Uppsatsen undersöker genom diskursanalys kravprogressionen i muntliga nationella prov i svenska från årskurs 6 till gymnasiets kurs 3. För att uppnå detta genomförs analys av fyra nationella prov efter en analysmodell konstruerad med hjälp av tidigare etablerade teoretiska modeller för språkutveckling. Även de styrdokument som dikterar provens utformning har innefattats av undersökningen. Analysmodellen behandlar autenticitet och meningsfullhet, språkliga kontextuella faktorer, språklig genre samt språkliga verksamheter och roller. Tillsammans svarar dessa på följande frågor:   Vilka förväntningar ställer de nationella proven på hur elevens muntliga färdighet ska utvecklas från årskurs sex till gymnasiets slut?  Hur förhåller sig proven till teoretiska beskrivningar av språkutveckling, kontext och autenticitet i muntlig kommunikation?   Undersökningen visar att svenska elever förväntas utvecklas från dugliga samtalsdeltagare till respektfulla deltagare i seriösa diskussioner. Därefter skall eleverna ta sig vidare till att bli självständiga och i slutändan mycket seriösa och teoretiskt kunniga retoriker kapabla att framföra egna åsikter och att argumentera för dessa på ett professionellt sätt. Elevens förmåga som samtalsledare prövas dock inte i någon större utsträckning. Vidare visar undersökningen att utvecklingen är alltifrån jämn vare sig inom de olika analysfrågorna eller mellan dem. Särskilt gäller detta i övergången mellan grundskola och gymnasium. Det framgår också att språklig genre och verksamhet blir avsevärt mindre dynamisk ju högre upp i ålder och förväntad språklig kompetens eleven kommer.