Bakgrund: Barnahus är en verksamhet där myndigheter samverkar runt barn/unga och familj, då barn har farit eller riskerar att fara illa. Medverkande myndigheter är i detta fall socialtjänst, polis, åklagare samt barn- och ungdomspsykiatrin. Denna studie undersöker hur samverkan mellan dessa myndigheter ser ut i de samrådsmöten de har varje vecka, där de lyfter svåra fall av barnmisshandel, övergrepp eller misstanke om detta, samt underlättar för barnet genom rättsprocessen och säkerställer barnperspektivet. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur en samrådsgrupp bestående av polis, åklagare, barn- och ungdomspsykiatri samt socialtjänst i ett Barnahus, ser på samverkan i samråd. Metod: Studiens empiri baseras på fyra semistrukturerade intervjuer samt två deltagande observationer. Den första av intervjuerna hölls som en pilotundersökning av vilka områden som skulle utforskas mer detaljerat, i de resterande intervjuerna. Informanterna har valts utifrån sin professionstillhörighet och deltagande i ett Barnahus samråd och analysen av intervjuerna har kodats och tematiserats utifrån vad informanterna framhöll som viktigt i samverkan. Resultat: Resultatet visar på faktorer i samverkan som förutom sina egenskaper som hindrande eller gynnande även visar på skapandet av handlingsutrymme och gemensam jurisdiktion. Även en skyddande funktion för socialsekreterare kunde identifieras och diskuteras i slutdiskussionen. Vidare forskning föreslås gällande socialsekreterares upplevelse av användning av Barnahus som skyddande och rådgivande funktion avseende trygghet och coping genom delat ansvar.

Syftet med denna kvalitativa undersökning är att belysa hur yrkesidentitet skapas och formas hos poliser i yttre tjänst samt hur de agerar i sin yrkesroll. Vi har genomfört åtta individuella intervjuer med poliser som arbetar i yttre tjänst i Stockholms län. Anledningen till att vi avgränsade oss till poliser i yttre tjänst är för att de dagligen ingår i sociala sammanhang där möten och situationer ser olika ut. De teoretiska utgångspunkterna i denna uppsats är främst sociologiska och socialpsykologiska perspektiv på begreppen identitet och roll. Inom dessa perspektiv anknyter identitet och roll till det sociala livet där sociala positioner och roller samt kollektiv samhörighet är viktiga komponenter i individens identitetsskapande. Undersökningen fokuserar på hur poliser inom den egna gruppen skapar och formar en yrkesidentitet samt hur de agerar utifrån förväntningar på yrkesrollen. Resultaten visar att instruktörerna som respondenterna hade under sin aspirant är en av de främsta faktorerna som inverkat på skapandet och formandet av polisernas yrkesidentitet. Undersökningen visar också att poliser använder sig av teamframträdanden och intrycksstyrning för att de ska lyckas i arbetet. I samarbetet kollegorna emellan är det viktigt att de agerar i enlighet med varandra samt att de inte går till angrepp eller kritiserar varandra framför allmänheten.

Det finns fåtal studier från det socialpsykiatriska fältet som fokuserar på personalens interaktioner med varandra om sitt arbete. Denna studie undersöker dessa interaktioner på ett personalkontor i ett socialpsykiatriskt trapphusboende. Denna etnografiska studie syftar till att beskriva och kartlägga interrelationen mellan yrkesidentitet och normer inom en arbetsgrupp på ett socialpsykiatriskt trapphusboende. Studiens teoretiska perspektiv utgörs av en uppsättning begrepp från symbolisk interaktionism, främst Goffmans (bakre- och främre regioner och teamframträdande) och Fines (normer och ideologi inom gruppen) som används sensibiliserande i både insamlingen av det empiriska materialet genom sex stycken deltagande observationer och fem informella intervjuer och i analysen av detta material. I resultatet framkommer det att de informella verbala interaktionerna som sker under arbetsdagen, småprat i verksamheten, innehåller olika mängd normerande aspekter. Mängden av dessa påverkas av de olika möjliga personalkombinationerna där den ideologiska överrensstämmelsen mellan två personal följs av ett normerande prat som i sin tur både skapar identifikation i relation till vissa grupperingar och ens känsla om vad som ”man borde göra”.