Cirka 20 000 människor i Sverige drabbas av traumatiska hjärnskador varje år. Hjärnskadorna har en stor inverkan på individernas liv med både kognitiva och psykologiska följder. Detta ställer krav på sjuksköterskans kompetens inom området. Syfte med studien är att genom en litteraturöversikt skapa en ökad förståelse kring patienters erfarenheter efter en traumatisk hjärnskada. Data analyserades i enlighet med Friberg (2012, ss. 140-141) modell för tillvägagångssätt för en litteraturstudie. 11 kvalitativa artiklar granskades och utifrån det skapades 3 huvudteman: En förändrad självbild, Det dagliga livet och Mötet med vården med och 7 subteman som beskriver patienters upplevelse i samband med traumatisk hjärnskada. Resultatet visar att individerna upplever omtalande problematik avseende självbild med förlorad självkänsla och självförtroende samt en dramatisk förändring i sitt sociala liv med tappad delaktighet och förlorade relationer. Individerna visar också på tydliga förbättringsområden gällande omvårdnad och rehabilitering utifrån ett vårdperspektiv. Slutsatsen är att med ganska små medel kan förbättra bemötandet, öka förståelsen och således bättra konvalescensen och skapa förutsättningar för en bättre livskvalitet. / <p></p><p></p>

<p>Forskning har visat att arbete med människor som upplevt trauma utsätter socialarbetaren för en risk att drabbas av den andres trauma, något Stamm (Ed., 1995) kallar sekundär traumatisk stress. För att skydda sig mot en för stark påverkan behövs olika resurser, därav väcktes frågeställningen "Vilken rustning behöver socialarbetare för att möta människor som upplevt det värsta?" Nedan följer en fallstudie där fem socialarbetare med stor erfarenhet av trauma har blivit intervjuade. Utifrån dessa intervjuer har data insamlats om vilka resurser som är betydelsefulla vid hantering av den påverkan som sker i mötet med traumatiserade människor. Informationen är indelad i teman för att förtydliga likheter och skillnader emellan de intervjuade socialarbetarna. De faktorer som visat sig vara mest betydelsefulla var det kollegiala stödet, tidsbegränsning av arbetet, en stödjande ledning, bred yrkeserfarenhet, egen kvalitetstid, god hälsa och självkännedom. Genom att tydliggöra dess resurser kan andra socialarbetare hjälpas i sitt arbete.</p>

Forskning har visat att arbete med människor som upplevt trauma utsätter socialarbetaren för en risk att drabbas av den andres trauma, något Stamm (Ed., 1995) kallar sekundär traumatisk stress. För att skydda sig mot en för stark påverkan behövs olika resurser, därav väcktes frågeställningen "Vilken rustning behöver socialarbetare för att möta människor som upplevt det värsta?" Nedan följer en fallstudie där fem socialarbetare med stor erfarenhet av trauma har blivit intervjuade. Utifrån dessa intervjuer har data insamlats om vilka resurser som är betydelsefulla vid hantering av den påverkan som sker i mötet med traumatiserade människor. Informationen är indelad i teman för att förtydliga likheter och skillnader emellan de intervjuade socialarbetarna. De faktorer som visat sig vara mest betydelsefulla var det kollegiala stödet, tidsbegränsning av arbetet, en stödjande ledning, bred yrkeserfarenhet, egen kvalitetstid, god hälsa och självkännedom. Genom att tydliggöra dess resurser kan andra socialarbetare hjälpas i sitt arbete.

Bakgrund: Måttlig till svår traumatisk hjärnskada är en allvarlig skada som kan medföra varierande problematik så som psykiska, fysiska och kognitiva nedsättningar. Personer som drabbas av allvarliga sjukdomstillstånd kan uppleva förändringar i självbilden och identiteten.  Syfte: Syftet var att beskriva personers upplevelse av sin identitet och självbild efter en traumatisk hjärnskada samt att beskriva undersökningsgruppen i de valda artiklarna. Metod: En deskriptiv design användes för att besvara litteraturstudiens syfte och frågeställningar. Studien baserades på tio vetenskapliga kvalitativa artiklar som framkom vid sökningar i databaserna CINAHL och PsycINFO. Huvudresultat: I föreliggande studie framkommer upplevelser av förluster i identiteten och självbilden kopplat till fysiska och kognitiva nedsättningar samt sociala förändringar. Upplevelser av en inre bevarad självbild beskrivs också. Personerna med traumatisk hjärnskada beskrev också upplevelser av att skapa en ny identitet och självbild. Där acceptans var ett viktigt steg i denna process. Alla artiklar beskrev undersökningsgruppens storlek och hur många av deltagarna som var män och kvinnor. Flertalet av artiklarna beskrev undersökningsgruppen utifrån skadans svårighetsgrad, hur lång tid som gått sedan skadan och orsaken till skadan. Slutsats: Resultatet beskriver att personer som har drabbats av en traumatisk hjärnskada upplever förluster i identiteten och självbilden och upplevelser av att skapa en ny identitet och självbild. Att som sjuksköterska ta del av hur personer som drabbats av en traumatisk hjärnskada upplever sin identitet och självbild kan leda till en ökad kunskap och förståelse för denna grupp och därmed ge förutsättningar till att ge stöd, god kommunikation och vägledning.

Bakgrund: Sjuksköterskor och andra yrken som jobbar med traumatiska händelser och katastrofer har ett stresskydd som hjälper dem i svåra situationer. Men ibland tränger händelser igenom och utlöser en traumatisk stressreaktion. De flesta som jobbar inom akutsjukvård möter minst en traumatisk händelse i veckan, en del ännu fler. En bra copingstrategi blir viktigt för att kunna fortsätta sitt arbete. Syfte: Att beskriva hur sjuksköterskor inom akutsjukvård upplever samt hanterar traumatisk stress. Vidare är det metodologiska syftet att beskriva urvalsgrupperna i de inkluderade artiklarna. Metod: Sammanställning av nio stycken vetenskapliga artiklar av kvalitativ ansats. Systematiska sökningar gjordes efter artiklar i fyra olika databaser. Resultat: Sjuksköterskors upplevelser av traumatisk stress beskrevs som olika känslor av psykisk ohälsa som bland annat ilska och oro. Återkommande minnen i kropp och själ beskrevs också förekomma, många påmindes om situationerna genom ljud, dofter och bilder. Känslor av skuld och skam förekom. Hanteringen handlade mycket om ett gott socialt nätverk både privat och professionell, brister upplevdes inom båda områdena. Att söka meningsfullhet och att föra en inre dialog med sig själv beskrevs som viktigt. Undvikande copingstrategier beskrevs då sjuksköterskorna ibland kunde undvika vissa patienter. Slutsats: Bristande stöd från arbetsgivare och kollegor har påvisats och därför anser författarna att det är viktigt att uppmana arbetsgivare inom akutsjukvård att ständigt utveckla och förbättra det professionella stödet till sjuksköterskor som varit med om traumatiska händelser i arbetet. Det behövs mer kvalitativ forskning inom området och forskningen bör uppdateras kontinuerligt då vården och sjuksköterskornas arbetssituationer ständigt utvecklas. / Background: Nurses and other professionals who work with traumatic events and disasters have a stressprotection that will help them in difficult situations. But sometimes events penetrate through that protection and trigger a traumatic stress reaction. Most people who work in emergency care meet at least one traumatic event in a week, some even more. To have a good copingstrategy becomes important to be able to continue their work. Purpose: To describe how nurses in emergency care experience and handle traumatic stress. Further,the methodological aim is to describe the selection groups in the included articles. Method: Compilation of nine scientific articles by qualitative approach was made. Systematic searches were made for articles in four different databases. Results: Nurses' experiences of traumatic stress were described as different feelings of psychic illness such as anger and anxiety. Recurring memories in body and soul were common. Sound, smell and images could trigger the memories of the situations. Some reported feelings of guilt and shame. The coping was mostly about a good social network both private and professional, flaws were reported in both areas. To find a meaning and to have an inner dialogue with oneself were described as important. Avoidant strategy were seen when the nurses avoided certain patients. Conclusion: Lack of support from employers and colleagues have been demonstrated and therefore the authors think that it is important to ask the employer in emergency care to constantly develop and improve the professional assistance to nurses who have experienced traumatic events in their work. There is a need for more qualitative research in the field and research should be continuously updated as the care and nurses' work situations are constantly evolving.

<p>I Sverige amputeras årligen cirka 2500 personer, merparten av dessa är benamputationer. Traumatiska amputationer är en av de mest kostsamma skadorna idag. </p><p>Syftet med studien var att beskriva upplevelsen av att bli </p><p>traumatiskt amputerad i en olycka eller efter en operation. Studien genomfördes som en litteraturstudie </p><p>där 11 artiklar analyserades. Resultatet kategoriserades </p><p>utifrån Cullbergs faser; chockfasen, reaktionsfasen, </p><p>bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. En traumatisk amputation är en stor förändring, inte bara för </p><p>den drabbade patienten utan även för närstående och </p><p>vänner. Reaktioner efter amputationen var ilska, rädsla, </p><p>osäkerhet och saknad av extremiteten. Patienterna </p><p>upplevde att deras kroppsbild förändrades och att de var </p><p>oförberedda på smärtan som kom efter amputationen. </p><p>För de flesta patienterna var positivt tänkande, hopp och </p><p>stöd från omgivningen viktigt för tillfrisknandet. Med </p><p>protesens hjälp blev patienterna mer självständiga och </p><p>självbilden förändrades till det positiva. Mer kvalitativ </p><p>forskning om patientens upplevelse i samband med </p><p>traumatisk amputation efterfrågas.</p>

I Sverige amputeras årligen cirka 2500 personer, merparten av dessa är benamputationer. Traumatiska amputationer är en av de mest kostsamma skadorna idag. Syftet med studien var att beskriva upplevelsen av att bli traumatiskt amputerad i en olycka eller efter en operation. Studien genomfördes som en litteraturstudie där 11 artiklar analyserades. Resultatet kategoriserades utifrån Cullbergs faser; chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. En traumatisk amputation är en stor förändring, inte bara för den drabbade patienten utan även för närstående och vänner. Reaktioner efter amputationen var ilska, rädsla, osäkerhet och saknad av extremiteten. Patienterna upplevde att deras kroppsbild förändrades och att de var oförberedda på smärtan som kom efter amputationen. För de flesta patienterna var positivt tänkande, hopp och stöd från omgivningen viktigt för tillfrisknandet. Med protesens hjälp blev patienterna mer självständiga och självbilden förändrades till det positiva. Mer kvalitativ forskning om patientens upplevelse i samband med traumatisk amputation efterfrågas.

No description available.

<p>En olycka, skada eller sjukdom påverkar hela individen. I sjukvården emellertid, är det de fysiska skadorna som får mest uppmärksamhet trots att de psykosociala skadorna orsakar lika mycket lidande och kräver minst lika mycket vård. Forskning visar att det är patientens och omgivningens uppfattningar som har betydelse för de konsekvenserna ett trauma får. Syftet med studien var att belysa patienters upplevelser av traumatisk händelse. Studien genomfördes som en litteraturstudie där 16 artiklar analyserades. Resultatet visade att stödet var viktigt för att patienterna skulle kunna gå vidare i livet och hoppet var en viktig källa till kraft för att kunna hantera situationen. Efter en traumatisk händelse upplevde patienterna förlust av kontroll och självständighet. Med förlusten kom känslor som rädsla, sårbarhet, ensamhet. Efter den traumatiska händelsen upplevde patienterna att de blev medvetna om sin dödlighet. Det sociala nätverket och sjuksköterskans stödjande funktion hade stor betydelse för patientens tillfrisknande. Utförlig forskning finns på området, men för att den ska komma till nytta för patienterna måste den appliceras inom vården.</p>

<p>Traumatisk händelse benämns som något som ligger utanför den normala erfarenheten och som skulle ge upphov till omfattande lidande hos så gott som alla människor. Antalet traumatiska händelser såsom naturkatastrofer och terroristattacker har ökat kraftigt. Sjukvårdspersonal förväntas vid en traumatisk händelse att ta på sig en ansvarsroll och hjälpa dem som drabbats. Få undersökningar har gjorts av upplevelsen av detta arbete. Syftet med studien var att belysa sjukvårdspersonals upplevelser i samband med traumatisk händelse i arbetet. Metoden som använts är en systematisk litteraturstudie, en sammanfattning av redan existerande kunskap. Studien grundades på tio artiklar som granskats, analyserats och bearbetats. Resultatet bestod av fem huvudkategorier med underkategorier. Huvudkategorin Samhörighet yttrade sig som underkategorierna samhörighet mellan arbetskamrater och samhörighet till de drabbade. Huvudkategorin Organisation representerades av underkategorierna bristande och god organisation. Huvudkategorin Otillräcklighet utgjordes av underkategorierna maktlöshet, brist på erfarenhet och dålig förberedelse. Huvudkategorin Yrkestillfredsställelse omfattade uppskattning, känslan av att kunna göra något och meningsfullhet. Huvudkategorin Livets och människors betydelse berörde en förändrad syn på livet och döden samt upplevelsen av hur skört livet kan vara.</p>