För hundra år sedan var tjänarinnorna en stor yrkesgrupp. De fanns i alla klasser, från husmamsellen på en herrgård till en barnpiga med mat och husrum som enda lön. I den här kandidatuppsatsen med kulturhistorisk inriktning studeras berättelser av och om tjänarinnor. Empirin utgörs av arkivmaterial i form av en frågelista, NM 189 Tjänarinneyrket, från Nordiska museet. Syftet med studien är att undersöka frågelistsvaren, analysera kategoriseringar och på så vis belysa tjänarinnornas vardagsliv. Målet är även att ge en övergripande bild av tjänarinneyrket, dess historia och villkor. Frågeställningarna är: på vilket sätt påverkades tjänarinnorna av kategoriseringar, hur kategoriserades tjänarinnorna och hur kategoriserade tjänarinnorna sig själva och sin omgivning? Den teoretiska och analytiska delen av studien ligger främst i den empiriska insamlingen. Utgångspunkterna och inspirationen hämtas från strukturalismens idéer om att vi kategoriserar och strukturerar vår omvärld som ett sätt att förstå den.   Kategoriseringarna som redovisas i uppsatsen har delats in i fyra kapitel med olika teman. Temat Titlar och tilltal visar hur språket användes som en markör för skillnader och likheter mellan olika kategorier. I Rum och plats redogörs för hur kategorierna tjänarinnor och arbetsgivare delades upp, samt hur fysiska gränser drogs mellan dem. Tid och tidsuppfattning är ett tema som utreder tjänarinnornas sätt att se på tid och hur deras tiduppfattning förändrats. Temat Smuts och tabu undersöker olika sätt att tolka smuts och tabu samt synen på tjänarinnornas umgängesliv.   Resultatet visar att tjänarinnornas vardagsliv påverkades av kategoriseringar. Kategoriseringar påverkade dem, genom till exempel språkliga normer som användandet av olika titlar och tilltal, fysiska gränsdragningar för de platser tjänarinnan rörde sig på, tidsuppfattning i form av synen på fritid, samt hur synen på smuts och tabu begränsade tjänarinnornas umgängesliv. Ju mindre avstånden var i tankevärlden mellan kategorierna desto närmare kunde man också se att människorna var fysiskt, socialt och språkligt.

I början av 1900-talet växte borgerliga yrken och allt fler ville ha hembiträden. Fram tills 1930 ökade även antalet hembiträden, sedan tog det stopp. Unga kvinnor från landet sökte sig allt mer till andra yrken med mer frihet. Uppsatsens syfte är att undersöka tidningen Iduns diskussion om hembiträden mellan 1920 och 1938 utifrån frågeställningarna: Hur gestaltades gruppen hembiträden i Idun? Hur förklarade Idun problematiken i ”hembiträdesfrågan” för sina läsare? Och kan man se att diskursen förändrades mellan de olika undersökta perioderna och i så fall på vilket sätt? Jag har använt kritisk diskursanalys med utgångspunkt i Fairclough och applicerat gestaltningsteori. Kortfattat blev mina slutsatser att den bästa sortens hembiträde enligt Idun under 1920 och 1930 var lojal, självuppoffrande, glad och arbetsvillig. År 1938 var de bästa hembiträdena kunniga och systematiska. Hembiträdesfrågan förknippades främst med svårigheter att få tag på bra hembiträden. Problemets orsaker förklarades 1920 med bristande intresse för hemmet från husmödrarna, 1930 med besvärliga hembiträden och dålig kommunikation, och 1938 med husmödrar som inte rättade sig efter den nya samhällsordningen. Hembiträdesutbildning var en populär lösning. 1930 trodde Idun på funktionalismen och 1938 skulle hembiträden och attityder förbättras.