Studien utforskar hur ideal från den deliberativa demokratiteorin speglas i ett svenskt planeringsfall som går att definiera som ett informellt samarbetsnätverk, eller ’soft space in planning’. Syftet med arbetet är att delge en ökad kunskap kring den problematik som kan uppstå när aktörer å ena sidan vill effektivisera planeringsformerna men å andra sidan också måste säkerställa att de demokratiska grunderna vidhålls. Arbetet utgår ifrån deltagandet i och observerandet utav ett exploateringsprojekt i en svensk kommun där kommunen tillsammans med en byggaktör och arkitekt inlett en process utanför den lagstadgade planprocessen för att komma fram till en gemensam vision. Observationerna kompletteras med en intervjustudie där en informant från respektive aktör intervjuats. Sammanfattningsvis visade resultatet att en av grundprinciperna för processen var att skapa en arena för öppen diskussion angående de värden som önskades inkorporeras i platsens utformning. Under processens gång fanns det moment som upprätthöll de deliberativa idealen genom att tillåta alla aktörers representanter en plats i samtalet. Däremot innehöll processen också moment som kunde uppfattas som utmanande för några deltagare vilket riskerade att hämma deras åsiktsutryckande. Sammantaget gav deltagarna en positiv bild av processens genomförande och utfall även om den i vissa aspekter lämnade lite att önska gällande de deliberativa idealens säkerställande. Detta till trots argumenterar arbetet att utfallet kan anses stå på demokratiska grunder även om inte alla deliberativa ideal uppfyllts fullständigt. / The study explores how ideals from deliberative democracy theory are reflected in a Swedish planning case that can be defined as an informal cooperation network, or ‘soft space in planning’. The purpose of the work is to share increased knowledge about the problems that may arise when actors on the one hand want to streamline planning methods, but on the other hand also must maintain the democratic foundations. The work is based on participation in and observation of a development project in a Swedish municipality where the municipality, together with a developer and architect, initiated a process outside the statutory planning process to arrive at a common vision. The observations are supplemented by an interview study in which an informant from each actor was interviewed. In summary, the results showed that one of the basic principles of the process was to create an arena for open discussion regarding the values that were desired to be incorporated into the design of the site. During the process, there were moments that maintained the deliberative ideals by allowing everyone a place in the conversation. However, the process also contained elements that could be perceived as challenging for some participants, which risked inhibiting their expression of opinion. Overall, the participants gave a positive picture of the process's implementation and outcome, even though it left a little to be desired in confirming some aspects of the deliberative ideals. Despite this, the study argues that the outcome can be considered to be on democratic grounds even if not all deliberative ideals were fulfilled completely.

The growing awareness of functional linkages between rural and urban territories has led to a re-thinking of the rural-urban dichotomy. This was flanked by a more general reconceptualization of space, directly coming from the rise of spatial planning and the shifting process from government to governance. Thus, the concept of “soft space” came to the fore, defined as the space of governance and integrated approach. The EU Commission has launched a new instrument aimed at fostering the territorial approach of the new Cohesion Policy, namely the Integrated Territorial Investment (ITI). This research wants to investigate the added value of the ITI instrument in governing and institutionalizing the rural-urban linkages at the metropolitan level. In doing so, the author has created a conceptual framework based on three main concepts directly coming from the concept of soft space, namely institutionalization, governance capacity, and integrated approach. The empirical study is focused on Poland, in particular, dealing with the case of Warsaw, Krakow, and Wroclaw. As a result, this research argues that the ITI in Poland has represented an attempt to improve the cooperation between capital cities and their surrounding areas, even though its outcomes can be questionable.

The recurring debate on regional administration and what responsibilities it should have has in a Swedish context been discussed in media and committees over the years. Little has been discussed around the possibilities of strengthening pre-existing interregional cooperation even though there is a scholarly thought of soft space as a definition to describe these types of cooperation and how they might evolve.   A case study has been performed on the interregional health care agency Södra Sjukvårdsregionen (SSR) which is one of six Swedish regional health care agencies (sjukvårdsregioner). SSR serves the regions Scania, Blekinge, Kronoberg and southern Halland and was constituted in 1960 based on central place theory to resolve spatial planning problems in the context of regional public health.   In the analytical context of soft space and central place theory, results have been provided by interviewing representatives working within SSR and examining documents. SSR has been defined as a structure of governance which consists of formal government actors.    The results indicate that the concept of soft space as described in literature supports spatial planning of specialized regional health care. However, the concept of soft space has little impact on spatial planning with respect to comprehensive planning (Översiktsplan) as illustrated by documentation from Västra Sjukvårdsregionen and the case of Norra Älvsborgs Länssjukhus (NÄL). / Debatten om svenska regionindelningar och vilken rådighet regionerna borde ha har diskuterats i medier och statliga utredningar genom åren. Däremot har möjligheterna att stärka befintliga interregionala samarbeten diskuterats mycket lite, även om det finns ett vetenskapligt underlag för soft space som ett samlande begrepp för att beskriva dessa typer av samarbeten och hur de vidareutvecklas. En fallstudie har genomförts på Södra Sjukvårdsregionen (SSR), som är en av Sveriges sex sjukvårdsregioner. SSR betjänar regionerna Skåne, Blekinge, Kronoberg och södra Halland och bildades 1960 baserat på centralortsteorin som ett sätt att lösa problem med fysisk planering i samband med regional sjuk- och hälsovård. Representanter som arbetar inom ramen för SSR:s verksamhet har intervjuats och dokument har granskats i termer av soft space och centralortsteorin. SSR har definierats som en struktur som bereder ärenden rörande fysisk planering som är de ingående regionernas rådighet. Resultaten indikerar att konceptet soft space som beskrivs i litteraturen stöder fysisk planering av specialiserad regional hälsovård. Konceptet soft space har dock liten inverkan på fysisk planering av omfattande skala (Översiktsplan), vilket belyses av dokumentationen från Västra Sjukvårdsregionen och fallet med Norra Älvsborgs Länssjukhus (NÄL).

Denna uppsats utgår från att studera hur kommunal fysisk planering förhåller sig till och tillämpar regionala överenskommelser avseende fysisk struktur. I uppsatsen studeras ett fall av soft planning med ett integrerat perspektiv av Callons (1986) beskrivning med etablerandet av nätverk och hur aktörer associerar sig till nätverket. Detta kompletteras med skapandet av självklarheter genom black boxes och planeringsdoktriner. Kontexten som undersöks är Rådslagsprocessen som Göteborgsregionens kommunalförbund (GR) och dess 13 medlemskommuner ingår i. Tre ingångsvinklar styr uppsatsen: (1) Hur kommunerna förhåller sig till de regionala överenskommelserna och hur de tillämpar dessa. (2) Vilket värde som tillskrivs de regionala överenskommelserna av kommunpolitiker och tjänstemän. (3) Hur lokalt demokratiskt inflytande i den fysiska planeringen påverkas av regionala överenskommelser. I uppsatsen tillämpas två tillvägagångssätt för datainsamlingen: (1) En dokumentstudie där urvalet utgår från att det kan antas finnas ett utmanande mellan kommunernas fysiska planering och överenskommelserna. (2) Semistrukturerade intervjuer med kommunpolitiker och tjänstemän på kommuner. En kvalitativ innehållsanalys utgörs uppsatsens analysmetod. Av empirin kan det märkas att de regionala överenskommelserna ger en huvudinriktning på kommunernas planering. Kommunerna väljer att göra avsteg när de önskar göra det. Det uttrycks ett ansvar gentemot de andra medlemskommunerna att överenskommelserna ska vara en huvudinriktning för deras fysiska planering. Hedersfrågan att hålla överenskommelserna verkar stabilisera kommunernas förhållande och tillämpning av dem. Av de tre överenskommelserna som fattats inom Rådslagsprocessen får den regionala strukturbilden ett särskilt genomslag. Det förefaller som att strukturbildens rumsliga uttryck tillsammans med dess språkliga dimension gör att en identitetsanknytning etableras hos kommunerna. Soft planning får en känslig karaktär då det handlar om hur enskilda individer anknyter sig till det skapade rummet. I detta fall handlar det om hur politiker associerar sig till överenskommelserna, då det uttrycks att överenskommelserna främst är en fråga för den politiska sfären. Förhållningssättet och tillämpningen av överenskommelserna riskerar att utsättas för en destabilisering när nya förtroendevalda ska anknytas till överenskommelserna. Det verkar alltså finnas ett samband med att arbete genom soft planning i framtiden kräver ännu mer arbete inom upprättat soft space, för att individerna ska anknyta sig till det skapade rummet. Soft planning verkar därför präglas av ett inneboende bäst före datum. Genom att överenskommelserna är strikt politiskt tillägnade är tillträdet för invånare begränsat. Informanterna uttrycker att det lokala demokratiska inflytandet sker genom att medborgare väljer ut politiker i kommunvalen, som sedan tillsätts i kommunalförbundet. Överenskommelserna har därför definierat huvudinriktningen på kommunernas fysiska planering innan invånare får möjlighet till att delta. Det ställer frågor om hur ansvarsutkrävandet från väljarna gentemot politikerna säkerställs, vilket hamnar i en komplex situation. Politikerna uttrycks vara ansvariga gentemot sina väljare. I samma stund är de ansvariga gentemot de andra folkvalda politikerna från medlemskommunerna att de ingågna överenskommelserna ska hållas. En möjlig konflikt kan uppstå i ansvarsutkrävandet när politiker behöver tillgodose en lojalitet gentemot sina väljare och en annan till politiker från medlemskommunerna. Väljarnas möjligheter att utkräva ansvar riskerar därför att bli begränsat.

De flesta av Sveriges regioner har inte lagstöd i PBL för regional fysisk planering. Detta betyder att inte varje region i landet behöver upprätta eller utarbeta en regionplan. Många regioner är dock i behov av att samordna den fysiska planeringen och därför utvecklas ändå regional fysisk planering utanför det formella ramverket. Med anledning av detta uppstår oklarheter i hur regional fysisk planering utspelar sig utan lagstöd i PBL. Det handlar om osäkerheter i hur medborgardialog möjliggörs när det inte finns krav på medborgerligt samråd och därigenom hur legitimitet uppnås. Det är även osäkert hur regionala planprocesser utanför PBL tar hänsyn till den formella kommunala planeringen. Uppsatsen syftar till att lyfta och diskutera dessa osäkerheter.  Uppsatsen utgörs av en fallstudie med flerfallsdesign. Tre olika regioner med tre olika regionala planhandlingar behandlas. Det är Region Kalmar län (Regionplan 2021-2023), Region Örebro län (Strukturbild) och Region Östergötland (RUS). För att belysa regional fysisk planering från olika perspektiv har governance, därigenom även soft space, och legitimitet valts som uppsatsens teoretiska utgångpunkter. En dokumentstudie har genomförts utifrån de olika regionala handlingarna. Uppsatsens metoder är semistrukturerade intervjuer och kvalitativ textanalys.    I uppsatsens studie framkommer det att regioner förhåller sig olika till kommunala ställningstaganden i översiktsplaner. I vissa fall finns det en balansakt mellan regionala och kommunala intressen. De olika verksamheterna är beroende av varandra vilket innebär att deras intressen och ambitioner behöver balanseras. I andra fall framkommer en tydlig regional vilja att ta på sig ledartröjan och styra det regionala arbetet själva samt endast se kommunernas översiktsplaner som referenspunkter.    Medborgardialog är inte lika prioriterat på regional nivå som det är på kommunal nivå. Alla uppsatsens respondenter är enade om att det är ett kommunalt ansvar att hantera medborgliga synpunkter. Samråd som sker i regional fysisk planering utanför PBL är främst gentemot kommunerna. Legitimiteten är i detta avseende begränsat då de regionala processerna inte öppnas upp för allmänheten. Då regional planering dessutom är så pass övergripande och abstrakt är det också svårt att hålla processerna transparenta.  Det finns en tydlig ambition om samverkan mellan olika planeringsnivåer. Sammanträden och möten mellan regionala och kommunala aktörer sker i alla studerade regionala processer. Det är däremot inte tydligt hur kommunala och regionala aktörer organiserar sig samt vad den regionala planeringen ska handla om. De administrativa rutinerna är således inte helt genomtänkta än vilket regionerna menar beror på att regionbildning fortfarande sker och att de försöker hitta sin regionala roll och syfte gentemot kommunerna. Samordningen mellan regionala och kommunala planering är i detta avseende bristande.

Denna uppsats avser att undersöka hur olika institutioner på olika politiska och geografiska nivåer förhåller sig till och tillämpar lagändringen gällande den regionala fysiska planeringen som kom år 2019. Uppsatsen utgår från två frågeställningar: Hur tolkas lagändringen och hur ser argumentationen ut kring en regional fysisk planering enligt plan- och bygglagen (PBL) och utanför PBL samt vilka konsekvenser en lagstadgad regional fysisk planering enligt PBL kan få för kommunerna, kommunalförbunden och regionerna.  För att studera detta har jag valt att använda mig av en fallstudie. Fallet som studeras är Västra Götalandsregionen (VGR) som är en region bestående av 49 kommuner och 4 kommunalförbund. I regionen pågår det under tiden för uppsatsskrivandet ett remissarbete, där VGR skickat ut en remiss till kommunerna, kommunalförbunden och de andra aktuella remissinstanserna för att få svar på om regionen skall ansöka om att bli ett regionplaneorgan eller inte. Förutom den frågan vill regionen också ha svar från remissinstanserna på hur de vill att den regionala fysiska planeringen skall utvecklas framöver, främst gällande hur samverkan skall ske och vilka frågor som är aktuella. Det valda fallet ses som ett unikt fall då regionen består av en mängd olika geografier och aktörer, det ses även som ett aktuellt fall då det finns en pågående diskussion inom ämnet.  I uppsatsen tillämpas tre olika insamlingsmetoder av data; intervjuer, en enkätstudie och en dokumentstudie. Gällande respondenterna ingår 31 tjänstepersoner och politiker som är verksamma i olika delar av regionen och som är hemmahörande i organisationer på olika nivåer. De dokument som används i uppsatsen är sådana som offentliggjorts online av organisationer så som VGR, Finansdepartementet och Sveriges Kommuner och Regioner. En kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera den data som insamlats. Vilket utgår från det analytiska ramverket som är uppbyggt på Nuissl & Heinrichs governance-koncept och dess fyra analyskategorier som består av aktörer, relationer, institutionella ramverk och beslutsprocessen.  I uppsatsen framkommer det att det finns en del argument både för en regional fysisk planering enligt PBL och för en fortsatt regional planering utanför PBL. Det argument som nämns flest gånger på båda sidor är att det leder till en förbättrad samordning. Just vad denna samordning skall baseras på verkar vara den centrala frågan. Ena sidan vill att den ska bygga på frivillighet och äga rum i soft spaces och den andra sidan vill ha en tydligare struktur och att frågan om den regionala fysiska planeringen skall finnas i ett hard space. Trots att det finns en mängd olika argument som tas upp för och emot en regional fysisk planering enligt PBL, är de flesta av respondenterna överens om att de vill se en förstärkt regional fysisk planering som behandlar fler frågor än vad den gör idag. Politikerna sägs dock vara mer negativa mot en regional fysisk planering enligt PBL än vad tjänstepersonerna är, vilket kan bero på en oro att förlora makten när frågor kan bli föremål för rescaling upp till regionen. Slutligen utrycker respondenterna att det finns en otydlighet kring vilka konsekvenser en regionplan hade kunnat leda till. Ett flertal respondenter utrycker även en oro över VGR:s resurser och mognad för att ta sig an ett regionplanemandat. Otydligheten och avsaknaden av ställningstagande om de vill bli ett regionplaneorgan eller inte har inte bidragit till mindre oro, utan snarare mer. En av slutsatserna är att de olika aktiva aktörerna inom flernivåstyrningen av planeringsprocessen bör ta fram former för samverkan och samarbete så snart som möjligt, då flera frågor som till exempel bostadsförsörjningen och klimatet är i akut behov av åtgärder på en högre regional skala än de kommunala- och mellankommunala åtgärderna som finns idag. För att detta ska kunna ske behöver samordningen mellan soft och hard spaces förbättras, då det finns betydliga risker för negativa konsekvenser om den regionala planeringen fortsätter att endast äga rum i soft space vilket i stort sett är situationen idag, eller endast i hard space som kan hända om regionen får ett lagkrav på sig enligt PBL. Frågan om hur en bättre samverkan kan uppnås mellan aktörerna bör vara överordnad frågan om det ska planeras enligt PBL eller inte, då det är en mer akut fråga som mer ligger till grund för hela planeringsprocessen.

Denna studie avser att undersöka hur och varför planeringsprocesser äger rum vid sidan av formellt reglerade strukturer i en samhällsstyrning genom governance. Detta ses mot bakgrund av att det finns en uttryckt svag koppling mellan regional och kommunal nivå som anses kunna stärkas med hjälp av en rumslig regional planering. Fallet som studeras är upprättandeprocessen för Regional Strukturbild för Östergötland, där fd. Regionförbundet Östsam och nuvarande Region Östergötland tillsammans med tre av regionens kommuner är mål för studien. Studien avgränsas till att besvara (1) vilka drivkrafter och intressen kan förklara att regionala planeringsprocesser äger rum utanför formellt reglerade strukturer (2) inom vilka institutionella ramar äger utvecklingen äger rum och vilka aktörer har involverats, samt (3) vilka möjligheter för insyn och påverkan har funnits i upprättandeprocessen. För att kunna besvara dessa frågeställningar samlas data in genom semistrukturerade intervjuer som styrs av Nuissl & Heinrichs (2011) fyra analysparametrar (1) aktörer (2) relationer (3) institutionella ramverk och (4) beslutsprocesser, vilka är ämnade för att studera planeringsprocesser i en samhällsstyrning genom governance.   Utifrån det insamlade intervjumaterialet kan en viss spänning urskönjas mellan det regionalt tillväxtansvariga organet och kommunerna som främsta samrådspart i strukturbildsprocessen. Det kan förklaras av att ansvarsrollerna mellan regionen och kommunerna ännu inte har blivit tydligt definierade sedan bildandet av Region Östergötland. Kommunernas syn på regionens roll är att de ska vara av rådgivande karaktär snarare än bestämmande, men vissa kommunala respondenter menar att regionen har försökt ta en mer bestämmande roll än vad kommunerna anser ska vara fallet. Den kritik som finns mot soft planning om bristande legitimitet och demokratiskt inflytande går att känna igen i det studerade fallet, både ur ett demokratiskt perspektiv men också gentemot kommunerna som främsta samrådspart, där vissa informanter inte anser att kommunerna har kunnat påverka den reella utformningen av strukturbilden. Trots att det går att ifrågasätta processens legitimitet så verkar strukturbilden trots avsaknad av formellt lagstöd få genomslag i andra lagstadgade planeringsdokument, vilket innebär att den formella planeringen (hard space) utmanas och att det institutionella ramverket förändras. Det visar också på drivkrafterna kring planeringsinstrument med avsaknad av formellt lagstöd. Strukturbildsprocessen tillskrivs som ett första steg och en sökande- och lärandeprocess, något som förefaller paradoxalt genom att det påverkar andra planeringsdokument, vilka i sin tur påverkar kommunernas förutsättningar i den fysiska planeringen.