No description available.

Denna uttpsats utforskar frågan om hur nödvärnssituationer med flera angripare ska bedömas i svensk straffrätt. Det huvudsakliga temat är dels vad som kan sägas om rätt till nödvärn i relation till respektive angripare, dels vad som kan sägas gällande försvarlighetsbedömningen av det våld som riktas mot respektive angripare  när en person utsätts för ett brottsligt angrepp från flera personer. Uppsatsen är skriven inom ramen för den rättsdogmatiska metoden, vilket innebär att det material som används utgörs av författning, förarbeten, rättspraxis, och juridisk litteratur. Uppsatsen inleds med en översikt av motiven och principerna för rätten till nödvärn. Det konstateras att frågan om nödvärnssituationer med flera angripare inte har behandlats av lagstiftaren, i rättspraxis, eller i doktrinen. Uppsatsen tillhandahåller sedan tre förslag på faktorer som kan vara relevanta i bedömningen av nödvärnssituationer med flera angripare: gemensamt uppsåt hos angriparna; graden av kausalt bidrag till den skada som åsamkas; och den aggregerade våldsutövningen sedd från den angripnes perspektiv. I uppsatsen förs argumentet att det främst är graden av deltagande i det brottsliga angreppet som avgör hur mycket våld som får användas i nödvärn gentemot respektive angripare. / This paper explores self-defense situations with multiple aggressors in the context of Swedish criminal law. The main focus of the work is to see what can be said about the right to self-defense and the proportionality assessment when a person faces an unlawful attack from several people. The theoretic framework for the paper is the jurisprudential dogmatic method, entailing that the source material that is used in the work are legislation, preparatory works, case law and legal doctrine. The paper starts by giving an overview of the motives for and the principles limiting the right to self-defense. It is stated that the issue of multiple aggressors is not explicitly discussed at length by the legislator, in the case law or by legal scholars. The paper then gives three suggestions to what factors could be relevant for assessing self-defense situations with multiple aggressors. These suggestions include a common intent among the aggressors; the degree of causal contribution to the harm inflicted on the assailed; and the aggregated harm or risk as seen from the perspective of the assailed. In the paper it is argued that it is primarily the degree of participation in the unlawful attack that decides how much force the attacked person may use in self-defense.

Nödvärnsrätten innefattar en rätt för den enskilde som blir utsatt för ett brottsligt angrepp att använda sig av metoder som i andra lägen är förbjudna. Det kan exempelvis röra sig om rätten att använda visst våld för att försvara sig själv eller någon annan. Rätten till nödvärn stadgas i 24 kap. 1 § BrB, vari föreskrivs att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Även om en gärning begången i nödvärn bedöms vara uppenbart oförsvarlig, kan den som begått gärningen ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig, i enlighet med bestämmelsen om nödvärnsexcess i 24 kap. 6 § BrB. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur långt nödvärnsrätten sträcker sig för den enskilde som blir utsatt för ett brottsligt angrepp. För att uppnå syftet och fastställa gällande rätt tillämpas en rättsdogmatisk metod. Omfattningen av nödvärnsrätten har varit uppe för diskussion i både förarbeten, doktrinen, rättspraxis och media. I förarbetena till BrB uttalas att nödvärnsrätten alltid måste bli föremål för en avvägning mellan motstående intressen. I nödvärnssituationer bör varje individ som blir utsatt för ett angrepp ha rätt att försvara sig, samtidigt som rättssystemet inte bör bidra till en ökad våldsanvändning i samhället. Vid försvarlighetsbedömningen ska vidare en relativt bred marginal föreligga till förmån för den som handlar i nödvärn. Emellertid riskerar en alltför vidsträckt nödvärnsrätt att strida mot artikel 2 i EKMR, vari stadgas en skyldighet för konventionsstaterna att genom lag skydda envars rätt till liv. Det föreligger således en viss gränsdragningsproblematik vid försvarlighetsbedömningen i nödvärnssituationer. Bedömningen av nödvärnsgärningens försvarlighet måste vidare utgå från omständigheterna i varje enskilt fall. Efter att ha studerat domstolens domskäl i denna del kan konstateras att tillhyggen och vapen kan ha en betydande inverkan på försvarlighetsbedömningen. Frågan om det brukade nödvärnsvåldet varit dödligt kan också vara av väsentlig betydelse för gärningens försvarlighet. En annan särskild aspekt som kan påverka försvarlighetsbedömningen är om den angripne haft möjlighet att fly från platsen, men ändå valde att stanna kvar för att försvara sig. I uppsatsen utreds vilken påverkan den angripnes möjlighet att fly har, och bör ha, på försvarlighetsbedömningen. I rättspraxis har HD slagit fast att det, vid användandet av livsfarligt nödvärnsvåld, föreligger ett allmänt krav på sökande av alternativa handlingsvägar. Enligt gällande rätt får det således anses finnas ett krav på den angripne att avlägsna sig från platsen. Argument mot att låta denna aspekt påverka bedömningen är att det strider mot den breda marginal som stadgas i BrB:s förarbeten till förmån för den angripne att tillämpa en för snäv avgränsning av nödvärnsrättens gränser. En sådan rättstillämpning är även förenad med en del säkerhetsrisker för den angripne som exempelvis kan tvingas vända ryggen mot angriparen för att kunna fly från platsen. Det vore således fördelaktigt med ett nytt prejudicerande mål som i denna aspekt förespråkar en mer tillåtande nödvärnsrätt till fördel för den angripne.

No description available.

Rätten till nödvärn finns för att särskilda intressen i samhället ska skyddas. Brott som begåtts i nödvärn anses vara försvarliga och rättssystemet medger att undantag kan tillåtas, men endast med hänsyn till behov och proportionalitet som genomsyrar det svenska rättssystemet. Nödvärnsrätten som den ser ut idag är dock inte helt problemfri, utan svårigheter i tillämpningen kan uppstå. Exempel på det sistnämnda är rätten till nödvärn vid brott i nära relationer. Det som huvudsakligen är problematiskt är sakförhållandet att brottsoffer i nära relationer inte sällan är uteslutna från skyddet som nödvärnsregleringen är avsedd att ge. Skyddets begränsade omfattning beror inte nödvändigtvis enbart på nödvärnsregleringens utformning, utan kan många gånger vara en effekt av de särtypiska brottsomständigheterna i nära relationer. Nödvärn som ansvarsfrihetsgrund finns för att skydda ett intresse som anses vara värt att försvara. Ordinärt straffbara gärningar blir istället försvarliga i nödvärn och detta skydd tillfaller envar. Brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer kan av olika anledningar många gånger ej nyttja denna nödvärnsrätt. Med detta som utgångspunkt är syftet med denna uppsats att utreda om det finns ett behov att ändra nödvärnsregleringen för att bättre skydda brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer.

This master’s thesis studies testimonies gathered by the #nödvärn initiative – the metoo call from2017 by the Swedish police department for their current and former employees, as well as traineesand students. The thesis contributes to filling an existing research gap about sexualharassment/violence from the perspective of the harassed/victim, by analyzing their description oftheir own experiences and how they attribute responsibility for the harassment. One of the wayswas to look at the issue from a feminist perspective and add to/build on the existing feministresearch in this field of the testimony compilation through the #nödvärn initiative in the Swedishcontext. Therefore, with the help of the interpretative phenomenological approach (IPA), CarolBacchi’s theory of gender and power relations, along with the decolonial theory, I have selectedeight testimonies from the compilation and analyzed them to understand the perspective of theharassed/victims, how they reason around their experiences of being harassed/violated, how theinterpretation and reactions of colleagues and supervisors affect how the harassed persons/victimsinterpret their experiences of harassment/violence and how the harassed persons/victims attributeresponsibility for the harassment/violence in the testimonies. The analysis reveals that the way theharassed/victims reason around their experiences of sexual violence and the way (and on whom)they attribute responsibility for the harassment/violence are interconnected and are heavilyaffected by the hierarchy and power relations in the organization that also affect theharassed/victim’s colleagues’ and superiors’ reaction or response to the harassed/victim’sexperience of sexual harassment/violence.