Cirka 20 000 människor i Sverige drabbas av traumatiska hjärnskador varje år. Hjärnskadorna har en stor inverkan på individernas liv med både kognitiva och psykologiska följder. Detta ställer krav på sjuksköterskans kompetens inom området. Syfte med studien är att genom en litteraturöversikt skapa en ökad förståelse kring patienters erfarenheter efter en traumatisk hjärnskada. Data analyserades i enlighet med Friberg (2012, ss. 140-141) modell för tillvägagångssätt för en litteraturstudie. 11 kvalitativa artiklar granskades och utifrån det skapades 3 huvudteman: En förändrad självbild, Det dagliga livet och Mötet med vården med och 7 subteman som beskriver patienters upplevelse i samband med traumatisk hjärnskada. Resultatet visar att individerna upplever omtalande problematik avseende självbild med förlorad självkänsla och självförtroende samt en dramatisk förändring i sitt sociala liv med tappad delaktighet och förlorade relationer. Individerna visar också på tydliga förbättringsområden gällande omvårdnad och rehabilitering utifrån ett vårdperspektiv. Slutsatsen är att med ganska små medel kan förbättra bemötandet, öka förståelsen och således bättra konvalescensen och skapa förutsättningar för en bättre livskvalitet. / <p></p><p></p>

Bakgrund: Måttlig till svår traumatisk hjärnskada är en allvarlig skada som kan medföra varierande problematik så som psykiska, fysiska och kognitiva nedsättningar. Personer som drabbas av allvarliga sjukdomstillstånd kan uppleva förändringar i självbilden och identiteten.  Syfte: Syftet var att beskriva personers upplevelse av sin identitet och självbild efter en traumatisk hjärnskada samt att beskriva undersökningsgruppen i de valda artiklarna. Metod: En deskriptiv design användes för att besvara litteraturstudiens syfte och frågeställningar. Studien baserades på tio vetenskapliga kvalitativa artiklar som framkom vid sökningar i databaserna CINAHL och PsycINFO. Huvudresultat: I föreliggande studie framkommer upplevelser av förluster i identiteten och självbilden kopplat till fysiska och kognitiva nedsättningar samt sociala förändringar. Upplevelser av en inre bevarad självbild beskrivs också. Personerna med traumatisk hjärnskada beskrev också upplevelser av att skapa en ny identitet och självbild. Där acceptans var ett viktigt steg i denna process. Alla artiklar beskrev undersökningsgruppens storlek och hur många av deltagarna som var män och kvinnor. Flertalet av artiklarna beskrev undersökningsgruppen utifrån skadans svårighetsgrad, hur lång tid som gått sedan skadan och orsaken till skadan. Slutsats: Resultatet beskriver att personer som har drabbats av en traumatisk hjärnskada upplever förluster i identiteten och självbilden och upplevelser av att skapa en ny identitet och självbild. Att som sjuksköterska ta del av hur personer som drabbats av en traumatisk hjärnskada upplever sin identitet och självbild kan leda till en ökad kunskap och förståelse för denna grupp och därmed ge förutsättningar till att ge stöd, god kommunikation och vägledning.

Abstrakt Traumatisk hjärnskada uppstår helt utan förvarning och medför stora livsförändringar både för den drabbade och för de närstående då en helt ny okänd tillvaro kommer att inledas. Att vara närstående till en person som drabbats av sjukdom kan medföra påfrestningar inom grundläggande faktorer i livet, såsom psykiska, fysiska och sociala aspekter. Syftet med vår litteraturstudie var att beskriva upplevelsen av att vara närstående till en person med traumatisk hjärnskada. Studien utfördes i form av en kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats där 11 vetenskapliga artiklar inkluderades och analyserades, vilket resulterade i fem slutkategorier; Att förlora sitt tidigare liv och behöva anta en ny roll, Att plötsligt leva med en “ny” person, Att vilja bli sedd som en samarbetspartner i vården, Att behöva en stödjande omgivning och Att lägga stora krav på sig själv var påfrestande. Resultatet visade att närstående behöver både stöd och information från hälso- och sjukvårdspersonal samt att de har ett behov att bli inkluderade i omvårdnaden av den drabbade. Många känslor uppdagades efter olyckan och de närstående upplevde en förlust av sitt tidigare liv samt personen de en gång känt. Sjuksköterskor behöver kunskap i hur det är att vara närstående och behöver ha en förståelse för deras upplevelse för att kunna bemöta dem på ett adekvat sätt, genom god kunskap kan närstående få en förbättrad upplevelse av vården samt få hjälp i sin situation.

Introduktion. En förvärvad hjärnskada är en av de vanligaste orsakerna till bestående neurologiska funktionshinder och bara ett fåtal patienter återvinner tidigare förmågor. Hantering av konsekvenser vid förvärvad hjärnskada kan bero på copingstrategier patienter använder sig av. Sjuksköterskan har en viktig roll av att identifiera patienter i riskzon, stödja dem och främja adaptivitet inom olika områden. Syfte. Syftet med litteraturstudie var att belysa copingstrategier hos patienter med förvärvad hjärnskada. Metod. Studien är en litteraturstudie genomförd enligt Polit och Becks (2017) nio steg. Resultatet i litteraturstudiet baserades på tretton vetenskapliga artiklar från databaser CINAHL och PsychInfo. Artiklarna kvalitetsgranskades, analyserades och bearbetades induktivt för att identifiera huvudkategorier relaterade till coping i artiklarnas resultat. Resultat. Patienterna använder sig både problemlösande och känslobaserade copingstrategier. Symtom och tid efter skadan, copingstrategier innan skadan, personliga egenskaper samt skadans svårighetsgrad påverkar val av copingstrategi. Copingstrategi patienter använder sig av påverkar psykiska hälsan, livskvalité och den exekutiva funktionen efter förvärvad hjärnskada. Slutsats. Kunskap om faktorer som påverkar val av copingstrategi samt utfall av olika copingstrategier hjälper sjuksköterskan att identifiera patienter i riskzon för långvariga negativa konsekvenser efter hjärnskadan.

Bakgrund: Traumatisk hjärnskada (THS) orsakas av våld mot huvud i samband med fallolyckor eller trafikolyckor. Varje år söker 20 000 personer vård på grund av skallskador. Vården för traumatiskt hjärnskadade patienter i Sverige skiljer sig åt, mycket beroende på avstånden som finns till specialistsjukhus, tiden och rätta åtgärder är avgörande faktorer för denna patientgrupp. Syfte: Att undersöka vikten och intensivvårdssjuksköterskors behov av rutiner i samband med vård av patienter med hjärnskador på allmänintensivvårdsavdelningar och på neurointensivvårdavdelningar. Metod: Kvalitativ studie med fokusgruppsintervjuer av tio intensivvårdsjuksköterskor som arbetar på en allmänintensivvårdsavdelning (IVA) och specialistneurointensivvårdavdelningen (NIVA). Resultat: På NIVA finns väl inarbetade rutiner och tydliga riktlinjer nedskrivna. Sjuksköterskornas upplevelse var att det fanns tillräckligt med rutiner, men några rutiner kunde utvecklas. På IVA fanns det inga nedskrivna riktlinjer och inga tydliga rutiner för att vårda denna patientgrupp. Vården och kontrollerna ordinerades av läkare som är i tjänst. Slutsats: Vården kring hjärnskadade patienter är ytterst viktigt då man ständigt måste förebygga sekundära skador/insulter. Rutiner är väl inarbetade på specialistsjukhuset, men vården börjar först på hemsjukhuset på IVA där tydliga rutiner och riktlinjer saknas. / Introduction: Traumatic brain injury caused by violence against the head during a fall or traffic accident. Each year 20000 people gets medical care because of head injuries. The care for traumatic brain injured patients in Sweden differ greatly depending on the distances available to specialist hospitals, the time and the proper measures are crucial factors in this population. Aim: The study aims to examine the importance and intensive care nurses need routines in connection with care of patients with brain injuries in general intensive care units and in neurological intensive care units. The study consists of three group interviews in a general ICU unit in Falun and specialist unit (NIVA). Method: A qualitative study with focus group interviews. Results: The results showed that the level have clear procedures and written guidelines regarding the "avoidable factors" which are well established, their experience was that there were enough procedures, but that some could continue to develop. IVA there were no written guidelines and no clear procedures to care for this population without the care and controls prescribed by the doctor who is on duty. Conclusion: The conclusion is that care about the brain-damaged patients is extremely important when you constantly have to prevent secondary injury / insults and check the "avoidable factors". Routines are well established on specialist hospital care but starts first at home hospital where the importance of working towards the same goal and have clear procedures and guidelines from the start.

Bakgrund: Personer med traumatisk hjärnskada kan få långvariga kroniska besvär. Anhöriga är ofta involverade i deras vård och finns med under hela vårdförloppet. Anhöriga har också en viktig roll och ansvar för det vardagliga livet i hemmet. Syfte: Syftet var att beskriva anhörigas erfarenheter av att leva med en närstående med traumatisk hjärnskada. Metod: En allmän litteraturstudie genomfördes, där elva artiklar analyserades med hjälp av innehållsanalytiskt tillvägagångssätt. Resultat: Det framkom fyra kategorier ifrån resultatartiklarna: att ta ansvar och anta olika roller, att leva i en oviss och oförutsägbar situation, att få stöd och att finna en egen inre kraft. Det var en stor påfrestning för anhöriga att anta den vårdande rollen för att stödja den traumatiskt hjärnskadade. Ovissheten kring den traumatiskt hjärnskadades prognos tillsammans med bristen på information och kunskap, satte de anhöriga i stress. Behovet av stöd till anhöriga var multidimensionellt där det initiala stödet kom främst från sjukvårdspersonalen medan det senare i förloppet övergick till familjen och samhället. Anhöriga fick använda egna resurser och egen inre kraft för att hantera sin situation. Konklusion: För att underlätta livet för anhöriga och traumatiskt hjärnskadade, behöver vården ha bättre strategier och samhället ha bättre kunskap och förståelse för sjukdomen. / Background: Individuals with traumatic brain injury can sustain chronical lasting sequalae’s. Relatives are often involved in their care and present during the whole process. Relatives also have an important role and responsibility in the everyday life. Aim: The aim was to describe relatives’ experiences of living with a next of kin with traumatic brain injury. Method: A general literary study was performed, where eleven articles were analyzed, with content analytic approach. Result: Four categories emerged from the result articles: to take responsibility and adopt different roles, to live in an uncertain and unpredictable situation, to receive support and to find own inner strength. It was a big strain for relatives to take on the caring role of supporting the traumatic brain injured. The uncertainty of the prognose, along with the lack of information and knowledge, putted the relatives in distress. The need of support was multidimensional where the initial support came from healthcare personnel and then from family and community. Relatives had to use own resources and inner strength to manage their situation. Conclusion: To ease life for relatives and traumatic brain injured, health care needs to have better strategies and the community better knowledge and understanding for the disease.

Bakgrund: Agenda 2030 har som delmål 3.4 en strävan att främja hälsoarbetet och välmåendet för alla oavsett ålder eller förutsättningar. År 2020 gjordes en enkät där endast 66% nådde upp till WHO’s rekommendationer av fysisk aktivitet. Rekommendationerna gäller även personer med en funktionsvariation. TBI är en av den vanligaste neurologiska funktionsvariationen, där fysioterapeuterna som jobbar med fysisk aktivitet under rehabiliteringen har en viktig roll. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka hur fysioterapeuter inom rehabilitering för personer med TBI använder fysisk aktivitet samt hur arbetet fungerar i hänsyn till de förutsättningar som finns för personalen. Metod: Studien genomfördes med semi- strukturerade intervjuer via digitala mötesrum, där tre kvinnliga fysioterapeuter intervjuades. Sedan gjordes det en summativ innehållsanalys av den insamlade datan. Resultat: Fysisk aktivitet under rehabiliteringen användes med fokus på att patienterna skulle återfå vardagsfunktion. Personalen ansåg att förutsättningarna till att kunna använda fysisk aktivitet var bra, men att det fanns brist på personal och utrustning. Slutsats: Slutsatsen är att fysisk aktivitet inom rehabilitering för personer med TBI individanpassas och används med fokus på att återfå vardagsfunktion, men att de fysiska resurserna utifrån de förutsättningar som fanns för dessa fysioterpeuterna var begränsade.

Globalt sett drabbas var tredje kvinna av våld i nära relation och traumatisk hjärnskada (Traumatic brain injury [TBI]) är en allvarlig, men ofta förbisedd, konsekvens av våldet. Syftet var att beskriva kunskapsläget om livssituationen för kvinnor med konstaterad eller misstänkt traumatisk hjärnskada till följd av våld i nära relation. En integrerad litteraturstudie genomfördes genom en systematisk litteratursökning av vetenskapliga artiklar i tre olika databaser, kvalitetsgranskning samt analysmetod för integrerad litteraturöversikt enligt Whittemore och Knafl (2005). Analysen resulterade i två kategorier; livssituationen påverkas genom försämrad hälsa och förmåga samt livssituationen påverkas av ökad utsatthet och rädsla. En övergripande slutsats baserat på resultatet var att förändringar till följd av traumatisk hjärnskada skapar en dubbel utsatthet i den våldsutsatta kvinnans livssituation. Det finns implikationer för att se över tryggheten i sjukhusmiljön för våldsutsatta kvinnor med TBI samt kunskapsläget hos vårdpersonal för att säkerställa identifiering och adekvat handläggning. Vidare bör ett personcentrerat förhållningssätt med intersektionellt perspektiv appliceras av sjuksköterskor för att tillgodose de behov och stöttande åtgärder som krävs. Implikationer för framtida forskning är kvalitativa studier gällande våldsutsatta kvinnors upplevelse av TBI i en skandinavisk kontext.

Bakgrund Högt intrakraniellt tryck hos traumatiskt hjärnskadade patienter kan behandlas med traditionell basbehandling, tiopentalsedering eller dekompressiv hemikraniektomi. Metoderna medför risk för komplikationer och svårigheter att utföra omvårdnad. Syfte Studiens syfte var att undersöka om det fanns någon skillnad i vändningsfrekvens, tid i ryggläge och förekomst av trycksår och lungkomplikationer mellan patienterna som fått basbehandling, behandlats med tiopental eller genomgått hemikraniektomi. Dessutom studerades förekomst av postoperativa komplikationer hos de patienter som hade genomgått hemikraniektomi. Metod Detta gjordes genom retrospektiv journalgranskning. 36 patienter från åren 2008–2016 inkluderades. Resultat Patienterna som fått basbehandling vändes oftare, 9,5 ggr/dygn, jämfört med patienterna som behandlats med tiopental, eller hemikraniektomi, vilka vändes 7,9 ggr/dygn. Tiden i ryggläge var kortare, 40,1%, jämfört med 52,3%, för de tiopentalbehandlade patienterna, respektive 54,8% för de hemikraniektomerade patienterna. Trycksår återfanns hos patienter behandlade med tiopental, 2(5%), eller hemikraniektomi, 2(5%). 50 % av patienterna som behandlades med tiopental och hemikraniektomi hade förtätningar på lungröntgen jämfört med 2% av patienterna som hade fått basbehandling. Längst ventilatortid hade patienterna som fått tiopental, 16,4 dygn, jämfört med hemikraniektomigruppens 14,1 dygn och de basbehandlade patienternas 13,8 dygn. Av patienterna som genomgick hemikraniektomi uppstod postoperativa komplikationer hos 2(17%) av 12. Slutsats Patienter behandlade med tiopental eller hemikraniektomi verkar vara mer utsatta för komplikationer och vänds i mindre utsträckning och spenderar mer tid i ryggläge är patienter som fått basbehandling. Omvårdnaden av de traumatiskt hjärnskadade patienterna behöver individualiseras, och vaksamhet krävs för att identifiera de mest utsatta patienterna och kunna förebygga riskerna för komplikationer, så att vårdlidandet kan minskas. / Background Intracranial hypertension following traumatic brain injury is treated with either basic medical treatment, barbiturate coma or decompressive craniectomy. The methods are associated with complications and difficulties performing nursing care. Aim To investigate whether there was a difference in frequency of repositioning, time spent in supine position and number of complications between the patient groups, and to out rule the number of postoperative complications following decompressive craniectomy. Method A retrospective medical record review was conducted including 36 patients from the years 2008-2016. Result The basic medical treatment group had a higher frequency of repositioning, 9,5 times a day, compared to 7,9 times a day in the other groups, and a shorter amount of time, 40,1%, in supine position, compared to 52,3% (barbiturate coma), or 54,8% (decompressive craniectomy). Pressure injuries occurred among patients treated with barbiturate coma 2(5%) or decompressive craniectomy, 2(5%). Increased density in chest x-ray was seen in 50% of the patients treated with barbiturate coma and decompressive craniectomy, compared to 2% (basic medical treatment). Barbiturate coma was associated with the longest time of mechanical ventilation, 16,4 days, compared to 14,1 days and 13,8 days for the decompressive craniectomy group and the basic medical treatment group. Postoperative complications occurred in 2(17%) patients. Conclusion Patients treated with barbiturate coma or decompressive craniectomy seem to be of higher risk of complications, as having a lower frequency of repositioning and more time spent in supine position. Nursing care needs to be individually adapted to prevent complications and minimise suffering in patients with traumatic brain injury.

An alteration in the function of the brain caused by an external force is called a Traumatic Brain Injury (TBI). There are language features located in different areas of the brain, and depending on where a person gets a TBI, the person can experience different communicative difficulties. These can manifest as aphasia, dysarthria or cognitive communicative disorders. The experiences of TBI that have been discovered in previous studies are for instance about how persons with TBI experience their diminished functions, life adjustment after the injury, the role and support of the relatives, that the environment treats them differently after the injury and emotional consequences. For the purpose of investigation and intervention, ICF is a useful tool since the difficulties that a person may have can be connected to its various components. The purpose of this study is to examine what experiences persons with TBI have regarding their brain injury and their communicative difficulties, and also how these can be connected to ICF. To answer the research questions, a qualitative method involving content analysis was used, based on semi-structured interviews with four participants. The participants expressed that their TBI had affected them in various ways, communicative, cognitive, physically and socially. The participants experienced their injuries and difficulties as limiting and that some periods had been lonely. However they also stated that there were some positive aspects in the situation, for example improved family relations and that they valued life in another way. Although the injuries, difficulties and rehabilitation of the participants have differed, the participants stories have been similar to some extent. In the future it would be interesting to conduct further studies in Sweden that examine which experiences persons with TBI have regarding the injury itself, but particularly regarding their communication after the TBI. It is important with more studies since that would give speech language pathologists a greater understanding for how people with TBI experience their situation and their communication after the injury. / Traumatisk hjärnskada (TBI) innebär att ett yttre våld har orsakat en förändring av hjärnfunktionen. I hjärnan finns språkliga funktioner som är belägna inom olika delar av hjärnan. Beroende på var i hjärnan en person får en TBI, leder det till olika kommunikativa svårigheter. Svårigheterna kan yttra sig som afasi, dysartri eller kognitiva kommunikativa störningar. De upplevelser av TBI som har framkommit i tidigare studier handlar bland annat om hur personer som har TBI upplever sina nedsatta funktioner, livsomställningen efter skadan, anhörigas roll och stöd, att omgivningen behandlar dem annorlunda efter skadan och emotionella konsekvenser. Vid utredning och behandling är ICF ett användbart verktyg eftersom att en persons svårigheter kan kopplas till ICF:s olika komponenter. Syftet med föreliggande studie är att undersöka vilka upplevelser personer som har TBI har erhållit i relation till sin hjärnskada, deras kommunikativa svårigheter samt hur dessa kan kopplas till ICF. För att besvara frågeställningarna användes en kvalitativ metod med semi-strukturerade intervjuer av fyra personer och innehållsanalys av dessa. Deltagarna i föreliggande studie uttryckte att deras TBI hade påverkat dem på olika sätt: kommunikativt, kognitivt, fysiskt och socialt. Deltagarna upplevde sina skador och svårigheter som begränsande och att de i vissa perioder hade upplevt isolering. De berättade dock att det fanns positiva aspekter av situationen såsom förbättrade familjerelationer och att livet värderades på ett annat sätt. Trots att deltagarnas skador, svårigheter och rehabilitering har skiljt sig åt, har deltagarnas berättelser haft likartad karaktär, även om de också till viss del har varierat. I framtiden vore det intressant med fler svenska studier som undersöker vilka upplevelser personer som har TBI har i relation till sina hjärnskador, men framförallt gällande sin kommunikation efter hjärnskadan. Det skulle vara betydelsefullt med fler studier eftersom att det skulle ge logopeder en större förståelse för hur personer som har TBI upplever sin situation och sin kommunikation efter skadan.