Finansiell rådgivning präglas av i huvudsak två problem; informationsasymmetri och intressekonflikter. Reglerna rörande investerarskyddet vid rådgivning har omarbetats flertalet gånger under 2000-talet. Syftet är att försöka motverka de intressekonflikter som kan missgynna investerare i rådgivningssituationer genom att minska den informationsasymmetri som råder mellan parterna. En följd av det direktiv som antogs 2014 av EU gällande marknader för finansiella instrument är att dessa regler återigen granskas. I efterföljande utredning föreslås bland annat att svensk lagstiftning ska gå längre än vad direktivet kräver gällande oberoende-klassificering samt införa ett förbud mot all ersättning från tredjepart som kan inverka negativt på kundens intresse. Provisionsförbudet syftar till att öka investerarskyddet genom att eliminera de incitament rådgivare har för att ge råd som inte är i kundens bästa intresse. Samtidigt medför en sådan reform stora förändringar på marknaden som helhet. Genom att studera förslagen ur ett rättsekonomiskt perspektiv analyseras regleringens effekter. Det råder inga tvivel om att ett provisionsförbud leder till konkurrenshämmande effekter, huruvida dess konsekvenser kommer vara till fördel för slutkunden är dock omdiskuterat. Bland förespråkare anses det främst vara aktörer som inte tillför ett egentligt mervärde för kunderna som kommer försvinna från marknaden, medan det i övrigt bör resultera i bättre anpassade produkter och råd för investerare. Motståndare menar att reglerna tvärtom kommer leda till färre, men dyrare investeringsalternativ på marknaden. Det är sannolikt att marknadskoncentrationen kommer att öka då det i dagsläget kan finnas en motvilja att betala för rådgivning, eftersom det tidigare inte varit en uppenbar och synlig kostnad. Till följd av det kommer både antalet mindre aktörer och produktutbudet minska.     På sikt kan det leda till en än mer oförmånlig situation för investerarna, som blir mer beroende av de aktörer som fortfarande tillåts agera i eget intresse.

No description available.

Ett offentligt uppköpserbjudande skiljer sig från andra typer av företagsförvärv på så sätt att det riktar sig till en större ägandekrets. Eftersom köparen av praktiska skäl inte kan förhandla enskilt med aktieägarna riktar sig köparen istället, i ett offentligt erbjudande, till alla aktieägare i bolaget. Aktieägarna har sedan att förkasta eller acceptera erbjudandet. Förfarandet kring ett offentligt uppköpserbjudande kräver en aktiv målbolagsstyrelse för att tillvarata aktieägarnas intresse. Takeover-reglernas koppling till LUA har i och med revideringen tydliggjorts och de två regelverken utgör tillsammans stommen i regleringen av offentliga uppköpserbjudanden. Målbolagsstyrelsens roll vid ett offentligt uppköpserbjudande kommer främst till uttryck i punkterna II.17, II.19 och II.20 i takeover-reglerna. Takeover-reglerna har reviderats ett antal gånger sedan de första reglerna, då benämnda rekommendationer, utkom 1971 och målbolagsstyrelsens roll har vid varje revidering utvecklats till att bli mer omfattande. De nya takeover-reglerna träder i kraft den 1 juli 2012. Förutom frågan om hur de nya reglerna kommer att påverka målbolagsstyrelsens roll framträder frågan om vilka intressen som målbolagsstyrelsen ska tillvarata och hur dessa förhåller sig till varandra. Intressebegreppen, aktieägarnas intresse och bolagets intresse, kommer till uttryck såväl aktiemarknadsrättsligt som aktiebolagsrättsligt. Märkbart vid analys av ändringarna är att de till viss del har skett genom kodifiering av AMN:s uttalanden och doktrin på området. Reglerna har även anpassats, om än inte fullt ut, till brittiska Takeover Code. Ett tydligt exempel är ändringen avseende avtal om deal protection-arrangemang. För att utröna de konkreta konsekvenserna av regeländringarna krävs, i vissa fall, uttalanden från AMN eller komplettering och uppdatering av doktrin på området. Målbolagsstyrelsens roll har, i och med de nya takeover-reglerna, blivit än mer omfattande samtidigt som dess position, gentemot budgivaren, har stärkts genom tydligare reglering för hur styrelsen ska agera.