En rad studier som har undersökt syntaktisk priming som fenomen och metod har genomförts framför allt med L1- och L2-engelska. Kan man se effekter av syntaktisk priming inom L2, även när L2 är svenska? Finns det någon skillnad mellan effekterna av priming i en grupp deltagare med svenska som L2, jämfört med effekterna i en grupp deltagare med svenska som L1? Kan man finna samband mellan olika bakgrundsfaktorer som vistelsetid, omfattning av språkanvändning respektive språkbehärskning och effekter av priming i en grupp svenska som L2-talare? För att finna svar på dessa frågor genomfördes ett experiment med syntaktisk priming. Ett fyrtiotal gymnasieelever uppmanades skriva meningar till bilder, sedan de primats med morfologiska passiver. Resultaten av experimentet visar på tydliga primingeffekter i linje med tidigare studier: Det finns primingeffekter både inom L1- och L2-svenska, detta trots att den undersökta grammatiska konstruktionen är av annat slag än de som legat till grund för tidigare forskning.

Alzheimers sjukdom (AS) är den vanligaste orsaken till demens hos personer över 65 års ålder. Skador i det centrala nervsystemet byggs upp under lång tid och leder till bl.a. nedsatt episodiskt minne, vilket är det vanligaste debutsymptomet. Kemper et al. (1993) analyserade den syntaktiska komplexiteten i skrivna meningar för att se i vilken grad dessa meningar kunde användas för att avgöra sjukdomsgrad hos patienter som genomgått en minnesutredning. Patienterna kunde i 89 % av fallen kategoriseras till rätt sjukdomsgrad enbart utifrån den syntaktiska komplexiteten. Målet med denna pilotstudie var att pröva fyra syntaktiska komplexitetsmått (dependenslängd, idétäthet, verbtäthet och antal ord) i skrivna meningar som diagnostiska markörer för AS. Samtliga fyra mått bidrog till att särskilja AS-patienter från en kontrollgrupp (sensitivitet 86 %, specificitet 62 %). Med reservation för att kontrollgruppen hade lägre ålder och högre utbildningsnivå indikerar denna studie att de analyserade komplexitetsmåtten är värda att undersöka vidare.

I äldre svenska bisatser förekommer en rad ledföljdstyper som helt saknas i modernt språkbruk; dels satser där det finita verbet återfinns efter ett objekt och/eller ett infinit verb, s.k. verbfinala strukturer, dels övrig OV-ledföljd där objektet men inte det infinita verbet påträffas högre upp i satsen. Syftet med denna uppsats är att förklara hur och varför bruket av och grammatiken bakom dessa ledföljdstyper förändras i äldre svenska. Materialet består av 32 texter skrivna mellan ca 1290 och 1756 inom ett äldre svenskt språkområde. Ur dessa texter har 4178 bisatser excerperats och analyserats med hjälp av variationslingvistisk metod. Utifrån de empiriska undersökningarnas resultat och uppsatsens teoretiska ställningstaganden – en kombination av generativ grammtik och variationslingvistik – postuleras att det vid två tillfällen i svenskans OV-historia inträffar en förändring i grammatiskt system. Den första sker vid brytpunkten mellan äldre och yngre fornsvenska, då flera typer av nominalfrasobjekt med substantiviskt huvudord förlorar möjligheten att flytta till vänster om sitt huvudverb. Den andra inträffar troligen vid slutet av äldre nysvenska, då även övriga objekt erhåller flyttningsrestriktioner. Ledföljdsvariationen i äldre nysvenska texter beskrivs också som avhängig två distinkta system, vilka antas vara relaterade till formalitetsgrad. Flyttning av particip och infinita verb betraktas som karaktäristiskt för ett mer formellt system. En annan empirisk iakttagelse är att det över tid sker en frekvensförskjutning från OV-ledföljd som är gångbar oavsett satsnivå till bisatsspecifika och verbfinala strukturer. Detta betraktas emellertid inte som relaterat till själva OV-systemet, utan som en konsekvens av att det finita verbets position förändras. Under äldre fornsvensk tid flyttar en bisats finita verb nästan alltid från V° till I°, vilket osynliggör att objektet kan flytta till vänster om det finita verbets basposition i VP. Under yngre fornsvensk och äldre nysvensk tid försvinner flyttning av finit verb succesivt i äldre texter, och bisatsspecifika ledföljder blir således vanligare. Utvecklingen uppvisar också ett diakront samband med det händelseförlopp som traditionellt har associerats med förlusten av V-till-I-flyttning; framväxten av en modern svensk af-ledföljd i bisats.

I en artikel i SAOB författad år 1933 beskrivs uttrycket i och för sig som en prepositionsfras med funktionen att framhålla hur någonting är beskaffat i sig självt. Vid sidan av i och för sig nämns variationsmöjligheterna i och för sig själv, i sig och i sig själv. Idag är i och för sig ett lexikaliserat satsadverb med koncessiv innebörd. En jämförelse mellan hur i och för sig används idag och hur uttrycket be­skrivs i SAOB ger vid handen att uttrycket måste ha genomgått en grammatikalisering. Syftet med den här undersökningen är att beskriva hur grammatikaliseringen av i och för sig har gått till. Materialet för undersökningen är excerperat från Språkbankens korpusar, och utgörs av tidningstext från år 1820 till och med år 2013. Sammantaget består materialet av 1000 meningar med belägg på i och för sig, fördelat på 20-årsperioder, med hundra belägg från varje period. Undersökningen består av dels en syntaktisk, dels en semantisk analys. Den syntaktiska analysen utgörs huvudsakligen av en funktions- och positionsanalys. Därtill har jag studerat när varianten i och för sig själv försvann ur materialet samt kartlagt avvecklingen av förekomster av i och för sig efter negerande och fokuserande adverbial i satsens mittfält. Samtliga tre syntaktiska delanalyser syftar till att fastställa dels när i och för sig börjar användas på det moderna sättet, dels när den äldre varianten inte längre är gångbar. Den semantiska analysen går ut på att analysera hur den koncessiva betydelsen kan ha blivit en del av uttryckets semantik genom inferens från kontexten i meningar där uttryckets betydelse var vag eller polysem. Genom att resonera utifrån resultatet från den syntaktiska och den semantiska analysen besvarar jag sedan hur semantik och syntax verkar ha samspelat i processen. Resultatet visar att den moderna användningen av i och för sig började kunna användas vid sidan av den äldre omkring år 1920. Fram till omkring år 1970 kunde i och för sig användas dels med antingen entydigt äldre eller entydigt modern betydelse och funktion (entydigt äldre var vanligare i början av grammatikaliseringsprocessen och entydigt modern var vanligare mot slutet), dels i kontexter där både den äldre och den moderna tolkningen var möjliga. Ur syntaktiskt perspektiv innebär dessa tvetydiga användningar att inga formella hinder fanns för endera tolkningen. Ur ett semantiskt perspektiv innebär tolkningsmöjligheten att betydelsen var vag eller polysem. Den här typen av användningar som är syntaktiskt tvetydiga och semantiskt vaga/polysema var vanliga under 1940-, 50- och 60-talen. Yttrandet som helhet betyder ofta ungefär samma sak i dessa användningar, oavsett om i och för sig tolkas som äldre eller modernt. Således kan syntaktiska reanalyser och semantiska omtolkningar ske utan att det påverkar kommunikationen. Det är främst genom dessa användningar som grammatikaliseringen av i och för sig bedöms ha skett.

Den här studien undersöker processbarhetsprogressionen i ett läromedel i svenska för nybör­jare. Analysen tar sin utgångspunkt i den processbarhetshierarki som utarbetats av Pienemann & Håkansson (1999:404). Studien belyser i vilken utsträckning läromedlet följer process­bar­hetsprogression, hur stort utrymme de fem PT-nivåerna får i läromedlet och hur dessa nivåer tränas i läromedlets övningsuppgifter. Undersökningen visar att grammatiska strukturer från de flesta PT-nivåerna förekommer redan i läromedlets tidigaste texter. Boken följer processbarhetsprogression på en mor­fo­logisk nivå, men inte på en syntaktisk. De lägsta nivåerna (1 och 2) är de vanligaste nivåerna och den högsta nivån (5) är den minst förekommande. De grammatiska strukturerna tränas genom både styrda och fria övningar där förutsättningar finns för ett inflöde strax över in­lärarens nivå (Krashen, 1981:126-127). Läromedlet innehåller också rikliga tillfällen till auto­matisering av de grammatiska strukturerna.

I denna uppsats undersöks syntaktiska drag som på olika sätt bidrar till komplexitet i texter skrivna av vuxna inlärare av svenska som andraspråk. Dessa drag benämns som komplexitetsdrag och inkluderar nominala bisatser, adverbiella bisatser, relativa bisatser, adjektivattribut, prepositionsattribut och infinitivattribut. Först undersöks vilka komplexitetsdrag som utgör indikatorer på utveckling på olika nivåer hos andraspråksinlärare genom att texter från tre grupper i inlärarkorpusen SweLL (Volodina m.fl., 2019) benämnda som nybörjarnivå, fortsättningsnivå och avancerad nivå analyseras utifrån frekvensen av de olika komplexitetsdragen. En jämförelse av de genomsnittliga relativa frekvenserna i respektive grupp visar att nominala och adverbiella bisatser används i mindre utsträckning på avancerad nivå än på lägre nivåer medan attributiva relativa bisatser, adjektivattribut, prepositionsattribut och infinitivattribut används mer frekvent på högre nivåer. En negativ korrelation mellan å ena sidan nominala/adverbiella bisatser och å andra sidan attribut i nominalfrasen observeras också. En kvalitativ undersökning av ett antal textutdrag från materialet indikerar även skillnader mellan grupperna när det gäller användandet av mer eller mindre frekventa verb i konstruktioner med nominala bisatser som komplement, abstraktionsgrad i prepositionsattributen och grad av inbäddning i nominalfrasen. Resultaten ger visst stöd för att Biber m.fl:s (2011, s. 30–31) hypotes att utvecklingen av komplexitetsdrag i engelska sker enligt en förutsägbar ordning i fem steg är giltig även i svenska.

Studiens syfte är att analysera hur texter skrivna av studenter i svenska som andraspråk på B-nivå förändras kvantitativt och kvalitativt över tid under sina studier vid Korta vägen, en uppdragsutbildningpå universitet och studieförbund beställd av Arbetsförmedlingen. Nio deltagare producerade en text i början av utbildningen och en i slutet av utbildningen och dessa texter analyserades med avseende på totalt antal ord, medellängd på meningarna (ord/mening = MLM), kvotbisatser vs huvudsatser samt andel felaktiga och svårbedömda satser. Resultatet visar att förändringen av antalet ord bedöms som signifikant på gruppnivå med en effektstorlek på mediumnivå (>0,5) (Cohen’s d = 0,511) mellan den första och andra texten. Vad gäller förändringen av medellängd på meningar över tid bedöms denna som signifikant på lägsta nivå (<0,2) (Cohen’s d =0,367). Den största förändringen som visar sig i studien är dock andelen bisatser vs huvudsatser där effektstorlek bedöms som stor (>0,8) och högst signifikant (Cohen’s d = 1,677). De kvalitativa lingvistiska fel som studenterna gjort har klassificerats i nio kategorier: 1. felaktig interpunktion, 2. problem med svensk ordföljd, 3. adverb uppfattas felaktigt som bisatsinledare, 4. bisats står ensam, 5. bisatsinledaren behärskas inte så studenten gör två huvudsatser, 6. behövlig satsdel saknas, 7. fasta uttryck behärskas inte grammatiskt, 8. inskjutning av ord som inte följer svensk syntax, 9. betydelsen av satsen är svårtolkad. I diskussionen anknyts till Bulté och Housens (2012) modell över språklig komplexitet samt processbarhetsteorin (Pienemann & Håkansson, 1999). Slutsatsen är att både längd och bisatser är en viktig del av progressionen i studenters andraspråkstexter men att kvalitativa felanalyser fortfarande krävs för att bedöma förändringens kvalitet.

Denna studies syfte är att undersöka hur språkutvecklingen ser ut hos fem nyanlända elever, när det gäller meningslängd och användning av konnektivbindning. Eleverna har gått på utbild­ningen Introduktionsprogrammet språkintroduktion sedan den första mars 2016. Vid­are syfte är att under­söka vilka svårigheter de fem språkintroduktionseleverna anser sig ha med att skriva på andra­språket – svenska. För att kunna genomföra studien har två kvalitativa undersökningsmetoder använts – text­analys och semistrukturerade elevinter­vjuer. Textanalysen genomförs på elevernas tre texter, som skrevs i maj, i augusti och i oktober 2016. Analysen av de femton elevtexterna utförs i tre moment. I moment ett markeras alla syn­tak­tiska meningar; i moment två markeras alla explicita sats­konnektiver i elevernas texter och i det sista analysmomentet klassi­ficeras elevernas sats­konnek­tiver utifrån textbindnings­typerna additiv, temporal, komparativ eller kausal. De semi­strukturerade elev­inter­vjuerna genomförs för att få fram vilka tankar språk­intro­­duk­tions­­eleverna anser sig ha om att skriva på målspråket. Den första kvalitativa undersökningen textanalys, som redovisas kvalita­tivt och kvantitativt i resultatkapitlet, visar att elevernas meningslängd och användning av sats­konnek­tiver ökar i takt med att elevernas skrivuppgifter får en mer kom­plex utform­ning. Eleverna an­vänder fler varianter av konnektivbindningar och fler varianter av satser i skriv­uppgift 3 jäm­fört med skrivuppgift 1 och 2. Elevernas meningar och texter är alltså längre i oktober 2016 än i maj 2016. I den andra kvalitativa undersöknings­metoden, elev­intervjuer, framkommer att de fem språkintroduk­tionseleverna inte anser sig ha några pro­blem med att skriva på andraspråket. De har inga svårigheter att sätta ut punkt och stor bokstav eller att använda konjunktioner, subjunktioner eller konjunk­tionella adverb för att ge texten ett sam­man­hang och för att utöka meningslängden. Trots att eleverna anser sig ha de gramma­tiska kunskaper som behövs för att klara av att skriva korrekta texter visar dock text­analysen att de, vid tillfället för skrivuppgifterna, hade brister i både menings­indel­ning och satskonnek­tiv­­använd­ning.

I denna uppsats redovisas en jämförelse av den skriftliga delen mellan tio godkända uppsatser från nationella provet i Svenska som andraspråk B och tio godkända uppsatser från Test i svenska för universitets- och högskolestudier (Tisus). I uppsatsen görs först en analys av två syntaktiska konstruktioner, därefter en undersökning av förekommande bisatstyper och till sist en global bedömning av texternas funktionalitet. Analyserna visar att majoriteten av testtagarna har god behärskning av syntaktiska strukturer i svenskan. Skillnaderna som förekommer, på en syntaktisk nivå, mellan uppsatserna handlar om individuella informanters brister och några generella slutsatser kan inte dras. Däremot finns större skillnader gällande den globala bedömningen. Testtagarna för Tisus har mer strukturerade och läsarvänliga texter.

I den här studien har den syntaktiska strukturen hos två grupper L2-inlärare med olika teckenspråkskunskaper undersökts. Deras resultat har jämförts med en kontrollgrupp döva förstamålstalare. Resultatet visar att L2-grupperna i stort sett använder samma ordföljd (SVO) som kontrollgruppen vilket kan bero på facilitering (positiv transfer) från svenskan som också är ett SVO-språk. Vidare verkar L2-grupperna vilja uttrycka ett verb två gånger i en sats – en så kallad verb-sandwich. Användningen av verb-sandwich minskar med tiden, och istället ökar de seriella verben – flera semantiska verb efter varandra. Resultatet visar också att ju större teckenspråkskunskaper man har, desto fler subjektlösa satser uttrycks. Med tiden blir många av referenterna i återberättelserna implicita i takt med att L2-deltagarna lär sig behärska constructed action. Vad gäller bisatserna tycks de adverbiella bisatserna utvecklas först hos L2-inlärarna, men användningen av dem minskar efterhand. Med tiden utvecklas även objektsbisatserna. Till sist utvecklas de relativa satserna som är svåra för L2-gruppen att lära sig eftersom man måste behärska de icke-manuella signalerna. Gruppernas bisatsutveckling jämfördes slutligen med en annan undersökning som studerade L2-inlärare av talad modalitet. Även här var ordningen av bisatsutvecklingen adverbiella bisatser>objektsbisatser>relativa satser.