The aim of this study was to explore how hospital social workers within emergency hospital care units find the challenges with the therapeutic relation when working online or over the phone. To find out more, we have interviewed seven hospital social workers. They were asked about challenges and advantages in working on a distance, related to the therapeutic relation. We wanted to find out if it is possible to obtain the same level of therapeutic relation when counselling changed from being given face to face to a digital encounter during the Covid 19 pandemic. Empirical data was analyzed with Asplunds theory of social responsiveness.  The study results in two different answers. First, it shows that hospital social workers experience increased flexibility as a relation strengthener and that it attracts patients that wouldn´t normally seek counselling. The second result shows that according to hospital social workers, there is something in the communication pattern that is missing when you are not in the same room as the patient and thus, there is also something in the therapeutic relation that is missing. Hospital social workers confirmed difficulties confirming patients when body language was missing or when technical problems sometimes reduced the understanding of patients' stories and there was a need for repeating in a painful situation. Peoples' different needs have become very clear throughout the study as our result show that it has been positive for the therapeutic relation to offer different counselling opportunities. / Syftet med studien har varit att undersöka hur hälso- och sjukvårdskuratorer inom akutsjukvården upplever den terapeutiska relationen i deras stödjande arbete på distans. För att få veta mer har vi intervjuat sju sjukhuskuratorer inom akutsjukvården och frågat dem om möjligheter och utmaningar med att arbeta på distans kopplat till den terapeutiska relationen. Vi ville veta om det gick att uppnå samma nivå av terapeutisk relation när det stödjande arbetet på sjukhusen styrdes om till att i större utsträckning än tidigare ges på distans. Materialet, vår empiri, har analyserats utifrån en hermeneutisk tolkningstradition och resultatet har analyserats med hjälp av Asplunds teori om social responsivitet.    Studiens resultat visar på två olika svar. Det ena resultatet visar att kuratorer upplever att det är relationsstärkande när patienten själv får välja var och hur man vill ha sitt samtal med kuratorn vid samtal på distans. Det andra resultatet visar att det finns något i kommunikationen, och därmed också i den terapeutiska relationen som går förlorat när samtalet inte sker fysiskt och kuratorn och patienten inte kan ta del av varandra med både verbalt språk och kroppsspråk. Kuratorerna har berättat om svårigheter att bekräfta patienten när man inte ser minspel och kroppsspråk eller när ljudet fungerar dåligt och man kan behöva be patienten upprepa något mitt uppe i en känslosam berättelse. Kuratorerna har också poängterat att de sannolikt kunnat fånga upp fler patienter än vad de annars hade gjort genom att kunna erbjuda samtal på distans och därigenom uppnått en terapeutisk relation, även om kontakten skedde på distans. Människors olika behov har blivit tydligt genom studien och genomsyrar våra resultat som visar på kuratorernas upplevelse av att det har varit relationsstärkande att kunna erbjuda olika samtalsmöjligheter.

Die Beendigung von Psychotherapien ist ein historisch vernachlässigtes Thema, das weitgehend ausgeblendet wurde aus der theoretischen und pragmatischen Konzeptualisierung von Psychotherapie und deren Erforschung. Begriffe wie Abschluss, Ende und Abschied, die mit dem Ende von Therapien verbunden sind, verweisen in unserer Kultur auf Un-Themen. Sie bedrohen mit ihrer assoziativen Verbindung zu Tod eine wesentliche Grundlage unserer normalen Wirklichkeit: die Verleugnung unserer Endlichkeit. Unter Berücksichtigung von Regeln und Normen der Alltagskommunikation für die Beendigung sozialer Situationen beinhaltet die Abschlussphase ein belastendes Potential für Therapeuten und Klienten. Die Beendigung von Psychotherapien wird in Therapiemanualen und Lehrbüchern entweder gar nicht erwähnt oder erstaunlich marginal behandelt. Dabei zeigen sich teilweise einseitige Konzeptualisierungen. So thematisieren tiefenpsychologische Ansätze vor allem Aspekte der Trennung des Therapeuten und des Verlustes der therapeutischen Beziehung, während verhaltenstherapeutische Ansätze fast ausschließlich Fragen des Transfers von Therapieergebnissen in den Alltag nachgehen. Elemente der Abschlussphase werden auf der Grundlage einer Befragung von Psychotherapeuten und Klienten empirisch erkundet. Dabei werden erstens Abschlüsse konkreter Therapien (formale Charakteristika, Veränderungen der Kommunikation in der Abschlussphase, Perspektiven von Therapeuten und Klienten, Katamnese, Supervision) dokumentiert und zweitens allgemeine Aspekte der Therapiebeendigung (Themen der Beendigung, Unterbrechungen im Laufe von Therapien, Grundsätze von Therapeuten) beschrieben. Empirisch zeigt sich die Abschlussphase als eine Zeit am Ende von Therapien, die in der Regel beginnt, wenn deutliche Verbesserungen von therapierelevanter Symptomatik eingetreten sind, die 10 bis 20 % der Gesamtstundenzahl umfasst und die durch spezifische Veränderungen formaler und inhaltlicher Gestaltung der Therapie gekennzeichnet ist. Auf der Grundlage von Ergebnissen einer metaphernanalytischen Auswertung von Sprachbildern der Therapeuten zur Therapiebeendigung wird abschließend ein Konzept von Therapiebeendigung als Übergangsphase entwickelt. In dieses Konzept sind die vielfältigen Aspekte der Therapiebeendigung wie z. B. Zwischenzeit, Verlust, Wachstum, Prüfung und Aufbruch integrierbar. Mit einer Sicht von Therapiebeendigung als Übergangsphase wird eine differenzierte Bearbeitung diagnostischer und handlungsrelevanter Aspekte der Abschlussphase für Praxis und Forschung möglich.

The following paper aims to study the therapeutic alliance between professional counselors working in healthcare and their patients. The purpose of the study is to develop an understanding of how the professional counselors treat clients to create an alliance, how they act when the alliance is deemed damaged and how they follow up the alliance to the client. The study is a qualitative study and to collect data, semi-structured interviews were designed with eight counselors who work in health care. To analyze the data, a thematic analysis was used. The results show that the counselors create alliance to their clients by building trust using a range of character and personality traits and strategies where the characteristics that the counselor and/or the patient possess can influence the difficulty of success. To repair a ruptured alliance, the professional may pause and consider a new approach, discuss the patient's reaction, use metacommunication or backtrack and apologize as strategies. The results show that counselors tend to follow up the alliance with their patients. For the most part, the follow up is done verbally by asking questions about the patient's experience of the meeting. The follow up can take place before, during or after the meeting.

Bakgrund: Stigmatisering av patienter med psykisk ohälsa kan leda till en barriär för adekvat bemötande, vård och behandling. I takt med att primärvården övertar mer ansvar för den psykiatriska vården, blir det allt vanligare för den grundutbildade sjuksköterskan att möta patienter med psykisk ohälsa inom primärvården. Det är därför viktigt för alla sjuksköterskor att förstå stigmatisering och dess möjliga inverkan på patienter med psykisk ohälsa, för att kunna ge vård som är respektfull, rättvis och icke-dömande. Syfte: Att belysa patienters, med psykisk ohälsa, upplevelser och erfarenheter av stigmatisering inom hälso- och sjukvården. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ ansats. Litteratursökningar gjordes i databaserna Cinahl och Psycinfo. Utvalda studier kvalitetsgranskades utifrån SBU:s granskningsmall för kvalitativa studier. Efter granskning kvarstod tolv artiklar vilka analyserades utifrån Popenoe’s analysmodell. Resultat: Resultatet presenteras genom en huvudkategori - Stigmatisering av psykisk ohälsa och tre underkategorier; Jag är inte bara min psykiska ohälsa, Känsla av att vara mindre värd och Avsaknad av terapeutisk allians. Konklusion: En personcentrerad vårdmodell är avgörande för att minska stigmatisering av patienter med psykisk ohälsa. Att främja patienters självbestämmanderätt och delaktighet stärker patienternas förmåga och möjlighet att ta ansvar för sin hälsa. / Background: Stigmatization of patients with mental-illness creates a barrier that might affect their care and treatment. Since primary care has an increasing responsibility for psychiatric care, it’s common for primary care nurses to encounter patients with mental ill-health in outpatient settings. It’s therefore important for all nurses to understand stigma and its impact on mental health patients in order to provide respectful, equal and non-judgmental care. Aim: The aim of the study is to describe patients with mental ill-health, experiences of stigmatization in healthcare. Method: A literature review with qualitative method. Searches for literature were conducted in Cinahl and Psycinfo databases. The selected studies were quality reviewed by SBU's template for review of qualitative studies. After the quality review, twelve articles remained, which were analyzed based on Popenoe's analysis model. Result: The result were presented by the main category - Stigmatization of mental ill-health and the three subcategories; I’m not only my mental ill-health, A feeling of being less of value and Lack of therapeutic alliance. Conclusion: A person-centered care model is crucial to reduce the stigmatization of patients with mental ill-health. Promoting patients' right to self-determination and participation strengthens the patient's ability and opportunity to take responsibility for their own health.

Bakgrund: Anorexia nervosa är en allvarlig psykiatrisk sjukdom med hög samsjuklighet vilket medför ett komplext omvårdnadsbehov. Sjukdomen uppstår oftast i tonåren eller ung vuxen ålder. Sjuksköterskor har en viktig roll i omvårdnaden där bemötandet är en avgörande del i behandlingen. Syfte: Belysa sjuksköterskors upplevelser av att vårdapatienter i tonåren med Anorexia nervosa. Metod: En kvalitativ litteraturöversikt, där syftet besvaras med en induktiv ansats. Resultat: Sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med Anorexia nervosa redovisas genom tre teman: terapeutisk vårdrelation mellan sjuksköterska och patient, att se personen bakom sjukdomen samt sjuksköterskors förutsättningar för god omvårdnad, med efterföljande åtta subteman. Konklusion: Sjuksköterskor behövde kompetens, erfarenhet, specifika omvårdnadsstrategier och etablera en terapeutisk vårdrelation för att nå denna patientgrupp. Andra förutsättningar för en god omvårdnad innebar att sjuksköterskor beaktade patienternas delaktighet och inkluderade ett personcentrerat förhållningssätt. För att optimera patienternas välbefinnande krävdes ett helhetsperspektiv där patienter inte betraktades som sin sjukdom eller diagnos. / Background: Anorexia nervosa is a severe psychiatric disorder with high comorbidity, which entails a complex need for nursing care. The disease usually occurs in adolescence or early adulthood. The nurse plays a pivotal role in the provision of care, where the manner of interaction is a crucial component of the treatment process. Aim: Nurses´experiences of caring for adolescent patients with Anorexia nervosa. Method: Aqualitative literature review with an inductive approach. Findings: The nurses´experience of caring for patients with Anorexia nervosa is presented through three themes: therapeutic care relationship between the nurse and the patient, recognizing the person beyond the illness and the nurses´ prerequisites for good care, followed by eight subthemes. Conclusion: The nurse required competence, experience, specific nursing strategies and a good therapeutic care relationship to reach this patient group. Other prerequisites for high quality care meant that the nurse considered the patient's participation and included a person-centered approach. In order to optimize the patient's well-being, a holistic perspective was essential whereby the patient was not viewed merely as their illness or diagnosis.

Bakgrund: Psykossjukdom är en av de allvarligaste psykiatriska sjukdomarna. Trots att det finns effektiva behandlingsstrategier får inte alla med psykossjukdom specialiserad vård, vilket kan ha allvarliga konsekvenser för deras livslängd och välbefinnande. Diskriminering och stigma kring psykossjukdom kan påverka patientens hälsa och prognos. Det är viktigt att tidigt upptäcka och behandla psykossjukdomar för att minimera funktionsnedsättning och förbättra prognosen. En utmaning inom vården för personer med förstagångsinsjuknande är att bibehålla terapeutisk allians och främja återhämtning. Syfte: Syftet var att beskriva patienters erfarenheter av vården vid förstagångsinsjuknande i psykos. Metod: En litteraturstudie med strukturerat tillvägagångssätt och kvalitativ ansats. 15 originalartiklar inkluderades och tematisk dataanalys genomfördes enligt Braun och Clarke. Resultat: Litteraturstudien sammanställer tidigare forskning inom området och efter dataanalys framkom tre teman: Värdefulla relationer, Hjälpande insatser, Hinder och utmaningar för delaktighet med respektive subteman. Slutsats: Erfarenheterna från vården för personer med förstagångsinsjuknande med psykos berör relationer till personal och medpatienter, praktiskt stöd och psykoedukation, och faktorer som rädsla för vården, bristande tillit och kontinuitet. / Background: Psychotic disorders are among the most severe psychiatric illnesses. Despite the availability of effective treatment strategies, not all individuals with psychotic disorders receive specialized care, which can have serious consequences for their longevity and well-being. Discrimination and stigma surrounding psychotic disorders can impact the patient's health and prognosis. Early detection and treatment of psychotic disorders are crucial to minimize disability and improve prognosis. One challenge in the care of individuals experiencing first-episode psychosis is maintaining therapeutic alliance and promoting recovery. Aim: The objective was to describe patients' experiences of care during first-episode psychosis. Method: A literature study with a structured approach and qualitative approach. 15 original articles were included and thematic data analysis was conducted according to Braun and Clarke. Results: The literature review compiles previous research in the field, and after data analysis, three themes emerged: Valuable relationships, Supportive interventions, and Barriers and challenges to engagement, each with respective sub themes. Conclusions: The experiences of healthcare for individuals with first-episode psychosis involve relationships with staff and fellow patients, practical support and psychoeducation, as well as factors such as fear of healthcare, lack of trust, and continuity.

Training in psychotherapy needs to involve more than merely skills and techniques. The field of psychotherapy needs to involve more than the application of formulas in a modernistic framework. This study proposes an approach to training in psychotherapy where the emphasis is on the client and the therapeutic relationship. Psychotherapy training should be an ongoing process and this study aims to facilitate and enhance that process for students. The study combines basic therapeutic skills and interpersonal psychotherapy to form a training programme referred to as the Basic Relational Skills Training (BRST) programme. The first part of the study provides a historical perspective of basic therapeutic skills, followed by a review of the relevant literature. The second part of the study constitutes a possible format for a training manual for the proposed BRST programme. The researcher hopes that the proposed BRST programme be utilised by trainers to assess the programme's efficacy. / Psychology / M.A. (Clinical Psychology)

Syftet med pilotstudien var att undersöka hur klienter som deltog i hästunderstödd behandling (n = 13) till följd av psykisk ohälsa såg på relationen till hästen och dess anknytningsfrämjande och alliansskapande egenskaper, samt i vilken utsträckning respondenterna hade ett auktoritärt förhållningssätt gentemot hästen. För jämförelse användes en grupp fritidsryttare (n = 23). Klientgruppen rekryterades genom intresseföreningen Organisationen för Hästunderstödda Insatser (OHI) och fritidsryttargruppen från två ridskolor. Deltagarna fick genomföra en enkät med frågor avseende anknytningsfrämjande kvaliteter i relationen till hästen, samt vilka relationsskapande egenskaper de ansåg hästen besitta. Resultatet indikerade att båda grupperna i hög utsträckning såg positiva egenskaper i hästen och såg relationen till hästen som positiv. Resultaten indikerade att klientgruppen i högre utsträckning såg egenskaper och relationella kvaliteter i hästen som kan ses som anknytningsfrämjande och alliansskapande. Fritidsryttargruppen uppgav i högre utsträckning ett auktoritärt förhållningssätt gentemot hästen. Trots det begränsade urvalet och att resultatet inte genomgående var entydigt, tolkas resultaten som att det finns belägg för vidare utforskning av ämnet och undersökning av frågeställningen för ett större urval med en reviderad kvantitativ enkät då pilotstudien fann signifikanta skillnader mellan grupperna. / The purpose of this pilot study was to explore clients undertaking equine assisted treatment for mental illness (n = 13) view of the horses attachment and working alliance facilitating abilities. Further, the study aimed to explore to which extent the respondents viewed themselves as being authoritative in relation to the horse. For comparison a group of recreational equestrians (n = 23) were used. The respondents in the client group were recruited from the association Organisationen för Hästunderstödda Insatser (OHI) and the recreational equestrians were recruited from two riding schools. The participants undertook a survey with questions regarding attachment facilitating qualities in their relationship with the horse, and which relationship facilitating characteristics they experienced in the horse. The results indicated that the respondents in both groups over all viewed the horses’ characteristics and their relationship with the horse as positive. The results indicated that the client group to a higher extent regarded the horse as having characteristics and relational qualities that could be viewed as alliance and attachment facilitating. The recreational equestrians reported an authoritative approach toward the horse to a larger degree than the client group. Although there were limitations regarding the size of the sample, and coherence in the results, the results indicated that there are grounds for future research of the subject and research question at hand, with the use of a larger population and a revised survey, as the pilot study did find significant differences between the groups.

L’intervention psychosociale auprès des jeunes vivant en Centre jeunesse est régie par la Loi sur la protection de la jeunesse (LPJ). La posture professionnelle des intervenants s’inscrit à la fois dans une relation d’autorité, renforcée par le cadre institutionnel et les obligations légales, et dans une relation d’aide. Ce mémoire s’est attardé à ce double mandat (réadaptation sociale et relation d'aide) et à son impact sur le lien jeune-éducateur. Le terrain de cette recherche s’est déroulé pendant trois mois dans une unité de réadaptation de Montréal (CJM-IU). L’analyse s’est faite à partir de la rencontre des corpus de données; les récits des jeunes et des éducateurs (entretiens semi-directifs) et l'observation de ce milieu de vie. L’approche utilisée, puisant à la fois dans la tradition ethnographique et dans la phénoménologie, nous a permis de faire émerger l’interprétation et les perceptions qu’ont les jeunes et leurs intervenants sur la question de la relation d’aide et de la relation d’autorité. Les résultats de recherche portent sur les conditions qui favorisent la conciliation ou la polarisation de ces mandats qui peuvent parfois sembler antagonistes. Il a ainsi été possible d’identifier les éléments qui fragilisent l’établissement de liens significatifs et de confiance entre les jeunes et leurs éducateurs ou au contraire les éléments qui les renforcent. Ultimement, les résultats ont permis d’illustrer les embûches à la création d’une alliance thérapeutique en centre de réadaptation pour mineurs et l’impossibilité de sa réalisation dans le contexte actuel. / Psychosocial intervention with children living in Youth Centers is legislated by the Youth Protection Act (YPA). The professional position of the youth workers is characterised by a relationship of authority, reinforced by an institutional framework and numerous legal obligations, and a counselling relationship. This research paper focuses on this double mandate and its impacts on building a connection between the children and their youth workers. The research’s fieldwork took place in a unit of a Youth Center of Montreal (YCM). The analysis is mostly based on a corpus of data, from living environment observations to the protagonist’s very own narratives throughout semi-directive interviews. The present approach combines the ethnographic and phenomenological traditions, enabling the interpretation of the children and youth workers’ perceptions on the questions of the relationships of authority and counselling. The research results pertain to the conditions supporting the conciliation and polarisation of these sometimes antagonistic mandates. Elements weakening the construction of meaningful bonds between the parties, or, to the opposite reinforcing them, were highlighted. Conclusively, this research illustrates the obstacles in creating a therapeutic alliance and its impossible concrete fulfilment within the context of Youth Centers.

L’intervention psychosociale auprès des jeunes vivant en Centre jeunesse est régie par la Loi sur la protection de la jeunesse (LPJ). La posture professionnelle des intervenants s’inscrit à la fois dans une relation d’autorité, renforcée par le cadre institutionnel et les obligations légales, et dans une relation d’aide. Ce mémoire s’est attardé à ce double mandat (réadaptation sociale et relation d'aide) et à son impact sur le lien jeune-éducateur. Le terrain de cette recherche s’est déroulé pendant trois mois dans une unité de réadaptation de Montréal (CJM-IU). L’analyse s’est faite à partir de la rencontre des corpus de données; les récits des jeunes et des éducateurs (entretiens semi-directifs) et l'observation de ce milieu de vie. L’approche utilisée, puisant à la fois dans la tradition ethnographique et dans la phénoménologie, nous a permis de faire émerger l’interprétation et les perceptions qu’ont les jeunes et leurs intervenants sur la question de la relation d’aide et de la relation d’autorité. Les résultats de recherche portent sur les conditions qui favorisent la conciliation ou la polarisation de ces mandats qui peuvent parfois sembler antagonistes. Il a ainsi été possible d’identifier les éléments qui fragilisent l’établissement de liens significatifs et de confiance entre les jeunes et leurs éducateurs ou au contraire les éléments qui les renforcent. Ultimement, les résultats ont permis d’illustrer les embûches à la création d’une alliance thérapeutique en centre de réadaptation pour mineurs et l’impossibilité de sa réalisation dans le contexte actuel. / Psychosocial intervention with children living in Youth Centers is legislated by the Youth Protection Act (YPA). The professional position of the youth workers is characterised by a relationship of authority, reinforced by an institutional framework and numerous legal obligations, and a counselling relationship. This research paper focuses on this double mandate and its impacts on building a connection between the children and their youth workers. The research’s fieldwork took place in a unit of a Youth Center of Montreal (YCM). The analysis is mostly based on a corpus of data, from living environment observations to the protagonist’s very own narratives throughout semi-directive interviews. The present approach combines the ethnographic and phenomenological traditions, enabling the interpretation of the children and youth workers’ perceptions on the questions of the relationships of authority and counselling. The research results pertain to the conditions supporting the conciliation and polarisation of these sometimes antagonistic mandates. Elements weakening the construction of meaningful bonds between the parties, or, to the opposite reinforcing them, were highlighted. Conclusively, this research illustrates the obstacles in creating a therapeutic alliance and its impossible concrete fulfilment within the context of Youth Centers.