Syftet med denna studie är att undersöka vilka framgångsfaktorerna och förutsättningarna är för att kunna undervisa elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Frågeställningarna var: Vilken kompetens inom området neuropsykiatri anser lärarna att det finns i skolan? Vilka anpassningar anser de intervjuade lärarna behövs för att inkludering ska kunna fungera? Vilket stöd anser lärarna att de behöver för att lyckas med inkludering av barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? På vilket sätt kan undervisningsmiljön för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skilja sig åt i de undersökta skolorna? I studien användes kvalitativ metod i form av intervjuer med olika pedagoger. Genom att besöka flera olika skolor i olika kommuner hoppades jag kunna se likheter och/eller skillnader vad gällde undervisningssätt och förutsättningar att inkludera elever med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Resultatet visade att samtliga pedagoger var överens om att struktur var viktigt för alla elever och särskilt för elever med NPF. De ansåg att det var av stor vikt att läraren kom väl förberedd till lektionerna och förmedlade tydligt hur dagen skulle komma att se ut för eleverna. De intervjuade pedagogerna hade den inställningen att inkludering var eftersträvansvärt men att det krävdes kunskap och resurser för att lyckas.

AbstractWorking with students who have ADHD are today common in Swedish schools. Approximately 2-3 students per class have been diagnosed with ADHD and require greater demands on their teachers. The pupils have to be included and get the opportunities to develop in the way that suits the students best. The pupils themselves should not have to adapt to the school, it is the school that has to adapt to the pupils. The purpose of this paper is to examine how PE teachers work with students who have ADHD as they need to have adults around them that have insights on their special needs. Through interviews with six PE teachers in southern Sweden I have investigated what skills they have, how they work with these students and what kind of education they are offered. The result is interesting because it shows that the teachers do not have any special skills to work with students with ADHD, but they still manage their work very well because of the basic teaching skills they possess. Despite the good education which they engage, the knowledge about this diagnosis should increase among the teachers. It is vital for the student that their teachers may help them to the best schooling situation as possible.

ADHD är idag en relativt vanlig beteendestörning bland barn och unga. Ofta behandlas detta med psykotropisk medicin, men även kognitiv beteendeterapi och mindfulness hör till de möjliga behandlingsformer som finns. Denna studie undersöker genom intervjuer vilka strategier lärare använder sig av i klassrumssituationer med elever med ADHD och ADHD-relaterade beteenden. Resultatet sorteras in i två kategorier, reaktiva och proaktiva strategier och tolkas sedan i relation till lärarnas inställningar till att undervisa elever med ADHD. Här utgås det antingen från synen på ADHD som unik möjlighet för eleven, eller ADHD som hinder för eleven. Enligt tidigare forskning finns det belägg för hypotesen att en positiv inställning vanligen förutsätter proaktiva strategier i klassrummet, medan en negativ inställning ofta resulterar i reaktiva strategier. Denna studies resultat visar däremot att de intervjuade lärarna ger betydligt mer tid åt att berätta om proaktiva strategier, men samtidigt ser ADHD som ett hinder i klassrummet.

Studien syftar till att undersöka vilka strategier den ADHD-diagnostiserade använder i sitt arbetsliv för att hantera de negativa effekterna på identiteten och sociala relationer som diagnosen medför. Studien har en kvalitativ ansats och är inspirerad av metoden grundad teori.  Data har samlats in genom fem semistrukturerade intervjuer med personer som har ADHD. Resultatet visar att de diagnostiserade i arbetslivet använder en kontextuell sensitivitet för att hantera stigmat som diagnosen innebär i arbetslivet. Detta strider mot ADHD-diagnosens kriterier i DSM som beskriver den diagnostiserade som en individ som är impulsiv, ouppmärksam och hyperaktiv. Resultatet visar att de diagnostiserade snarare är mycket känsliga för kontexten. Begreppet kontextuell sensitivitet utgör således kärnkategorin i studien och inrymmer stigmahanteringsstrategierna mörka eller komma ut med diagnosen, överskrida eller betona diagnosen, ignorera eller protestera mot reaktioner på diagnosen samt omformulera eller bekräfta diagnosen. Tidigare forskning med ett aktörsperspektiv i andra sammanhang än arbetslivet tyder på att de diagnostiserades strategier styrs av kontexten. Det innebär att begreppet kontextuell sensitivitet skulle kunna användas i andra studier med ett stigmatiseringsperspektiv. Teorier och tidigare forskning stödjer kritiken mot DSM och den biomedicinska tolkningen av ADHD som resultatet av föreliggande studie visar på. Studien synliggör behovet av mer forskning inom området.

One obstacle to the accurate diagnosis of ADHD in college students is malingering, although many symptom self-report measures do not contain feigning validity scales. The Infrequency Index (CII) for the Conners’ Adult ADHD Rating Scale–Self-Report: Long Version (CAARS-S:L) was developed for this purpose, although further validation of the index is needed. Another topic of interest in ADHD malingering research is the increasing use of online assessments. Little is known about how ADHD is malingered in an online format, particularly on the CAARS-S:L. The current study aims to integrate these strands of research by examining the utility of the CII in detecting feigning and the effect of administration format on CAARS-S:L profiles. Data from 139 (27 diagnosed with ADHD, 46 without ADHD responding honestly, and 66 without ADHD instructed to feign) students were analyzed. Seventy-five completed the CAARS-S:L on paper, and 64 completed the assessment online. The clinical and feigning groups produced statistically similar elevations on seven of eight CAARS-S:L clinical scales. Administration format did not have a significant effect on the clinical scales or CII. The CII demonstrated 36% sensitivity and 85% specificity at the recommended cut score across administration formats. Specificity reached desirable levels at raised cut scores.

acase@tulane.edu / Recent research has suggested a strong link between attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) and obesity in youth. Both ADHD and obesity have high prevalence and are associated with an enormous personal, family, and social burden. Approximately 5% of children worldwide are currently diagnosed with ADHD, and the prevalence of obesity is estimated to increase relatively by 40% in children with ADHD. Thus, it is imperative to examine potential behavioral mechanisms that underlie comorbid ADHD and obesity, one of which may be abnormal eating behaviors. These behaviors compounded by ADHD symptomology contribute to weight gain in this population. Despite evidence that frequently sharing family meals may protect against abnormal eating behaviors, health-adverse behaviors, and overweight/obesity in youth, only half of families in the United States eat dinner together 6-7 nights per week. This study examines whether United States youth ages 10-17 who present with ADHD are more likely to be overweight/obese than those without ADHD and whether the frequency of shared family meals moderates this comorbidity. Data were obtained from the 2011/2012 National Survey of Children’s Health (NSCH). Using an ordinal regression analysis with moderation, the current study found that youth with ADHD are more likely to be overweight/obese. Frequency of shared family meals was not found to moderate the relationship between ADHD and weight status in the current study sample. Implications of the findings and suggestions for future research are discussed. / 1 / Emma Clare Lewis

<p>Syftet med studien har varit att undersöka om och i så fall hur det är något som ändras i lärarnas undervisning när elever får diagnosen ADHD. Jag ville veta om eleverna får några andra förutsättningar i och med det att de får en diagnos. Metoden som jag använt för denna studie var att genomföra kvalitativa intervjuer med lärare som haft elever både före och efter deras ADHD diagnos. Resultatet visade att de flesta förändringar var gjorda för eleven redan före det att diagnosen var ställd. Det ansågs viktigt för både föräldrar och för vissa lärare att de efter diagnosen kunde tolka barnets beteende på ett nytt sätt. Det var lättare att förstå att barnet inte var lat och elakt, utan att det handlade om en svårighet hos barnet. Det var även viktigt för barnet själv att veta sina styrkor och svagheter. Samtliga lärare ansåg också att det var av största vikt att eleven fick en assistent. En annan viktig aspekt som framkom var behovet av handledning hos lärarna. I handledningen kunde de få stöd i att känna att de gjorde rätt trots att det kändes svårt, samt i vissa fall hjälp att se vilka förändringar i bemötande eller struktur som behövde genomföras.</p>

No description available.

<p>Studien utgår från fem föräldrar som har barn med ADHD och syftet har varit att undersöka vilka faktorer som har betydelse för dessa föräldrars stress. Internationella stu-dier har visat att föräldrar till barn med ADHD känner stress kopplat till föräldrarollen oftare än andra föräldrar. Studien har belyst orsaker till stressen, kopplat till barnets ADHD-diagnos. Föräldrarna i denna kvalitativa studie upplever sig ha en mer krävande roll än andra föräldrar. De upplever ständigt hög stress och orsaksfaktorerna kan delas in i sex huvudkategorier. Vad som stressar varje förälder inom kategorierna varierar. Konsekvenser-na av stressen ger både sociala och fysiologiska konsekvenser för föräldrarna.</p>

<p>ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som ungefär 3-5 procent av alla barn i skolålder är diagnostiserade för. Hälften av de barn som diagnostiseras har kvar symtomen i vuxen ålder. Samtidigt är ADHD en diagnos som varit omdiskuterad under många år, då somliga menar att det inte borde vara en diagnos utan kan vara ett personlighetsdrag och att en diagnostisering kan medföra negativa konsekvenser för en persons självbild. Syftet var att ta reda på hur våra fem respondenter, vuxna personer med en ADHD-diagnos, ser på sitt liv efter att de fått sin diagnos och vad diagnostiseringen har haft för betydelse för dem. Intervjuer med en narrativ ingång användes för att, utifrån den valda frågeställningen sammanfatta och strukturera upp respondenternas berättelser. Uppsatsens resultat visade att alla respondenterna hade en övervägande positiv syn på sin diagnostisering. Förståelsen av sig själv och sitt tidigare problematiska liv var enligt respondenterna den största fördelen. En del av dem kunde även se en negativ aspekt i och med den stämpling som samhället ibland kan ge dem när de berättar om sin diagnos.</p>