The purpose of this research was to examine physical layout and organization of equipment as it pertained to patient care in rotor-wing air ambulances. The qualitative approach included observations, interviews, surveys and incident report reviews; and involved paramedics, educators, engineers and physicians affiliated with Ornge Transport Medicine. Findings showed that there is inconsistent placement of equipment within and between bases. A standardized approach to storing equipment, including labelling, could improve readiness for a call by assisting paramedics in ensuring equipment is properly stocked. It was also found that the layout of the patient care compartment was not optimal for some tasks, such as intubation and documentation, due to lack of space. Future helicopters should have seating, both behind the head and at the side of the patient that accommodates safe postures and allows paramedic’s access to the supplies necessary for the full spectrum of patient care expected in this environment.

Hot och våld förekommer inom ambulanssjukvården. Ambulanspersonalen befinner sig ofta först på plats vid olyckor eller brottsplatser för att ta hand om sjuka och skadade människor. Vanligtvis är ambulanspersonalen ensamma och vid en del situationer förekommer missbruk eller andra sjukdomstillstånd, vilket kan göra patienterna aggressiva. Syftet med studien var att undersöka förekomsten av hot och våld mot ambulanspersonal i Sverige och hur samspelet mellan vårdare och patient påverkas, samt hur ambulanspersonalen påverkas av hot och våld på sikt. Med hjälp av enkäter samlades data in. Enkäterna analyserades med hjälp av statistikprogrammet SPSS och Microsoft Excel. Resultatet visade att både verbalt hot och fysiskt våld mot ambulanspersonal är vanligt förekommande. I majoriteten av fallen har alkohol, droger, demenssjukdom eller psykiatriska besvär varit bakomliggande orsaker. Flertalet av de utsatta för hot eller våld har inte fått några besvär och ungefär en femtedel har drabbats av sömnbesvär. Samspelet mellan vårdare och patient påverkas med sämre kontroll av vitalparametrar och medicinsk behandling vid hotfulla och våldsamma situationer. Mer forskning inom ämnet behövs för att problemet med hot och våld inom ambulanssjukvården ska uppmärksammas och minskas. Vidare forskning kan fokusera på hur samspelet mellan vårdare och patient påverkas vid hot och våld. / Ambulance personnel often arrives first to accidents and therefore is exposed to violence and threaths. The ambulance personnel find themself in situations where drugs or mental illness can cause the patient to use violence. The purpose of this study is to investigate in what extent Swedish ambulance personnel is exposed to violence and threats and how the interaction between nursing staff and the patient is affected. Moreover we are going to scrutunize how threats and violence influences ambulance personell over a longer amount of time. We collected data by handing out questionnaires to four different ambulance stations in Svealand, Sweden. The questionnaires were analysed with the help of two statistical programs, Microsoft Excel and SPSS. The result stated that threats made verbally and actual violence against ambulance personnel occurs on a daily basis. The majority of cases we studied showed influences of alcohol, drugs, dementia or other psychological disorders. 1/5 of the respondents is suffering from sleeping problems. Another consequence is the fact that the patient receives impoverished care in shapes of less control of vital parameters and medical treatment. To reduce violence and threats against ambulance personnel more research within this subject is necessary. We believe that this research should put emphasis on how the interaction between ambulance personnel and patient is affected by threats and violence.

No description available.

As ambulance staff, are there any risks that critical incidents may be experienced as traumatic and affect the individual negatively? What the outcome will be for those affected depends on how well prepared the ambulance staff is. Research shows that peer support is an important feature to reduce the risk of the caregiver to suffer from posttraumatic stress disorder and how the continued careing becomes. The first support, however, is the most important thing when a carer experiences a critical incident. The aim of this study was to identify how ambulance staff experiences peer support. The methodology of the study was a triangulation, which means that quantitative and qualitative methods are mixed. This methodology makes it possible to study the subject as deeply as possible and still maintain a high validity and reliability. A questionnaire was designd and sent out to the informants. There were 169 persons who were asked to participate. The survery was voluntary and anonymous. A total number of 100 carers with different job titles chose to participate. A majority of the ambulance staff said that they had experienced a critical incident that influenced them at work. The results show that peer support is important to most people and that a majority of those affected chose to talk to their colleague in connection with the incident. When peer support was not used this had to do with personal chemistry and/or that it was not considered necessary. The results show that it would be desirable if a professional kept regular monitoring or reflection with those affected by a critical incident. Not a colleague since personal chemistry may lead to unsatisfactory results.

No description available.

De nordiska ländernas hälso- och sjukvård bygger på att sjukvården finns till hands när den behövs. För att ge företräde för de individer som har störst vårdbehov genomförs inom olika verksamheter vårdbehovsprioriteringar. Behovet av prioriteringar tilltar i takt med att efterfrågan på hälso- och sjukvårdens insatser ökar. Skälet till att göra prioriteringar inom hälso- och sjukvården är att upprätthålla en god vård med god effekt till dem som bäst behöver den. Även om hälso- och sjukvården kvantitativt spelar en begränsad roll för folkhälsan, utgör den en viktig del i samhället genom att skapa trygghet. Särskilt betydelsefullt i detta avseende är akutsjukvård varav ambulanssjukvård är en viktig del. Vid akut uppkommen sjukdom eller skada, förväntar sig befolkningen att snabbt få den hjälp och de sjukvårdsinsatser som de behöver. Prioritering av ambulansbehov och allokering av ambulans sker via en prioriterings och dirigeringscentral som nås av allmänheten via samhällets nödnummer. Avhandlingens övergripande syfte är att undersöka om de medicinska prioriteringar som görs vid ambulansallokering leder till ändamålsenligt vårdutnyttjande. Avhandlingen bygger på fem delstudier (1-5) som genererat sex delarbeten (I-VI) och är genomförda med en kvantitativ forskningsansats. I delstudie 1 (delarbete I-II) beskrivs ambulansallokering i relation till ambulanspersonalens bedömning av ambulansbehov. Delstudie 2 (delarbete III), beskriver hur patienter med akut bröstsmärta nyttjar ambulanssjukvård i olika geografiska områden. I delstudie 3 (delarbete IV) undersöks om nyttjandet av ambulans skiljer sig åt mellan tätort och glesbygd. I delstudie 4 (delarbete IV) beskrivs ambulansutnyttjande i Finland i relation till ambulanspersonalens bedömning av patienternas vårdbehov. Delstudie 5 (delarbeteVI), beskriver i vilken omfattning ambulanstransporterade patienter har behov av ambulanssjukvård och vård på akutmottagning. Resultatet visar att initial prioritering av ambulansrespons överensstämde med patienternas aktuella status såsom bedömt av ambulanspersonalen i hälften av uppdragen, och såsom bedömt retrospektivt av en expertpanel i en tredjedel av fallen. Enligt såväl ambulanspersonalens som expertpanelens bedömningar förelåg omfattande både underprioriteringar och överprioriteringar vid ambulansallokering. Resultatet visar därmed att de medicinska prioriteringar som görs vid ambulansallokering leder till både underutnyttjande och överutnyttjande av ambulanssjukvårdens resurser. Studien indikerar att medicinska prioriteringar leder till suboptimalt resursutnyttjande av hälso- och sjukvårds resurser. Graden av underutnyttjande dvs. patienter som underprioriterats måste betraktas som ett av studiens huvudfynd. Ett prioriteringssystem skall kunna identifiera de patienter som har störst vårdbehov, och ge dessa patienter tillträde till vården för att undvika onödig försämring av hälsotillståndet. Ett prioriteringssystem bör också, med bibehållande av säkerhetsmarginaler, minimera överutnyttjande av hälso- och sjukvårdsresurser. Ett annat huvudfynd i studien är att en hög säkerhetsmarginal med hög andel överprioriteringar inom ambulanssjukvården, tycks leda till att en stor andel av ambulansuppdragen består av transporter i en fullt utrustad ambulans, för patienter utan behov av varken den utrustning eller den kompetens som idag finns inom ambulanssjukvården. / The health care system in the Nordic countries’ are based on that those individuals who have urgent need of health care should have access to it without unnecessary delay. But regarded to limited resources prioritisation has to be made. The reason for prioritising is to deliver an appropriate and rapid response to those with the most urgent needs and to guarantee the public a qualitative good and effective health care. The health care system has an important role for creating safety, especially the emergency medical service. When someone become acute ill or injured, there are expectations for immediately rapid response from the health care system. The prioritisation and allocation of the ambulance service is performed from an emergency medical centre by the emergency number 112. Several Emergency Medical Systems use a criteria based prioritizing system for ambulance response. In such a system the operators at the medical emergency dispatch centres have to assess patients’ symptoms and needs for ambulance response. The prioritizing of the ambulance response is based on the seriousness of the patient’s symptoms, on the patient’s current condition and in the case of trauma, on the trauma mechanism. The priority system is supposed to optimize the use of the ambulance service and to match up and meet the patients’ needs with adequate responses of the ambulances. The aim of this thesis is to evaluate if the prioritising of patients medical status leads to appropriate use of the health care service and the emergency medical service. The thesis is based on five parts, including six studies (I-VI) and the methods used have a quantitative approach. Part 1 (study I-II), evaluates the settings of priorities and patients need for prehospital care. Part 2 (study III), describes how patients with chest pain in different geographical areas uses the ambulance service. Part 3 (study IV), analyses the differences in use of the ambulance service between densely and sparsely populated areas. Part 4 (study IV), describes the use of the ambulance service in Finland. Part 5 (study IV), reviews the ambulance patients and the need of care at emergency department or similar level of care. The results show that the initial priority of ambulance response from the dispatch centre was consistent with patients' current status as assessed by ambulance staff in half of the missions, and as assessed retrospectively by an expert panel at one third of cases. According to the assessment of the ambulance personnel and the review from an expert panel there was extensive use of both ”overtriage” and ”undertriage” in the emergency medical dispatching of ambulance missions. The result also shows that decisions lead to sub optimal use of the ambulance service and other health care resources. One of the major findings is the occurrence of undertriage. A triage system has to identify those patients with the most urgent health needs, and give these patients access to care in order to avoid unnecessary deterioration in health status. At the same time must safety margins be maintained and overuse of resources minimised. Another major finding is that a high safety margins and high amount of overtriage leads to that a big part of the ambulance missions are transportation of patients with no need of today’s high tech ambulances or the professional competence of ambulance nurses

Thesis (Ph.D.)--University of Western Australia, 2007.

Thesis (M.S.)--University of Texas at El Paso, 2008. / Title from title screen. Vita. CD-ROM. Includes bibliographical references. Also available online.

Syftet var att studera begreppet akut i avsikt att identifiera dess karaktäristika, förutsättningar och konsekvenser inom ambulanssjukvården. Intresset väcktes då begreppet används i flera olika sammanhang och är individuellt upplevt, vilket kan missuppfattas i kontakten med patient och annan vårdpersonal. Metoden utgjordes av en begreppsanalys och datamaterialet av vetenskapliga artiklar, tidskrifter, läroböcker, uppslagsverk med mera som har med begreppet att göra. I en begreppsanalys förtydligas begreppet genom att man synliggör dess karaktäristika. Genom tydliggöring av begreppets karaktäristika blir det tydligt vad begreppet innebär och vad det inte innebär. Att klargöra ord som ibland används i många sammanhang eller att det är ett vagt begrepp är vanligt inom vårdvetenskapen och kan behöva förtydligas enligt Walker och Avant (2011), för att få fram betydelsen och förhoppningsvis få fram en gemensam innebörd för begreppet. I den lexikala genomgången har lexikon och ordböcker använts. Sammantaget kan man säga att det gemensamma för svenskans och engelskans innebörd av begreppet är främst skarp. Under den litterära analysen har flera utmärkande karaktäristika av begreppet identifierats, detta genom tolkning av de utvalda vetenskapliga artiklarna. I sammanfattningen av begreppet ’akut’ framkommer att det kan beskrivas som en subjektiv upplevelse relaterat till en sjukdom eller tillstånd hos den hjälpsökande personen.

Sammanfattning Bakgrund: Återkoppling är ett eftersatt område inom ambulanssjukvården. Utan återkoppling på avslutat patientfall får inte sjuksköterskan veta om den agerat samt tänkt  rätt. Detta skulle kunna hämma sjuksköterskans utveckling och leda till att eventuella begångna misstag drabbar även nästkommande patient. Syfte: Syftet med studien var att undersöka upplevelsen av återkoppling hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården. Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. 12 intervjuer med sjuksköterskor inom ambulanssjukvården genomfördes inom två ambulansområden inom en region i södra Sverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Erlingsson & Brysiewicz (2017). Resultat: Intervjuernas data resulterade i två olika kategorier med sex tillhörande underkategorier om upplevelsen av återkoppling bland sjuksköterskor inom ambulanssjukvården. Kategorierna var Professionell utveckling och  Psykosocial arbetsmiljö. Slutsats: Återkoppling genererade upplevelser associerade med lärande samt utveckling på individ- och verksamhetsnivå. Det beskrevs att upplevelser relaterade till psykosociala aspekter kunde vara av både positiv och negativ karaktär, vilket går i linje med tidigare forskning. Återkoppling upplevdes sammansvetsande för arbetsgruppen samt främjade samverkan interprofessionellt. Återkopplingens sammansvetsande egenskaper verkar vara ett relativt outforskat område i tidigare forskning. En arbetsmiljö som främjar återkoppling har potential att stärka kompetensen i arbetsgruppen, vilket gynnar patientsäkerheten. Ytterligare forskning behövs som undersöker debriefingens följder djupare, återkopplingens sammansvetsande egenskaper samt dess inverkan på patientsäkerheten. / Abstract Background: Feedback is a neglected area in ambulance care. Without feedback on the previous patient, the nurse may not know if it acted and thought correctly. This could hamper the nurse's development and lead to any mistakes made also affecting the next patient. Purpose: The purpose of the study was to investigate the experience of feedback among nurses in the ambulance service. Method: A qualitative interview study with inductive approach. 12 interviews with nurses in the ambulance care were conducted in two different ambulance areas in a southern Swedish region. The interviews were analyzed with qualitative content analysis according to Erlingsson and Brysiewicz (2017). Result: The interview data resulted in two categories with six subcategories about the experience of feedback among nurses in the ambulance service. The categories were Professional development and  Psychosocial work environment. Conclusion: Feedback generated experiences associated with learning and development at the individual and organisational level. It was described that experiences related to psychosocial aspects could be both positive and negative, which is confirmed in previous research. Feedback was described to have a welding effect on the team and promote interprofessional collaboration. The welding effect seems to be a relatively unexplored area in previous research. A work environment that promotes feedback has potential to strengthen competence in the team, which promotes patient safety. Further research examining the consequences of debriefing, the welding effect of feedback and its impact on patient safety is needed.