Yoga är något som idag oftast betraktas som en form av fysisk aktivitet med inslag av meditation och andning. Men filosofin från yoga grundar sig att förena flera olika moment i människors liv för att skapa en helhet. Inkluderat i dessa är inte bara de fysiska elementen utan berör också människors sätt att förhålla sig till sig själv och andra. Syftet med studien var att undersöka människors helhetsupplevelse av yoga, från motivationen bakom till yogans påverkan på livet. Åtta personer deltog i undersökningens djupintervjuer som sedan analyserades systematiskt med meningskoncentrering som metod. Resultatet visade på fem teman som speglar upplevelsen före, under och efter yogapasset: (1) före finns behov av bearbetning, (2) under sker bearbetning och efter nås utvecklad relation (3) till sig själv, (4) till andra och (5) till livet. Denna studie ger ökad förståelse för vad det är i yoga som gör att människor upplever ett ökat välmående.

Yoga is an ancient tradition that in contemporary research has been shown to have positive associations with a broad spectrum of health outcomes. Although promising findings have been highlighted, research exploring the mechanisms underlying the use of yoga for enhancing mental health is still in its infancy. Researchers have shown that yoga can increase levels of mindfulness, which has been shown to relate to several aspects of general well-being such as low levels of anxiety, depression, and stress. However, limited study has examined how the quality of the relationship between the yoga student and yoga instructor affects state mindfulness during the yoga class. The present study used a cross sectional research design to investigate associations between levels of stress, negative affect, motives for yoga, relationship quality, and mindfulness during yoga classes. The sample consisted of 219 adults that completed measures of stress, affect, motives for yoga, mindfulness, and relationship quality immediately following a yoga class. Analysis of data indicated that higher levels of stress and negative emotional wellbeing increased the likelihood that yoga was practiced to address psychological motives rather than perceived physical health outcomes. Additionally, relationship quality with the instructor was found to predict greater state mindfulness during the yoga session. The present study highlights the importance of the relationship quality between instructor and student, and suggests that future research investigating the efficacy of yoga in optimizing psychological health should consider how health outcomes might be influenced by interpersonal relationships.

Bakgrund: Depression är en vanligt förekommande sjukdom som behandlas främst med psykoterapi och antidepressiva men det behövs fler resurser och komplementära omvårdnadsåtgärder. Yoga har blivit allt mer aktuellt inom vården. Det huvudsakliga fokuset inom yoga är att lära sig vara i nuet genom meditation, andning och rörelse. Sjuksköterskan har det yttersta ansvaret för omvårdnad och ska hålla sig uppdaterad med den senaste forskningen för omvårdnad. Syfte: Syftet var att undersöka effekten av yoga som en omvårdnadsåtgärd vid depression och depressiva symtom. Metod: Kvantitativ litteraturstudie. Resultat: Yoga har visat sig ha en positiv effekt på depression och depressiva symtom efter 4 veckor till 6 månaders intervention. Diskussion: I diskussionen presenteras tre huvudfynd: Yoga har en positiv effekt vid depression och depressiva symtom, yoga har en positiv effekt för kvinnor vid depression och depressiva symtom, yoga kan användas som en komplementär omvårdnadsåtgärd vid depression och depressiva symtom.

New age har sina rötter i antiken och teosofin, men har förändrats mycket genom historien. Nya idéer och metoder har uppkommit genom religionernas påverkan påvarandra i samspel med samhällsförändringar. New age är nu mer individuell, vilket gör att det finns fler valmöjligheter som passar allas syften bättre. De som söker sig till new age är främst kvinnor. I litteraturen anses även unga människor dominera vilket inte stämde överens med informanternas ålder och svar. För att få svar på vilka som söker sig till new age-behandlingar såsom reikihealing och yoga och varför de gör det, gjordes en forskningsanalys av litteratur där new ages historia, framväxt och utbredning bearbetades. För att få ett eget och personligt undersökningsmaterial gjordes även sex intervjuer med tre utövare av yoga och tre som använt sig av healing. Informantintervjuerna visade att man sökte sig till yoga och reikihealing framförallt föratt lindra smärtor och minska fysiska och psykiska åkommor, men även till viss del för att få en känsla av lugn och ro i samvaron med andra. Man menade att metoderna passar människor i olika åldrar och kan utövas som motion. Delar av det stora utbudet inom new age används numera även som behandlingar både privat och inom sjukvården. Anhängare och utövare känner klart och tydligt att de mår bra av behandlingarna och utövandet och många med både fysiska och psykiska problem har blivit bättre och en del helt bra. De behov som new age uppfyller i dagens samhälle är inte samma som förr. New age är ett brett fenomen, med många riktningar och yoga och reikihealing uppfyller knappast behovet av en religion utan handlar mer om ett sätt att hitta ett lugn i en stressig vardag. Visst finns det en sökande människa i de flesta, men att det skulle vara en religion finns det inga belägg för. Däremot kan individen utveckla en tro på sig själv genom metoderna och vad denne kan göra för att må bra.

Exposure to environmental stressors may challenge children’s developing self-regulatory abilities and increase their risk of developing emotional and behavior problems. Interventions aimed at improving children’s self-regulatory skills, specifically emotion regulation and attentional control, may reduce children’s risk for adjustment problems. The present study proposed a novel theoretical model which describes how participation in yoga may increase children’s self-regulatory skills and increase children’s mindfulness, or the ability to focus attention on the present moment. Both self-regulation and mindfulness were expected to be associated with fewer anxiety problems. Components of the theoretical model were evaluated using a very small sample of at-risk, elementary-aged children who participated in a school-based yoga program. Consistent with expectations, emotion regulation was statistically and significantly associated with better mindfulness and less anxiety; attentional control was associated with fewer anxiety problems. Contrary to expectations, attentional control was unrelated to mindfulness. Moreover, mindfulness did not interact with either attentional control or emotion regulation to predict anxiety. Results are discussed in terms of theoretical implications and critical next steps needed to evaluate yoga as a potential tool for reducing children’s risk for problem behavior by way of strengthening self-regulatory mechanisms.

No description available.

Syftet med denna undersökning är tredelat. Första delen använde vi oss utav litteraturstudie för att kunna redogöra från yogans utveckling från klassisk indisk yoga till den fysiska yoga idag som har blivit en populär träningsform i väst. I nästa del har vi intervjuat sex personer som utövar yoga regelbundet för att undersöka om forskningens bild av yoga stämmer överens med de sex yogautövarna. Vi ville även undersöka hur dessa sex yogautövare beskriver yogans påverkan på deras kroppar och själar. Vilken skillnad yogautövarna finner både fysiskt och psykiskt, samt vad är det som gör att dessa personer utövar yoga regelbundet.  Vidare redogör vi för vad Frisk (1998) skriver om sin modell för gemensamheter för nyreligiösa religioner.     Våra intervjuer beskriver att yogan gör intervjupersonerna avslappnade och yogan har varit ett hjälpmedel i deras studier. Våra intervjupersoner menade alla, utom en att yogan ses som en träningsform och inte som en religiös handling.   Vi reflekterar slutligen med hjälp av våra intervjuer kring möjligheten till att integrera yoga i skolan som en form av hälsoterapi för barn och ungdomar. Då våra intervjupersoner alla rekommenderade yoga till andra men också rekommenderade yogan som ett hjälpmedel till elever i skolan. Vi reflekterar även över hur yogan skulle fungera i en ämnesintegrerad undervisning.

The purpose of this study was to establish a motion pattern by characterizing the kinetics and kinematics associated with the hip, knee and ankle joint of a group of healthy yoga teachers when performing three yoga postures and comparing them to three activities of daily living (ADL). A group of experienced female yoga practitioners (n = 13), with a minimum of 5 years teaching experience, between the ages of 20 to 45, performed the Lunge, Warrior II, and Triangle poses starting from Downward Dog. The kinetic and kinematic data of the yoga practitioners was collected when performing yoga postures. The step length, joint angles, range of motion (ROM), joint moments, and angular impulse in sagittal and frontal plane were studied for the hip, knee and ankle during performance. The data were averaged, descriptive statistics of the measures were obtained, and results for each posture as well as for the average yoga practice were presented in tables and figures with standard deviation. The percentages of change and effect sizes were calculated to compare yoga movements to ADL. The stride lengths were similar in the Lunge (1.98m), Warrior II (1.51m), and Triangle (1.43m). The motion patterns of the Lunge and the Warrior II poses follow similar joint angle and joint moment, and angular impulse patterns, whereas the Triangle pose creates distinctly different patterns in most joints and planes. In the Lunge and Warrior II poses, the knee joint reaches a maximal flexion angle of 73.76° and 67.69° respectively, 18% to 32% less than what is classically instructed in a yoga class. The knee reached 9.5° of extension while in Triangle pose. The hip contributed 50-70% of the angular impulse in the lower limb in all three yoga movements. When comparing to ADL, ROM was only greater in the hip in of sagittal plane motion and in the knee if frontal plane motion, and most of the joint moments of the lower extremity were notably smaller in ADL for the minimal values and notably larger for the maximal values in yoga. In conclusion, this is first time to establish the kinematics and kinetics motion patterns of three yoga movement which become a basis for further studying yoga biomechanics and its application. Moreover the motion pattern data suggests that yoga experts do not yoga as practice the Lunge and Warrior poses as classically described in yoga book for the knee and Triangle pose may place the knee in a precarious alignment. Yoga has high demanding to hip strength and ROM, which may help to improve hip strength and subsequently benefit to dynamic stability in gait.

The mere presence of the term īśvara in Patañjali’s Yogasūtra has come to affect the meaning of both the path and the goal of Classical Yoga as well as the meaning of the term Yoga itself. The frequent translation of the term īśvara as God leads to the system of Classical Yoga to be labeled as theistic, particularly obscuring the interpretation of īśvarapraṇidhāna, a functional component of the system, as well as perpetuating a syncretic trend that has led to the popular understanding of Yoga as ‘union with the divine’. From identifying problematic hermeneutical trends and their underlying causes, as well as understanding the term within the constraints of the original text in its original Sanskrit, the term īśvara emerges as the archetype of an ultimate reality functioning as a practical and experiential tool providing the yogi with a direct glimpse of its true nature.

Background: Chronic pain conditions are pervasive, debilitating, and costly problems across the globe, yet medical treatments often fail to relieve the patients of pain. As a result, complementary treatments, such as yoga, are often used in an attempt to reduce pain and disability. Yoga seems to be effective in short-term relief of pain and, in some cases, helps alleviate psychological comorbidities associated with pain, such as depression and anxiety. The purpose of the current study was to evaluate the efficacy of an eight-week Forrest Yoga intervention on pain interference, pain severity, and psychological outcomes. Methods: Seventy-nine participants were randomly assigned to yoga or usual care and completed a battery of self-report assessments at baseline, mid-intervention (4-weeks), post-intervention (8-weeks), and follow-up (16-weeks). Measures of pain interference, pain severity, number of painful body parts, sensory and affective experience of pain, psychological flexibility, pain catastrophizing, fear of movement, depression and anxiety, and social support were included. Results: There were significant reductions in pain interference and activity avoidance in the yoga group compared to usual care post-intervention. Differences trended towards significance for pain severity and number of painful body parts. Compared to usual care, yoga participants showed significant early reductions in pain interference, pain severity, number of painful body parts, affective experience of pain, depression, overall fear of movement, and activity avoidance. Compared to usual care, these changes were not maintained at 16-weeks (2 months following the intervention). Conclusions: The yoga intervention provided some relief of pain and pain-related problems while the intervention was ongoing but did not provide sustained relief.