are described. Thereafter exceptions to the privity of contracts are analysed, after which a discussion where the question whether analogies can be made is answered.         <strong></strong></p><p>The result of this thesis is that an application by analogy can be made towards the two examined areas, but only to a limited extent regarding arbitration agreements. A combined application of analogies possible from indefeasible rights and arbitration agreements creates a result where the validity of a shareholder’s agreement towards both acquiring third party and remaining parties is clarified.</p>

Trots principen om avtalets subjektiva begränsning kan det finnas skäl till att utöka ett aktieägaravtals verkningar mot förvärvande tredje man för att skydda beaktansvärda intressen. Då rättsläget är oklart är det av intresse att undersöka huruvida en tolkning med laganalogins hjälp mot sakrättens samt skiljerättens område kan klargöra rättsläget. För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller aktieägaravtal och de bakomliggande teorierna rörande den analogiska tillämpningen. Därefter analyseras undantag till avtalets subjektiva begränsning, varefter en diskussion följer där frågan huruvida analogier kan dras besvaras. Resultatet av denna framställning är att en analogisk tillämpning kan göras mot de två undersökta rättsområdena, dock endast i begränsad utsträckning vad gäller skiljerättens område. En kombinerad applicering av möjliga analogier från sakrättens och skiljerättens områden på aktieägaravtal leder till ett resultat där aktieägaravtalets bundenhet mot både förvärvande tredje man samt kvarstående parter klargörs. / Despite the doctrine about privity of contract, there can be reasons to recognise effects of a shareholder’s agreement against acquiring third party to protect legitimate interests. Since the legal position is uncertain, it is of interest to examine whether an analogy of law towards indefeasible rights and arbitration agreements can clarify this uncertainty. To give the reader enough background information for the analysis, the legal position regarding shareholder’s agreement and the basic theories about the application of analogies are described. Thereafter exceptions to the privity of contracts are analysed, after which a discussion where the question whether analogies can be made is answered.          The result of this thesis is that an application by analogy can be made towards the two examined areas, but only to a limited extent regarding arbitration agreements. A combined application of analogies possible from indefeasible rights and arbitration agreements creates a result where the validity of a shareholder’s agreement towards both acquiring third party and remaining parties is clarified.

Syftet med denna kandidatuppsats är att beskriva gällande rätt kring om och när en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo samt konsekvenserna av detta. I dagsläget är rättsområdet osäkert och enbart grundat på praxis, uppsatsen utreder därför även om lagstiftning eller annan utveckling på området är erforderlig. Det har i praxis konstaterats att en konkursgäldenärs skiljeavtal binder dess konkursbo då tvister gäller obligationsrättsliga anspråk och bevakningsförfaranden är aktuella. I praxis kan vidare konstateras att i tvister av sak- och föreningsrättslig karaktär är ett konkursbo inte bundet av konkursgäldenärs skiljeavtal. Tvister avgörs då i enlighet med konkursrättens tvistlösningsmetoder. Juridisk metod används för att beskriva gällande rätt och för att bringa klarhet i de grundläggande bestämmelserna på området används en deskriptiv metod. En problemorienterad metod används för att analysera rättsläget. Konsekvenserna av att ett konkursbo är bundet av konkursgäldenärens skiljeavtal är att en borgenär kan, genom sin skiljeklausul, komma att tillgodogöra sig mer ur konkursboets egendomsmassa än övriga borgenärer med bevakade fordringar i konkursen som inte avtalat om skiljeförfarande. Att konkursboet i obligationsrättsliga fall är bundet att tvista i ett skiljeförfarande, trots att boet inte existerat vid skiljeavtalets uppkomst, innebär att en kollision mellan offentlig- och civilrätt uppstår. Författarna anser avslutningsvis att konkursgäldenärs skiljeklausul inte ska binda dess konkursbo. De sak- och föreningsrättsliga rättsfallen är mer klara i sina argument och utveckling av rättsläget bör därför, enligt författarna, ske i samförstånd med dessa bedömningar. / The purpose of this bachelor’s thesis is to investigate current law whether if and when a bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankrupt’s estate and the consequences of this. The legal position is in the current situation uncertain and is solely based on legal cases; the thesis investigates therefore whether legislation or other development within the area is required.  It has been stated through legal cases that bankruptcy debtor’s arbitration agreement is binding towards its bankruptcy estate when the conflict refers to claims on law of obligations and when monitoring procedures are in question. Case law furthermore state that the bankruptcy estate is not bound by its bankruptcy debtor’s arbitration agreement in conflicts concerning law of property and rights of association. A traditional legal method has been used in order to investigate current law and a descriptive method has been used to clarify the fundamental provisions in the area. A problem-oriented method has been used in order to analyze the legal position. The consequences of the binding effect of the arbitration agreement towards the bankruptcy’s estate is that a creditor can, through its arbitration clause, utilize more from the bankruptcy’s estate property than the rest of the creditors, whom have not agreed on an arbitration clause. That the bankruptcy’s estate is considered forced to dispute in arbitration, even though the bankruptcy’s estate did not exist when the arbitration agreement occurred, implies that an impact between public- and civil law arises. The authors consider that the bankruptcy’s debtor arbitration clause should not be binding towards its bankruptcy’s estate. The authors is of the opinion that the case law conflicts concerning law of property and rights of association are more clear in their argument’s and development of the legal position should take guidance from these legal cases.