The purpose of the present dissertation is to examine the placing of the housing question on the agenda of social policy, the implications of housing for society, and the possibilities for simple shelter to be transformed into real family homes. The debate emphasizing the dwelling as the smallest social component and the home as the most important place for the raising of citizens has been studied. The dissertation consists of four essays, each of which can be seen as a separate study yet at the same time as interrelated due to the overall theme of the dissertation, housing and the home. The period under investigation is 1889-1929 and the place is Stockholm. The first section deals with philanthropic building activities, described through four representative examples: Föreningen för Välgörenhetens Ordnande, Stockholms Arbetarehem, Govenii Minne and Ella Heckscher's home for tubercular female workers. This section opens with two introductory chapters treating the philanthropic attitude toward housing and the relation of the family to the housing question, respectively. The theme of the second section is the significance of aesthetics for the home. This section also opens with two introductory chapters, whereof the first describes the aesthetic ideals of the epoch and the second presents the so-called "aesthetic educators". A number of pamphlets written about the home are discussed, as well as a selection from the home exhibitions of the day. In a closing chapter, the entrance of the architects into the housing-question arena is presented. The third study deals with politics in the broad sense of the term. The interest of social reformers for the housing question is traced by examining organizations like Studenter och Arbetare and Centralförbundet för Socialt Arbete. The second chapter deals with the contributions of academics to the housing question. The social democratic women belonging to the Stockholm's Women's Club are heard from, and the engagement of women in this question is further delineated through studying periodicals like Morgonbris and Tidevarvet. In the closing chapter, the establishment and treatment of the housing question within the municipal council of Stockholm is discussed. The fourth and final section treats the HSB. First, the origins of the HSB in 1923 via the tenant's movement and guild socialism are discussed. Thereafter the organization and membership of the HSB is described. A brief biography of Sven Wallander, the leading figure of the HSB is provided, followed by a chapter on the periodical Vår Bostad. The final two chapters discuss the materialized ideas themselves: the buildings built by the HSB and the homes which were set up in them, stimulated by the actual physical buildings and discussions about the right way of living in them. The story of the home has solid empirical grounding. This study has been conducted from different perspectives in order that a more nuanced knowledge might be acquired. Vision and practice have proven to be so closely interwoven that it is not always possible to distinguish between them. / digitalisering@umu

Female characters in novels by Virginia Woolf and E.M. Forster are studied in their relationships as wives, mothers, daughters and prospective brides. The novels selected are those where the writers are concerned with families dominated by Victorian ideals. Virginia Woolf: The Voyage Out (1915), Night and Bay (1919), Mrs Dalloway (1925), To the Lighthouse (1927). E.M. Forster: Where Angels Fear to Tread (1905), The Longest Journey (1907) , A Room with a View (1908), Howards End (1910).The socioeconomic, religious and ideological origins of the Victorian ideals are traced, esp. as they are related to the writers' family background in the tradition of English intellectual life. The central theme of the four novels by Woolf is the mother-daughter relationship which is analyzed in its components of love and resentment, often revealed in an interior monoloque. Forster's novels usually present a widowed mother with a daughter and a son. It is shown how the plot, dialogue and authorial intrusions are used to depict a liberation from the constraints of the Victorian ideals of family life. The mothers in the novels of both writers are shown to be representative of various aspects of the Victorian ideal of womanhood. The attitudes of men towards women vary from those typifying Victorian conceptions of male superiority to more modern ideals of equality and natural companionship. / digitalisering@umu

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting. / Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

Diss. Umeå : Univ., 2003.

Diss. Linköping : Univ.

Diss. Stockholm : Univ.

No description available.

Ordet läsning har och har haft olika betydelser. Studien undersöker hur ordet läsning varierats i svensk dagspress mellan år 1900–2016. Sammantaget identifieras 60–70 variationer av ordet. I studien undersöks även om det finns förändringar när dessa ordvariationer används. I studien kombineras två ämnesfält. Det är ämnesfältet läsning och dess historia och ämnesfältet språk och dess utveckling. Detta område undersöks ur ett biblioteks- och informationsvetenskapligt perspektiv, utifrån en teoribildning som beskriver en intensiv läsning, en extensiv läsning, en funktionell läsning, en informativ läsning och en digital läsning. Materialet till studien består av söksträngar insamlade från Kungliga bibliotekets dagspressarkiv. Dessa korta texter granskas med en metodkombination av verktyg från Informationsvetenskap och Systemisk funktionell textanalys. Resultatet visar att ord som relaterar till en intensiv läsning minskar i användning mellan år 1900–1930. Under samma tid ökar användningen av ord som beskriver ett tyst extensiv läsande. Analys av ord och ordstruktur lyfter betydelsen av det kollektiva läsandet. I början av seklet används ord som högläsning, uppläsning och föreläsning relaterade till folkrörelserna. År 1925, då radion får sitt genombrott, ökar användningen av ordet uppläsning. Under samma tid används ett ord som beskriver ett tydligt tal. Det är ordet välläsning. I söksträngarna återfinns en koppling mellan ordet välläsning och frasen dialekt borttagning. Ett tydligt läsuttal diskuteras under en tid då ett kollektivt läsande omskrivs, men en analys av hur ordet används pekar även på att det finns underliggande spänningar mellan dialekter och riksspråk. Under 1960-tal identifieras ett skifte där ord som beskriver en teoretiskt informativ läsning tar över efter ord som beskrivit en praktisk instruktiv läsning.

In this thesis, I argue that the modern view on tattooing as a new trend and its former association with antisocial people is an old trope, in many ways constructed by the newspapers.  Tattooing is a practice with a long and multifaceted history. From Ötzi the iceman to the presumed tattoo-boom or tattoo-renaissance in the late twentieth century, it has waxed and waned in popularity but never fully got out of sight. The inhabitants of Sweden's capital city Stockholm are said to be the world's most tattooed people.  The Swedish word for tattoo: tatuering, was introduced in 1799 in an article about natives in the South Pacific. For about half a century, the newspapers mostly wrote about tattooing as a native practice in faraway countries. But, as far back as 1869, the Swedish newspapers started to report on a more western-centered tattoo interest. Approximately 30 years later, it was also reported as a trend attracting new target groups such as women and nobility in America and Britain. Since then, Swedish newspapers have repeatedly described tattooing alternatively as a new trend reaching out to new target groups, a practice on the brink of extinction, a danger to the health, or a stigmatizing mark. The tattooed person has been depicted as odd, self-destructive, an outcast, or incapable of making their own decisions. Authorities such as medics, scholars, social workers, and journalists have taken a right to interpret, discuss and judge the choices of other people. From researching Swedish Newspapers from 1799 to 1999, I conclude that the modern reports on tattooing as a trend, a danger, or a sign of deviance is a narrative with a long history. The view of tattooed people as odd, strange, and victims of self-destructive behavior is a discourse with an equally long tradition. Further, I argue that the tattooed person, when interviewed or depicted to this day, is constructed by old conceptions and stereotypes. The result is that people with an interest in tattooing internalizes prejudices as a self-image. This image is either promoted and self-encouraged, or the object of denial, and a wish to be seen as a whole person, not a stereotype or cliché.

This licentiate thesis analyzes preferences among Swedish vacationers during the period of 1938-1959. The aim of the thesis is to closely examine these preferences in order to contribute to a more fully developed understanding of holiday-related consumption during the period. The thesis provides an in-depth analysis of the contents of the preferences and also analyzes the kind of consumption related to those preferences. The material on which this thesis is based consists of written recollections gathered from informants who, in response to a list of questions, described their own, past holiday experiences. An important overall result is that holidaymakers desired change. Informants sought contrast to their everyday lives. The strong desire for change had an impact on all areas of holidaymaking. Informants believed that the best way to relax was through a complete break from their ordinary lives. They appreciated meeting new people, being in new places and seeing different natural surroundings than what they encountered on a daily basis. All this meant that they needed to go away. Consequently, travelling was highly appreciated by the informants. The strong desire for change and the different expressions this took has not been fully understood before, nor has it been known that travelling was of such importance already at this time. That change and travel were such important aspects of holiday life provided strong incentives for consumption. A journey often required several modes of consumption, not only those that were directly travel-related. Travelling promoted consumption in a dynamic manner. / Licentiatuppsatsen gäller semesterfirande svenskars preferenser år 1938-1959. Uppsatsens syfte är att närmare undersöka preferenserna för att på så sätt bidra till en mer ingående förståelse av periodens semesterrelaterade konsumtion. En fördjupad analys görs av preferensernas innehåll. Dessutom analyseras vilken typ av konsumtion som kan knytas till preferenserna. Som material används nedskrivet minnesmaterial där informanter, även kallade meddelare, som svar på en frågelista redogör för egna, tidigare semestrar. Ett viktigt övergripande resultat är att semesterfirarna önskade omväxling. Det starka önskemålet om omväxling slog igenom på semesterns alla områden. Meddelarna ville ha kontrast till sina vardagliga liv. De menade vidare att de bäst fick vila genom att helt koppla av från sin vanliga vardag. De uppskattade att göra nya bekantskaper, att vistas på nya platser och i annan natur än den de såg till vardags. Allt detta innebar att de behövde åka iväg under semestern. Att resa var också mycket uppskattat bland informanterna. Det starka önskemålet om omväxling och de uttryck detta tog sig har inte varit känt tidigare, inte heller att uppskattningen av att resa var så stark redan vid den här tiden. Att omväxling och resa uppfattades som så viktiga i semesterlivet gav dessutom starka incitament till konsumtion. En resa krävde oftast flera slag av konsumtion. Resandet uppmuntrade dessutom till andra former av konsumtion än de direkt reserelaterade. Det är tydligt att det fanns en konsumtionsfrämjande dynamik i resandet. / Konsumtion och livsstilar i Sverige 1900-1965