No description available.

No description available.

<p>I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning</p><p>som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara</p><p>rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det</p><p>faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga</p><p>handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp.</p><p>Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås</p><p>inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv</p><p>ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den</p><p>nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt</p><p>till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp,</p><p>är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt</p><p>agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i</p><p>verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller</p><p>putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför</p><p>en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad.</p><p>Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för</p><p>mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det</p><p>tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga</p><p>förutsättningar att hantera situationen.</p><p>Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart</p><p>oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs.</p><p>För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat</p><p>begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat</p><p>nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv</p><p>och även till viss del excessbedömningen.</p><p>Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den</p><p>nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den</p><p>som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller</p><p>psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och</p><p>kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt</p><p>agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde</p><p>kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man</p><p>är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som</p><p>man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån</p><p>att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att</p><p>man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att</p><p>avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att</p><p>man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha</p><p>agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat</p><p>nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har</p><p>försatt sig i eller rent av framkallat.</p>

I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp, är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad. Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga förutsättningar att hantera situationen. Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs. För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv och även till viss del excessbedömningen. Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har försatt sig i eller rent av framkallat.

Sammanfattning I tidningar kan man läsa att polisens dödsskjutningar har ökat markant de senaste åren i Sverige. Tidigare har studier ämnats granska hur polisen gestaltas i media och hur lagstiftningen kring polisens rätt att använda våld ser ut. Syftet med denna studie är att få kännedom om hur det skrivs om polisens dödsskjutningar i media. Som bakgrundsinformation presenteras bland annat alla sjutton polisiära dödsskjutningar som skett under 2000-talet samt delar av polislagen och nödvärnsrätten. Frågeställningen för denna studie är följande: Hur skrivs det om polisens dödsskjutningar i två dagstidningar och två kvällstidningar under 2000-talet? Med hjälp av Faircloughs kritiska diskursanalys och hans tredimensionella modell har 43 tidningsartiklar, som behandlar polisens dödsskjutningar, analyserats. Materialet till denna totalundersökning togs fram ur artikeldatabasen Mediearkivet. Studien avgränsades till två stora svenska dagstidningarna och två stora svenska kvällstidningarna; Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Den teoretiska referensram som användes för denna studie var Berger och Luckmanns teori om socialkonstruktivism, Goffmans dramaturgiska perspektiv och Faircloughs kritiska diskursanalys. Resultatet av denna studie visar att följande diskurser fanns i tidningsartiklarna; nödvärn, polisens beväpning och psykiskt sjuka. Dessa tre diskurser belyses med flera citat och mina egna reflektioner för att analysera hur tidningarna skriver om polisens dödsskjutningar.

Uppsatsen fokuserar på just initialangriparens möjligheter att freda sig mot ett icke straffbart försvar som han själv har gett anledning till. Därav titeln: ”Självförsvar mot självförsvar. Rätten att försvara sig mot icke brottsliga angrepp”. Självförsvarsrätten innebär en rätt att just försvara sig, inte mer. Frågan är i vilken utsträckning det är motiverat att en angripare får utstå de direkta fysiska konsekvenserna av självförsvaret utan att ha rätt att försvara sig. I uppsatsen utredes i vilka situationer, på vilket sätt, med vilket rättsligt – och ideologiskt – stöd (1) kan och (2) bör en person som först attackerat någon kunna åberopa nöd respektive putativt nödvärn för att försvara sig ”tillbaka” mot ett icke brottsligt självförsvar.

In this thesis, the provision of excusable excess in the Penal Code, Chapter 24 Section 6 has been investigated with a legal-judicial perspective. The provision of excusable excess is applicable e.g. when a person acts in self-defence, but uses excessive violence that is clearly unjustifiable to defend himself. In such cases, there is a possibility for the court to excuse the defendant if the circumstances were such that he had certain difficulties in coming to his senses. Furthermore, the provision is subjective in the sense that the assessment only should be focusing on the individual’s capacity to come to his senses at the time of the incident. However, the meaning of the expression “certain difficulties in coming to his senses” does not appear in the law. The purpose of this thesis has been to investigate the meaning of this expression. More specifically, the thesis has examined which circumstances are relevant in the assessment and the relative importance of these circumstances. The ambition has also been to investigate whether any patterns or structures can be found in the Supreme Court’s adjudication. Therefore, Nils Christie’s theory of the Ideal Victim has been applied to certain precedents from the Supreme Court. More precisely, Nils Christie’s criteria for the Ideal Victim have been applied to the defendant in each case. Thus, it has been possible to investigate whether there are any common denominators among the persons who have, and who have not, been excused because of the provision in the Penal Code, Chapter 24 Section 6. This thesis describes the circumstances that, according to the traditional sources of law, should be taken into consideration in the assessment, as well as the circumstances that have been taken into account in the application of the law. Some conclusions are that certain circumstances, in comparison to the legislator’s intention, are given greater importance in the adjudication. Furthermore, some circumstances are given greater importance than they should, and other circumstances are given less importance than they should. Finally, it sometimes appears that broader moral judgements regarding the defendant are taken into consideration in the assessment.

I denna uppsats behandlas faktisk villfarelse vid rättfärdigande omständigheter (objektiva ansvarsfrihetsgrunder), så kallade putativsituationer. Konsekvenserna som följer av att den tilltalade har missuppfattat en situation och fått en felaktig verklighetsbild är det primära i framställningen. Konsekvenserna analyseras ur ett teoretiskt och ett praktiskt perspektiv. Tillämpningsmetodik och problematik har ägnats betydande utrymme och utgör kärnan i uppsatsen. Uppsatsen inleds med ett renodlat teoriavsnitt där vissa fundamentala delar av den allmänna straffrätten behandlas i form av brottsbegreppet, rättfärdigande omständigheter, täckningsprincipen samt olika typer av villfarelse. Genom applicering av dessa delar och konstruktionen av dessa rättsinstitut skapas möjligheten till putativsituationer vars uppkomst behandlas i det tredje kapitlet. Det tredje kapitlet behandlar olika typer av villfarelse vid rättfärdigande omständigheter, inledningsvis straffrättsvillfarelse i BrB 24:9 och därefter faktiskt villfarelse. Fokus ligger på den senare av dessa. Alternativa modeller för att bemöta putativsituationerna presenteras genom att den gamla läran/skolan och den nya läran/skolan jämförs. En modell, enligt den gamla läran/skolan, för bemötande av putativinvändningar presenteras bestående av sex delfrågor som behandlas i kronologisk ordning. Inom ramen för denna modell analyseras initialt frågor som aktualiseras innan en domstolsprövning såsom bevisfrågor, åklagarens objektivitetsplikt, kvalitetskravet på invändningen och vad som krävs i gärningsögonblicket för att kunna göra gällande ansvarsfrihet. Om grundförutsättningarna uppfylls så kommer putativinvändningen att tas på allvar och bli föremål för prövning. I detta skede prövas gärningsmannens agerande enligt de förutsättningar som är stadgade i BrB:s 24:e kapitel. Försvarlighetsbedömningar och eventuellt tillhörande excess, BrB 24:6, berörs. Avslutningsvis behandlas möjligheten att ådömas ansvar för oaktsamhetsbrott till följd av missuppfattningen samt straffnedsättning i BrB 29:3 p. 5. Det fjärde och sista kapitlet innehåller en sammanställning av praxis som bygger på en genomgång av ett större antal publicerade rättsfall som berör putativfiguren. Analysen mynnar ut i en rad olika slutsatser som kommenteras och förklaras, exempelvis hur den typiska putativsituationen ser ut? Vilka rättfärdigande omständigheter åberopas i samband med putativsituationer? Resultatet av denna genomgång används sedan för att bemöta de farhågor som presenterats i doktrinen gällande putativfiguren och dess tillämpning. Exempel på farhågor som behandlas är bevisningsproblematiken, möjligheten till efterhandskonstruktioner, osynlighetsproblematiken och en eventuell ökning av brottslighet. Parallellt med bemötandet av farhågorna förs en kortfattad diskussion om fördelar respektive nackdelar med att lagfästa putativfiguren.

No description available.

No description available.