Kärnkraften tillgodoser idag en stor del av Sveriges behov av elektricitet, men med kärnkraften kommer även ett avfall som är långlivat och högradioaktivt. Omhändertagande av detta avfall är omdiskuterat och det är kärnkraftindustrins ansvar att ta hand om avfallet. För att lyckas med detta har ett gemensamt bolag för den svenska kärnkraftindustrin skapats, Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB). Syftet med studien har varit att utreda i vilken omfattning alternativa metoder till Svensk Kärnbränslehantering AB:s metod för slutförvaring av högradioaktivt kärnavfall har studerats. Resultatet och diskussionen visar att ovissheterna kring slutförvaring av högradioaktivt kärnavfall är stora på grund av den långa förvaringstiden. En ansökan om slutförvaring av högradioaktivt avfall enligt KBS-3-metoden är inskickad till Strålsäkerhetsmyndigheten och till mark- och miljödomstolen i Nacka Tingsrätt för bedömning och beslut. Alternativa metoder till KBS-3-metoden har inte utretts tillräckligt, vilket bland annat beror på att större delen av den forskning som utförts har fokuserat på KBS-3-metoden och utvecklingen av denna. Innan alternativ som djupa borrhål kan räknas bort helt behövs närmare forskning och uppföljning på området, då tekniska framsteg gjorts de senaste åren. Alternativ som innebär kvittblivning kräver en ändring i lagen, då alternativen strider mot principen om nationellt ansvar. Metoden skulle innebära slutförvaring på internationell mark. När det gäller transmutation krävs långsiktiga satsningar på kärnkraften och då främst på nya typer av reaktorer. Transmutation bidrar till att ansvaret överförs på kommande generationer, då kärnkraften kommer att vara i drift ytterligare en lång period. Det medför att kärnavfallet inte kommer kunna tas om hand av den generationen som har genererat det. Därför anses detta alternativ i nuläget inte vara aktuellt. Information till kommande generationer kan ses som en säkerhetsrisk men för lite information kan även det ses som en risk, därför behövs ett väl utbyggt informationssystem för slutförvaret som håller i flera generationer. / Nuclear power is currently supplying large parts of the Swedish electricity demand, but with nuclear power there will also be a waste that is long-lived and highly radioactive. The disposal of this waste is controversial and it is the nuclear industry's responsibility to take care of. A joint company for the Swedish nuclear industry was created to achieve this, Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB). The aim of this study was to investigate to what extent alternative methods to Svensk Kärnbränslehantering AB:s method for final storage of highly radioactive nuclear waste has been studied. The aim of this research was to study how Svensk Kärnbränslehantering AB has been studying the alternative methods for the final disposal of highly radioactive nuclear waste. The results and discussion show that the uncertainties about the final disposal of highly radioactive nuclear waste are large due to the long storage time. An application for disposal of highly radioactive nuclear waste according to the KBS-3 method is submitted to Strålsäkerhetsmyndigheten and to the Land and Environmental court in Nacka district court, for assessment and decision. The study shows that alternative approaches to the KBS-3 method have not been sufficiently investigated, which is due to the larger part of the research conducted being focused on the KBS-3 method and its development. Before options like deep boreholes can be discounted entirely there is a need of further research and follow up in the area, as new technological advances have been made in recent years. Options involving disposal requires a change in the law, because the options are contrary to the principle of national responsibility. The method would involve disposal on international territory. The option of transmutation requires long term investments in nuclear power, mainly in new types of reactors. Transmutation contributes to the transfer of responsibilities to future generations, because the nuclear power will be in operation for a long period. This means that the nuclear waste will not be taken care of by the generation that has generated it. Therefore, this alternative is currently not an option. Information for further generations can be seen as a security risk, but too little information can also be seen as a danger, therefore, a well-developed information system for the final disposal that will last for many generations is necessary.

Den här uppsatsen hanterar ämnet om ett nukleärt arv och minne genom en fallstudie bunden till fyra identifierade aktörer. Alla fyra arbetar med etablerandet av ett slutförvar för högaktivt och långlivat radioaktivt avfall vilket förväntas vara fortsatt farligt under 100,000-tals år. På grund av det enorma tidsspann det gäller lyfter uppsatsen även koncept så som djup tid och den antropocena tidsåldern som bakgrund till sitt ämnesmaterial. Uppsatsen håller även ett fokus på ansvarsfrågan, då det visade sig att det inte fanns något tydligt svar på frågan om vem som höll det primära ansvaret i frågan av informationsbevaring hos aktörerna, om det ens skulle falla fullkomligen till någon av dem, i deras egna ögon. Uppsatsen är centrerad kring arbetet i Sverige, och inte på en explicit internationell nivå. Genom att använda värdebaserade teorier tillsammans med Pierre Noras teori om platser av minne närmar sig uppsatsen frågan om hur aktörer arbetar med informationsbevaring och kunskapshantering, samt hur minnesinstitutioner så som arkiv kan bidra i deras arbete. Generellt visade det sig att aktörernas arbete med informationsbevaring låg på en primärt teoretisk nivå med lite försök till konkretisering av planer. Olika ideer som är menade att underlätta i processen för långtidsinformationsbevaring presenteras, så som markörer, markeringssystem, och immateriella och materiella minnesplatser. Minnesinstitutioner skulle kunna spela en viktig roll inom informationsbevaring för aktörerna som är ansvariga för slutförvaret, två primära sätt presenteras i uppsatsen, (1) arkivhandlingar, och (2) involverandet av Riksantikvarieämbetet. Detta är en två-årig masteruppsats inom musei- och kulturarvsvetenskap. / This thesis handles the subject of nuclear heritage and memory through a case study surrounding the work with information preservation of 4 identified main actors. The information preservation is in turn centred around the potential establishing of a future final repository for highly active and long-lived radioactive waste, which is expected to still be dangerous within 100,000’s of years. Because of these immense time frames the thesis also takes concepts such as deep time and the Anthropocene into account as background to its subject matter. The thesis holds a focus on the responsibility question, as there turned out to be no unambiguous answer to the question of who were to hold responsibility, if any of them were to hold responsibility, in the eyes of the actors.  The case study is centred around the work in Sweden, and not on an explicitly international scale. By using value-based theories as well as Pierre Nora’s theory of sites of memory the thesis approaches the issue of how actors work with information preservation as well as how memory institutions such as archives can contribute to their efforts.   In general, it is found that the actors’ work with information preservation is primarily theoretical with little attempt at concrete executions of solid plans. Different ideas that are meant to facilitate long-term information preservation are presented, such as markers and marking systems, as well as tangible and intangible sites of memory. Memory institutions could play an important role in information preservation for the actors in charge of the repository, two primary ways this could be the case is presented in this thesis, (1) archival records, and (2) involvement of the Swedish National Heritage Board. This is a two-year master’s thesis in Museum and Cultural Heritage Studies.