Det saknas en nutida nationell kartläggning av barnlogopedisk intervention. Tidigare studier har undersökt specifika enheter eller granskat interventionen historiskt. Syftet med föreliggande studie var att utifrån en enkät besvarad av kliniskt aktiva logopeder kartlägga det barnlogopediska behandlingsläget i dagens Sverige. Målet var att kunna beskriva interventionens karaktär samt vilka metoder och material som används. Enkäten bestod av 30 frågor och riktade sig till logopeder som för tillfället var verksamma inom det barnlogopediska fältet, exklusive barnhabilitering. Totalt deltog 57 personer i studien och samtliga var kvinnor. Svensk barnlogopedi överensstämmer med rekommendationer i litteraturen gällande exempelvis genomsnittlig längd på behandlingsperioder och -kontakter, medan antalet individuella besök per vecka ligger under den frekvens som i forskning har visat sig vara effektiv. Indirekt intervention tillämpas av majoriteten, men huvudfokus ligger överlag på individuell direkt behandling. Litteraturen är inte enig vad gäller effektiviteten hos någon av de olika interventionsformerna. Av deltagarna använder 70 % evidensbaserade metoder och material i någon utsträckning. Mer studier av behandlingseffekt behövs inom flertalet interventionsområden för att stärka evidensen. Praxis och Metafon är de vanligast tillämpade behandlingsmaterialen, tillsammans med egenhändigt tillverkat material samt spel och bilder.

Fokus för studien ligger primärt på att undersöka hur pedagoger anpassar undervisningen för flerspråkiga elever. Jag har särskilt valt att studera extra anpassningar utifrån ett läroplansteoretiskt synsätt med fokus på flerspråkiga elever i årskurs 1, 3 samt förberedelseklass. De teoretiska utgångspunkterna för studien är ett sociokulturellt perspektiv, där pedagogens didaktiska val kopplas till elevens lärande på realiseringsarenan. Metoden för genomförandet av studien är kvalitativ bestående av semistrukturerade intervjuer. Dessa intervjuer genomfördes på två av arenorna: transformering- och realiseringsarenan där resultatet av studien jämfördes med skollagen, läroplanen, forskares syn på flerspråkighet, tal – och språkstörning, samt utvecklingsstörning. För att avgränsa studien lades fokus på två rektorer, fyra pedagoger i årskurs 1 och 3, en pedagog från förberedelseklass, två personer ur den lokala elevhälsan, samt två modersmålslärare. Resultatet av studien visar att samarbete och kunskapsutveckling bland pedagoger är något som kan generera ökade förutsättningar i skolframgångar för flerspråkiga elever.

One of the largest work areas for speech and language pathologists is intervention for children with speech and language disorders. The purpose of the present study was to describe and analyze the clinical management of language impairment in children by studying and comparing medical records and literature from the years 2000 and 2009. The present study is a sequel to two previously published papers by Christina Samuelsson (1997; 1999), in which medical records and literature from the 1920-, 60- and 70’s were studied and a paper by Helén Sämfors (2001), in which the years 1985 and 1995 were studied. The medical records used in the present study came from a medical ward for speech and language pathology at a university hospital in Sweden.   The results showed that significantly more children were referred to the clinic for speech and language problems in 2009 than in 2000, and more children were treated for their impairments. Also, the speech and language pathologists were more detailed when documenting anamnesis, status and therapy, and they devoted more time for investigating the children’s impairments in 2009.  In terms of literature, a development is observable concerning bilingualism, prosody, pragmatics and Swedish research regarding intervention for children with language impairments.