Genom detta arbete så har det undersökts huruvida gitarrelever på ett gymnasium gynnas utav att undervisas om övningsstrategier. Det handlar om hur de påverkar sin egen övning, utveckling och vilka verktyg eller övningsstrategier som är bra lämpade till att uppnå detta. Undervisningen skedde i kursen instrument eller sång 1 under individuella gitarrlektioner och anpassades mer eller mindre för varje gitarrelev. För att ta reda på detta användes en kombination av observation och intervjuer under framför allt första och sista lektionen av en lektionsserie. Lektionsserien handlade om ett flertal övningsstrategier vars syfte var att effektivisera elevernas övningsrutiner och har sitt ursprung från tidigare forskning. Det gick inte att observera någon märkbar progression hos eleverna utifrån undervisningen och detta kan ha att göra med den begränsade tidsramen för arbetet. Däremot så gick det att se en förändring i elevernas övningsrutiner och att de mer medvetet började använda sig av övningsstrategier. Det var ingen av övningsstrategierna eller verktygen som framstod som bättre eller sämre lämpad till att utveckla elevernas övningsrutiner.

Syftet med studien är att undersöka på vilket sätt en slagverkare använder kroppen som semiotisk resurs samt hur övningsprocessen under en begränsad period är utformad. För att undersöka detta har jag under en femveckorsperiod övat på ett marimbastycke 20 minuter om dagen fem dagar i veckan och dokumenterat detta genom videoobservationer och loggboksskrivande. I analysen utgår jag ifrån ett designteoretiskt perspektiv. I resultatet redovisas att kroppen används både som uttrycksmedel men även som ett substitut för metronomen. Under övningspassen ligger ett stort fokus på tempo och stycket övas i uppdelade avsnitt och sällan som helhet. I diskussionen debatteras mitt användande av kroppen som semiotisk resurs utifrån ett designteoretiskt perspektiv. Vidare diskuteras i förhållande till relevant litteratur och forskning huruvida min övningsstrategi är fördelaktig för min progression. / The purpose of this study is to examine how a percussionist uses her body as a semiotic resource and how the process of practising during a limited period is designed. In order to realize this I have self-monitored my 20 minute long practice sessions five days a week during a five-week period. This process has been documented by a video recording device and by writing a log after each session. In the analysis I use design theory as a theoretical perspective. The results show that my body is used both as an expressive tool as well as substitute for the metronome. During the practice sessions, tempo appears to be the main focus, and the musical piece is played in separate movements and rarely played from beginning to end. In the last chapter usage of the body as a semiotic resource is discussed from a design theoretical perspective. Lastly the use and quality of my practice strategy is discussed in relation to relevant literature and research.