Im Rahmen der alljährlichen Potsdamer Frühjahrsgespräche, die die Stiftung Entwicklung und Frieden in Kooperation mit WeltTrends durchführt, hatten wir Gelegenheit zu einem Gespräch mit dem ehemaligen Richter am Afrikanischen Gerichtshof für Menschenrechte und die Rechte der Völker, George W. Kanyeihamba aus Uganda.

No description available.

No description available.

In this thesis, I set out to examine how Lukas Bärfuss’ Hundert Tage and Rainer Wochele’s Der General und der Clown represent the Rwandan genocide. I argue that narrative structures foreground the protagonists, their feelings and personal suffering rather than real events. The violence that occurred during the Rwandan genocide is narrated through the protagonists’ perspective and reflected in their development throughout the course of the novels. In a post-Holocaust and postcolonial paradigm German-speaking authors have to be mindful of the issues associated with topics such as genocide on the African continent. Especially texts written by German-language authors have to reflect on the violent history of German-speaking countries and they have to problematize traditional stereotypes that are connected with former colonies. Writing about genocide on a different continent highlights the difficulty of “speaking the unspeakable.” My analysis shows that both novels use narrative devices such as frame-narration and the separation between homo- and heterodiegetic narrators and their focalizers to create narrative and emotional distance from the characters and events. Further, the personal character traits and the development of the protagonists over the course of the novels are used to reflect both on the violence and the possibilities of narrating such extreme events. Both novels portray their protagonists as self-involved persons. I conclude that the statements they make about the genocide and their surroundings are ambiguous because they only relate those events that can be connected to the construction of the protagonists’s own identity. They present only parts of what they have seen in order to create a one-sided picture of themselves and of their suffering. In the first chapter of the main part of my thesis I provide an introduction about the issues associated with writing about the Rwandan genocide and locate Bärfuss and Wochele within the German-language tradition of writing about Africa. In the second chapter of the main part I examine how narrative strategies are used to call into question the veracity of the accounts of their protagonists. Furthermore, I argue that these narrative structures are also used to place special emphasis on the protagonists. The third chapter focuses on the protagonists’ perception of events and how their perspective is influenced by cultural stereotypes. I suggest that both protagonists aspire to create a certain picture of themselves, but a close reading reveals that both protagonists are influenced by cultural prejudices. These influences can also be seen in how they talk about the violence they have experienced. The last chapter investigates how violence is portrayed in the two novels. It becomes clear that the protagonists use descriptions of violence to foreground their own experiences, feelings and suffering rather than the actual genocide. I conclude that writing about genocide in a German-language context requires new narrative techniques to speak the unspeakable. Bärfuss and Wochele do not lay claim to any kind of truth. By problematizing their characters’ reliability as eye-witnesses, they undermine the notion that a universal “truthful” account of the events can be achieved. By focussing on their protagonists’ own suffering they highlight the “dark” continent’s role as the “other” in the self-conception of the West. Both authors use their protagonists to describe the violence that occurred in Rwanda and they do not absolve the murderers, but they also implicate their own protagonists and postcolonial Western cultural politics and stereotypes in contributing to the genocide.

Syftet med den här uppsatsen är att studera svartkonst som förklaringsmodell för AIDS i förhållande till det stigma som är förknippat med sjukdomen. Jag kommer också att ta upp den västerländska biomedicinska förklaringsmodellen som dominerar anti-AIDS-programmen för att se närmare på vilka problem som kan uppstå där emellan. Genom att främst utgå från situationen i Zimbabwe kommer jag med hjälp av några olika teorier kring föreställningar, kategoriseringssystem, stigma och skam att öppna upp till en mer allmän diskussion om hur svartkonst används som förklaringsmodell för en stigmatiserande sjukdom; hur detta påverkar hur man skyddar sig och söker behandling; samt, vilka problem användandet av program utformade efter föreställningar som har sitt ursprung i en västerländsk kontext medför.

Syftet med denna kandidatuppsats har varit att undersöka hur den svenska sportrapporteringen sett ut under världsmästerskapet i fotboll 2010 när det skrivits om afrikanska fotbollslandslag söder om Sahara. Hur skildras dessa afrikanska lag i de svenska reportrarnas rapportering? Utifrån 52 artiklar i Dagens Nyheter och Expressen under perioden 10 juni 2010 till 12 juli 2010 har en kvalitativ textanalys med ett diskursanalytiskt perspektiv utförts. Med en postkolonial teori utifrån Edward W. Saids orientalismbegrepp har materialet sedan analyserats. Analysen har visat hur dikotomin Vi och Dem har reproducerats, där de afrikanska fotbollslandslagen och deras spelare fått representera Dem i motsats till västvärldens Vi. Denna andrafiering har skett genom en reproducering av koloniala diskurser.

The aim of this study was to investigate how maternity and child care was carried out at Regional Hospital in Morogoro, Tanzania as well as how it was perceived by mothers and children. The study was conducted with a qualitative method through observation and interviews. The results of the study showed that the staff knew what they were doing and how they should treat their patients and that they helped them without thinking about preventive measures. The study concluded that people wanted to seek the care provided at the hospital and some people stated that they had confidence in the staff. The people that came to the hospital sought care for various diseases and conditions and they all got medical attention of some sort. However, this occurred with limited resources and under inadequate circumstances, which in many cases meant that all women and children could not get optimal care.

Sammanfattning Denna uppsats undersöker deliberation i en zambisk kontext. Syftet är att undersöka hur zambiska lärare och elever ser på förekomsten av deliberativa samtal som undervisningsform, samt utröna om det finns några skillnader och likheter i denna syn mellan olika skolformer i Zambia. Undersökningen har genomförts på tre olika skolor i Zambia som var och en representerar de dominerande skolformerna: statlig skola, privat skola samt ideell skola, i fortsättningen kallat Community School. Vi valde att förlägga vår studie till ett land som skiljer sig från Sverige i både ekonomiskt och kulturellt avseende för att få en fördjupad förståelse och en nyanserad bild av den pedagogiska verksamheten i olika kulturer. För att besvara våra forskningsfrågor genomfördes 12 intervjuer, 2 elevintervjuer och 2 lärarintervjuer på tre olika skolor. Innehållet i intervjuerna konkretiserades genom Tomas Englunds fem kriterier för ett deliberativt samtal. Undersökningen visar på elevers och lärares olika uppfattningar om det deliberativa samtalet som undervisningsform. Resultatet visar att zambiska lärare och elever anser att diskussioner är vanligt förekommande. Diskussionerna är utformade på ett sätt där eleverna stundtals får ställa sina åsikter mot varandra, lyssna till det bättre argumentet och i viss mån nå konsensus. Eleverna känner sig för det mesta trygga att uttrycka sig, vilket lärarna arbetar för att främja. Alla elever upplever att de kan ifrågasätta lärarna, men de exempel som givits handlar främst om fakta- och stavfel. De flesta diskussionerna sker utan lärarens närvaro, något som uppmuntras av lärarna. Även dessa diskussioner är enligt eleverna lärande. Det finns skillnader mellan skolorna vad gäller deliberativa undervisningsmetoder. På Skola 2 menar lärarna att ifrågasättande är något positivt som bör uppmuntras och lärarna är mer benägna att övervaka elevdiskussioner än vad lärarna på de andra skolorna är. På Skola 1 uttrycker både elever och lärare att lärarna ska respekteras på grund av deras högre ålder, något vi anser kan hämma deliberationen. Lärarna på Skola 3 är de enda som ger uttryck för bestraffningar om de inte blir åtlydda, vilket också hämmar deliberation enligt vår uppfattning. Generellt är det Skola 2 som särskiljer sig från Skola 1 och 3, som i många avseenden liknar varandra.

7 Sammanfattning Denna uppsats ämnar undersöka huruvida dagens läroböcker för gymnasiets Historia A besitter förmågan att aktivera elevers läsning så att ett så effektivt lärande som möjligt frammanas samt syna om elever ges mångsidiga och korrekta kunskaper som styrks av modern forskning. Dessa båda aspekter har synats genom att studera de kapitel som berör Afrika och hur kontinenten påverkades av kolonialismen från slutet av 1870-talet och framåt. I samma avseende har det även undersökts ifall elever, genom läroböckerna, tillägnas historiekunskaper som sammankopplar våra tre tidsdimensioner. Undersökningen har genomförts genom applicering Tom Wikmans, lektor i pedagogik vid Åbo Akademi samt läromedelsförfattare, principer för en god lärobok på fyra läroböcker. Principerna är framarbetade utifrån frågeställningen: Hur borde texter utformas för att optimera lärandet hos den läsande eleven? Wikman har bl.a. studerat tidigare läromedelsanalysers resultat, använt sig av olika framstående kunskapsteoretikers forskningsresultat samt att han bedrivit egna analyser på läromedel. Samtliga böcker i studien är skrivna för gymnasiets Historia A och publicerade från år 2000 och framåt. Studien visar att läroböckerna besitter stora brister i att aktivera elever till en läsning som kan framkalla ett effektivt och djupinriktat lärande samt så stor förståelse som möjligt för de skeenden som beskrivs. Dock skiljer sig böckerna åt i hur stor utsträckning de lyckas uppfylla principernas innebörder. Böckerna tenderar att framkalla ett lärande främst byggt på faktamemorering. Elever tilldelas endast ett svagt historiemedvetande ur böckerna där de riskerar att undgå förståelse för hur dåtid format vår nutid och hur dåtiden kan bifoga förståelse och insikter om framtiden. De kunskaper som elever ges om Afrika är ofta komprimerade där det sällan erbjuds fördjupningar och problematiseringar av begrepp och händelser. Elever tilldelas heller inga kritiska uppmaningar vilket kan leda till att elever får uppfattningen att läroböckers innehåll enbart består av den absoluta sanningen samt att de kan undgå insikten att historia ofta är skapat utifrån tolkningar av autentiska källor. Det visar sig således att det finns mycket kvar att göra hos läroboksförfattare för att förbättra böckernas innehåll så att ett större lärande kan uppnås hos ett större antal elever.

Med hjälp av tidigare forskning från västvärlden om lycka och kunskapen om vad tre guineaner finner värdefullt i vardagen kommer resonemang föras om vilka komponenter som kan vara viktigast i sökandet efter tillfredsställelse och lycka. Syftet är att identifiera dessa aspekter och tillföra något till den tidigare forskningen och att synliggöra hur de tre guineanernas syn på lycka kan vidga vårt (svenskarnas) perspektiv lycka. En kritisk jämförelse kommer göras mellan den tidigare forskningen och tolkningar av intervjuerna. För att undersöka området bör några frågeställningar besvaras: Vad prioriteras i vardagen, värdesätts som viktigast, för de tre  intervjuadeguineanerna? Hur är deras syn på lycka och tillfredsställelse? Vilka komponenter tycks för de intervjuade vara de viktigaste för eftersträvan avtillfredsställelse? Hur kan detta sättas i relation till västvärldens tidigare forskning och få en ny mening?