I förskolan arbetar pedagoger från två yrkesgrupper - barnskötare och förskollärare. Pedagogerna arbetar tillsammans i arbetslag. Ansvar och arbetsuppgifter fördelas inte dem emellan genom någon självklar struktur. Förskollärare förväntas leda arbetslaget och ansvara för allt de utför, samtidigt som de ska vara demokratiska kollegor. Arbetslagsarbete, demokrati och rättvisa ligger i förskolans tradition. Ett ökat pedagogiskt uppdrag i förskolan och högre krav i och med förskolans inträde i utbildningssystemet har medfört att förskollärarnas ansvar särskilt framskrivits i förskolans läroplan. Trots denna förändring har inte organisationsstrukturen ändrats. Barnskötare utgör den största andelen av personalstyrkan men de omnämns inte i läroplanen. Denna studie syftar till att synliggöra exempel på hur pedagoger i förskolan kan se på sina egna och sina kollegors yrkesroller utifrån läroplanens förändrade skrivningar om förskollärares ansvar, främst inom målområdet för föräldrasamverkan. Tre barnskötare och tre förskollärare vid tre olika förskolor har intervjuats runt sina tankar om hur ansvar och arbete i förskolan organiseras och bör organiseras. Exemplet studien utgår från är föräldrasamverkan och där främst utvecklingssamtal. Resultaten visar att arbete och ansvar främst fördelas mellan pedagogerna utifrån personliga kompetenser. Pedagogerna anser att arbetslaget är det viktigaste för arbetet i förskolan och att allas kompetenser bör tas tillvara. Verksamheten och pedagogerna själva påverkas av traditioner som skapar mentala ramar. Det framträder också att pedagogerna har svårt att definiera skillnader dem emellan förutom olika utbildningar och ansvar utifrån läroplanen. Att diskutera skillnader eller uppdelning av ansvars- och arbetsuppgifter visar sig både utifrån tidigare forskning och i denna studie vara ett känsligt ämne. Pedagogerna undviker till stor del att ta upp detta ämne, liksom även fackföreträdare, forskning och statliga skrivningar gör. Denna studie ses som ett kunskapsbidrag inom området då det till stor del saknas forskning om hur förskolans pedagoger ser på respektive yrkeskategori och arbetslaget. Studien syftar inte till att redovisa några rätta svar eller modeller för framgångsrikt arbete i förskolan utan syftet är att synliggöra exempel på tankar kring ansvars- och arbetsfördelning samt yrkesroller i förskolan, främst utifrån föräldrasamverkan.

Denna uppsats tar sin utgång i en studie om specialpedagogers och speciallärares arbetsuppgifter och yrkesroller. Anledning att studien genomförs är att författaren uppfattar att kollegor, både inom specialundervisning och andra inom skolan, ibland uppfattar de två yrkena som ett och samma. Syftet lyder: studera specialpedagogers och speciallärares beskrivningar av sina respektive yrken och olika uppdrag för att se på vilka sätt yrkena skiljer sig åt ute i verksamheten. Forskningsfrågorna är: Hur beskriver några specialpedagoger och speciallärare sina befintliga uppdrag? Hur skiljer de befintliga uppdragen sig från vad specialpedagoger och speciallärare i denna studie anser vara de viktigaste uppdragen? Hur resonerar specialpedagoger och speciallärare i denna studie runt en formell arbetsbeskrivning? Vilka förutsättningar har specialpedagoger och speciallärare i denna studie att hävda en specifik profession vad gäller att identifiera och arbeta med skolproblem? Vad innebär skolutveckling för specialpedagoger och speciallärare i denna studie? Syftet besvarades genom att 145 stycken verksamma specialpedagoger och speciallärare svarade på en enkät om sina arbetsuppgifter och yrkesroller, där svaren sen analyserades. Till detta användes Brantes (2009) professionsteori för att bland annat se vad de två yrkesgrupperna kan kategoriseras som. Resultaten visar att både specialpedagog och speciallärare kan kategoriseras som både semiprofession och preprofession. Forskningsfrågorna besvarades utförligt där befintliga uppdrag, de viktigaste uppdragen och skillnaden dem emellan redovisas i tydliga diagram. Arbetsbeskrivningens vara eller icke-vara diskuteras samt vad skolutveckling innebär. Slutsatsen är att specialpedagoger och speciallärare är två olika yrkeskategorier, som liknar varandra mycket. Det som skiljer är att specialpedagoger har ett helikopterperspektiv, speciallärare har mer av ett individuellt perspektiv. Ytterligare forskning är önskvärt om vilken skillnad de två yrkeskategorierna gör för elever i behov av stöd. Nyckelord: Arbetsuppgifter, profession, speciallärare, specialpedagog, uppdrag, yrkeskategorier.

I förskolan finns det två yrkeskategorier, barnskötare och förskollärare. Förskolan har blivit en egen skolform som fått egen läroplan som reviderats och fått tydligare riktlinjer för förskollärare och arbetslag. Som en följd av detta har kraven på personalen höjts. Med utgångspunkt i begreppen identitet och kompetens samt i identitetsteorier vill vi försöka närma oss en förståelse för hur de båda yrkeskategorierna ser på sin egen och varandras yrkesroll och kompetens. Vi undrar också hur de tänker kring förskolans framtid, kommer det fortsatt att finnas två yrkeskategorier i förskolan? För att få syn på detta har vi gjort en kvalitativ studie och för att samla in vår empiri valde vi att göra halvstrukturerade intervjuer. Vi valde att intervjua tre förskollärare och tre barnskötare från olika arbetslag. Studien visar att förskollärare och barnskötare inte gärna uttalar några tydliga skillnader i yrkesrollerna. En anledning till detta kan vara att det skett en kompetensutjämning vilket innebär att man känner lojalitet i arbetslaget och därför lägger sig på minsta gemensamma nivå trots olika kompetenser. Trots att de gärna inte vill uttala några skillnader blir det tydligt att de faktiskt ser skillnader mellan yrkeskategorierna. Studien visar även att språket är en central del i identitetskonstruktionen, i talet om sin kompetens och yrkesroll urskiljer man sig från de andra. Vidare finns det en allmän uppfattning om att en yrkeskategori vore det optimala och att detta är ett rimligt mål att sträva mot.

Introduction: Infection control in animal health care is, as in human health care, most important to prevent and fight antibiotic resistance. Animal health can also influence public health. Basic hygiene routines; hand hygiene, routines for proper attire, and routines for personal protective equipment (PPE), such as protective aprons and gloves, represent the simplest and most important infection control and prevention measures. High compliance to these routines is important to achieve. However, due to few scientific publications in the animal health care arena, customized and efficient efforts have not been fully identified for this environment. Therefore, optimal oversight and compliance assessments are difficult to achieve. Similar to human health care, several infection control and prevention measures and responsibilities are addressed by nurses. Objectives: To study compliance to basic hygiene routines and assess whether compliance differs between different animal health care professions, such as nurses versus veterinarians. Method: A quantitative web-based survey about basic hygiene routines, was used to investigate compliance to basic hygiene routines among animal healthcare providers. The eligible respondent sample was comprised of 360-2600 providers. Difference in compliance among professions within animal health care was estimated using SPSS statistical analysis software. Results: Of a possible 360-2600 possible respondents, 313 animal healthcare providers responded to our web-based survey. Significant differences in compliance among professions were not found (between veterinarians and veterinary nurses with a degree, and veterinarians versus nurses without a degree). Higher compliance was observed at larger animal hospitals and among personnel educated at their work place in basic hygiene routines. Hand disinfectant use before contact with patients was most often missed, as well as not wearing a protective apron or coat if risk for contact with body fluids was evident. Conclusion: In contrast to previous practical experience and reports, our results showed no significant difference in compliance between animal healthcare veterinarians and nurses. Given our null findings, more studies are needed to identify hidden factors influencing compliance among animal health care workers, as well as attention to representative sampling. Even so, based on our results, potential interventions include enhanced work-based education programs on infection control and prevention, with attention to smaller (small to medium sized) animal health care clinics. Focus for such interventions should also address hand disinfection before contact with patients. In addition, more effective monitoring is required. / Introduktion: Vårdhygien inom djursjukvården är liksom inom sjukvården viktigt för att förebygga och motverka utvecklingen av antibiotikaresistens vilken kan påverka folkhälsan. Basala hygienrutiner är en av de viktigaste vårdhygieniska åtgärderna för att förhindra smitta inom sjukvården och djursjukvården. En god följsamhet till basala hygienrutiner är mycket viktig att uppnå men på grund av liten kunskap om hur det förhåller sig inom djursjukvården är det svårt att skräddarsy insatser. Traditionellt riktas många vårdhygieniska insatser och ansvar till sköterskor i djursjukvården. Syfte: Undersöka om följsamheten till basala hygienrutiner skiljer sig mellan olika yrkeskategorier inom djursjukvården. Metod: Genom kvantitativ ansats utifrån 313 svar på en webenkät med ett utskick på 360-2600 enkäter om basala hygienrutiner undersöka självskattad följsamhet och med hjälp av statistikprogrammet SPSS beräkna om skillnader finns mellan olika yrkeskategorier inom djursjukvården. Resultat: Signifikanta skillnader i följsamhet till basala hygienrutiner mellan yrkeskategorierna veterinärer och sköterskor (djurvårdare och djursjukskötare) fanns inte. Bättre följsamhet sågs på större arbetsplatser samt om personalen fått utbildning på arbetsplatsen. Handdesinfektion före patientkontakt var svårast att följa samt användning av skyddsförkläde/rock vid risk för kontakt med kroppsvätskor. Slutsats: I motsats till tidigare praktisk erfarenhet visade resultaten att signifikant skillnad i följsamhet mellan veterinärer och djurvårdare eller mellan veterinärer och djursjukskötare inte kunde ses. Därmed kan konstateras att fler studier behövs för att identifiera dolda faktorer som påverkar följsamheten bland djursjukvårdens personal. Utifrån resultaten kan dock konstateras att interventioner som innebär förbättrade utbildningsprogram i vårdhygien på arbetsplatsen, särskilt på små till medelstora kliniker, bör genomföras. Dessa bör fokusera på handdesinfektion före patientkontakt. Mer effektiv övervakning behövs.

Studiens syfte är att undersöka hur olika yrkeskategorier inom vuxenutbildningens utbildning i svenska för invandrare (sfi) verkar tillsammans inom ramarna för verksamheten. Genom individuella intervjuer framkommer möjligheter och svårigheter. Empiri har bearbetats genom tematisk analys. Den teoretiska utgångspunkten för studien är en modell om samarbete, samordning och samverkan genom olika grader av vertikal respektive horisontal integrering av styrningsmekanismer och frivilliga initiativ. Resultatet visar att det förekommer en mängd olika tillfälliga samarbeten. De intervjuade ger exempel på yrkeskategorier som möts i det vardagliga arbetet. Dessutom sker arbete mellan olika yrkeskategorier i en mer samordnad form genom team. Vidare synliggörs respondenternas upplevelser av värdet av att samarbeta, exempelvis stärkta relationer och en bättre arbetsmiljö. Ett annat värde som lyfts fram är den ökade möjligheten för personal att identifiera behov av stöd hos eleverna, som leder till bättre anpassningar av undervisningen. Resultatet visar också hur verksamheten samordnas genom team, samt potential för samverkan. Samverkan mellan yrkeskategorier uppnås inte fullt ut idag inom sfi. Slutsatserna visar att det finns en samsyn hos chefer och övriga yrkeskategorier gällande vilka mekanismer som försvårar respektive möjliggör samverkan. Rutiner för samverkan saknas. Det medarbetarna också efterfrågar är någon som leder arbetet och beslutar att man ska samarbeta och hur det ska gå till. Det vill säga någon som bär ansvaret för att planera, genomföra och följa upp samverkan. / The aim of this study is to investigate how different occupational categories within adult education in Swedish for immigrants (SFI) interact within the framework of their common business. As a method for carrying out the study, I have used qualitative interviews. The data material presents opportunities and difficulties that appear around working together. The empirical material has been processed through thematic analysis. The theoretical starting point for the study is a model of different degrees of vertical and horizontal integration for understanding collaboration. The result shows that there are a variety of temporary collaborations. Through interviews the study give examples of professional categories that meet in everyday work. In addition, work takes place between different professional categories in a more coordinated form through teams. Furthermore, the respondents' experiences of the value of collaborating, such as strengthened relationships and a better working environment, are made visible. Another highlight that is mentioned is the increased possibility for staff to identify the need for support from the students, which leads to better adaptations of teaching. The result also shows how the business is coordinated through teams, and the potential for collaboration. Cooperation between professional categories is not fully achieved today within sfi. The conclusions show that there is a consensus among managers and other occupational categories considering which mechanisms make it difficult or possible to cooperate. There are no routines for collaboration today. What employees also demand is someone who leads the work, makes decisions and bears the responsibility of planning, implementing and following up the collaboration.