Svenska staten genomför långtgående omregleringar av viktiga samhällssektorer och utvecklar komplexa, samverkansbaserade förvaltningsstrukturer som omfattar både offentliga och privata aktörer. Dessa strukturer kallas inom statsvetenskapen ofta för governancenätverk och ställer helt andra krav på statens samhällsstyrning än den traditionella, hierarkiska modellen. Dock har många av dessa förvaltningsstrukturer under senare år uppvisat stora problem med såväl funktionalitet som resurseffektivitet och statens omregleringar och samhällsstyrning tilldrar sig betydande kritik både i den politiska och mediala debatten. Uppsatsen analyserar den svenska förvaltningspolitiken – med utgångspunkt i teoretiska modeller för nätverksstyrning och i empiriska erfarenheter av omregleringen av järnvägssektorn – och föreslår möjliga förvaltningspolitiska prioriteter och utvecklingsvägar för framtiden. Texten verkar därmed inom det problemområde som Bell och Park (2006:67) beskriver på följande sätt: “[…] it remains an empirically open question as to whether governments in fact have the requisite metagovernance skills and capacities.”

Uppsatsen undersöker hur horisontella governancestrukturer påverkar olika mekanismer för metagovernance. Fokus för undersökningen är Eskilstuna kommun som valt att förändra synen på styrning från vertikal till horisontell, från government till governance. Då metagovernance innebär indirekt och informell styrning i pågående processer studerades just en pågående process där tjänstemän under nätverksliknande former skulle utforma en handlingsplan. Uppdraget var initierat från den politiska nivån. Undersökningen är uppdelad i två delar. Den första delen är en allmänt inriktad respondentundersökning som handlar om de förändrade strukturerna i organisationen. Den andra delen är en fallstudie som baseras på deltagande observationer samt intervjuer och handlar om förekomsten av metagovernance i en specifik policyprocess. Efter undersökningen visade det sig att respondentundersökningen och fallstudien genererade lite olika resultat. Sett till fallstudien hade inte den horisontellt baserade styrningen påverkat förutsättningen för metagovernance och att tjänstemännen i hög grad anteciperar sina politikers viljor samt att rollfördelningen under processen har varit tydlig. Den mer allmänt inriktade respondentundersökningen visade däremot att den horisontella strukturen har komplicerat förhållandet mellan politik och förvaltning, gjort rollerna otydligare och att de politiska nämnderna fått en försvagad ställning till förmån för höga tjänstemän och även för kommunstyrelsen. Skillnaderna i resultaten förklaras till stor del av egenskaper som rör det specifika fallet som studerats. I och med att metagovernance via antecipering förekom krävdes ingen ytterligare styrning och i och med detta aktualiserades inte heller de problematiska strukturer och rollfördelningar som respondentundersökningen visar på.

Denna uppsats utgår från att studera hur kommunal fysisk planering förhåller sig till och tillämpar regionala överenskommelser avseende fysisk struktur. I uppsatsen studeras ett fall av soft planning med ett integrerat perspektiv av Callons (1986) beskrivning med etablerandet av nätverk och hur aktörer associerar sig till nätverket. Detta kompletteras med skapandet av självklarheter genom black boxes och planeringsdoktriner. Kontexten som undersöks är Rådslagsprocessen som Göteborgsregionens kommunalförbund (GR) och dess 13 medlemskommuner ingår i. Tre ingångsvinklar styr uppsatsen: (1) Hur kommunerna förhåller sig till de regionala överenskommelserna och hur de tillämpar dessa. (2) Vilket värde som tillskrivs de regionala överenskommelserna av kommunpolitiker och tjänstemän. (3) Hur lokalt demokratiskt inflytande i den fysiska planeringen påverkas av regionala överenskommelser. I uppsatsen tillämpas två tillvägagångssätt för datainsamlingen: (1) En dokumentstudie där urvalet utgår från att det kan antas finnas ett utmanande mellan kommunernas fysiska planering och överenskommelserna. (2) Semistrukturerade intervjuer med kommunpolitiker och tjänstemän på kommuner. En kvalitativ innehållsanalys utgörs uppsatsens analysmetod. Av empirin kan det märkas att de regionala överenskommelserna ger en huvudinriktning på kommunernas planering. Kommunerna väljer att göra avsteg när de önskar göra det. Det uttrycks ett ansvar gentemot de andra medlemskommunerna att överenskommelserna ska vara en huvudinriktning för deras fysiska planering. Hedersfrågan att hålla överenskommelserna verkar stabilisera kommunernas förhållande och tillämpning av dem. Av de tre överenskommelserna som fattats inom Rådslagsprocessen får den regionala strukturbilden ett särskilt genomslag. Det förefaller som att strukturbildens rumsliga uttryck tillsammans med dess språkliga dimension gör att en identitetsanknytning etableras hos kommunerna. Soft planning får en känslig karaktär då det handlar om hur enskilda individer anknyter sig till det skapade rummet. I detta fall handlar det om hur politiker associerar sig till överenskommelserna, då det uttrycks att överenskommelserna främst är en fråga för den politiska sfären. Förhållningssättet och tillämpningen av överenskommelserna riskerar att utsättas för en destabilisering när nya förtroendevalda ska anknytas till överenskommelserna. Det verkar alltså finnas ett samband med att arbete genom soft planning i framtiden kräver ännu mer arbete inom upprättat soft space, för att individerna ska anknyta sig till det skapade rummet. Soft planning verkar därför präglas av ett inneboende bäst före datum. Genom att överenskommelserna är strikt politiskt tillägnade är tillträdet för invånare begränsat. Informanterna uttrycker att det lokala demokratiska inflytandet sker genom att medborgare väljer ut politiker i kommunvalen, som sedan tillsätts i kommunalförbundet. Överenskommelserna har därför definierat huvudinriktningen på kommunernas fysiska planering innan invånare får möjlighet till att delta. Det ställer frågor om hur ansvarsutkrävandet från väljarna gentemot politikerna säkerställs, vilket hamnar i en komplex situation. Politikerna uttrycks vara ansvariga gentemot sina väljare. I samma stund är de ansvariga gentemot de andra folkvalda politikerna från medlemskommunerna att de ingågna överenskommelserna ska hållas. En möjlig konflikt kan uppstå i ansvarsutkrävandet när politiker behöver tillgodose en lojalitet gentemot sina väljare och en annan till politiker från medlemskommunerna. Väljarnas möjligheter att utkräva ansvar riskerar därför att bli begränsat.

No description available.

Uppsatsen undersöker hur analys- och utvärderingsmyndigheter positioneras, det vill säga organiseras i relation till regeringen och andra aktörer, och identifierar och diskuterar faktorer som kan bidra till att förklara dessa myndigheters positionering. Det teoretiska ramverket om positionering hämtas från litteratur om metagovernance och styrning genom organisering. Utgångspunkten är att analys- och utvärderingsmyndigheter existerar i en kontext med grundläggande normer om oberoende. Olika typer av oberoende kan påverka verksamhetens trovärdighet. Samtidigt är positionering är ett centralt styrmedel för regeringen och bygger på strategisk placering av myndigheter gentemot Regeringskansliet och andra intressenter. Att myndigheter interagerar med olika aktörer är inte detsamma som att de är beroende av dem. Men det betyder att dessa aktörer har någon typ av inverkan på verksamheten. Spänningen mellan ett centralt styrmedel och normer om oberoende ger att analys- och utvärderingsmyndigheter utgör en intressant kontext för att studera positionering. Styrningen innehåller inte bara avvägningar mellan kontroll och ansvarsutkrävande utan även mellan uppfattningar om trovärdighet och möjligheten att använda myndigheterna för att uppnå politiska mål.