Syfte. Att kartlägga förekomsten av muskuloskeletala besvär hos kvinnlig och manlig ambulanspersonal och att analysera muskuloskeletala besvär i relation till kön, ålder, anställningstid, utbildning och självskattad fysisk belastning. Bakgrund. Arbetsbelastningen för ambulanssjukvården ökar världen över. Arbetet i ambulans innefattar hög fysisk belastning vilket medför hög risk för muskuloskeletala besvär där smärtor i nedre delen av ryggen är dominerande. Design. En kvantitativ tvärsnittstudie med deskriptiv och jämförande design. Metod. Studien genomfördes genom en webbaserad enkät som besvarades av kvinnlig (n=24) och manlig (n=62) ambulanspersonal verksamma på fyra orter i Sverige. Enkäten omfattade bakgrundsinformation om deltagarna. Frågor om de upplevt besvär i nacke, bröstrygg, ländrygg eller axlar/skuldror de senaste sju dagarna samt självskattad fysisk belastning vid stationsarbete och utryckning. Analyser gjordes i statistikprogrammet SPSS 23.0 med t-test och chi 2-test. Resultat. Kvinnlig ambulanspersonal rapporterade 8 (33 %) att de upplevt besvär i nacke, 6 (25 %) i bröstrygg, 11 (46 %) i ländrygg och 6 (25 %) i axlar/skuldror. Manlig ambulanspersonal rapporterade 18 (29 %) att de upplevt besvär i nacke, 15 (24 %) i bröstrygg, 31 (50 %) i ländrygg och 19 (31 %) i axlar/skuldror. Totalt rapporterade 53 (62 %) deltagare att de upplevt besvär. Resultatet visar högre grad av självskattad fysisk belastning vid stationsarbete hos deltagarna med muskuloskeletala besvär. Slutsats. Muskuloskeletala besvär är vanligt förekommande hos ambulanspersonal. Det finns ett behov om ökad kunskap om orsaker till muskuloskeletala besvär och hur dessa kan förebyggas för att främja god hälsa hos ambulanspersonal. Forskning kan fokusera på hur ambulanspersonal med muskuloskeletala besvär upplever sin hälsa och om ambulanspersonalen upplever begränsning i arbetet relaterat till besvären. / Aim. To identify the prevalence of musculoskeletal disorders among female and male ambulance personnel and analyze musculoskeletal disorders in relation to gender, age, employment and rate of perceived exertion. Background. Workload for the ambulance service increases worldwide. Working in an ambulance includes high physical strain that leads to high risk of musculoskeletal disorders where pain in the lower part of the back is dominant. Design. A quantitative cross-sectional study with descriptive and comparative design. Method. The study was conducted using an online survey answered by female (n=24) and male (62) ambulance personnel working in four ambulance stations in Sweden. The questionnaire included background information about the participants and questions about self-reported musculoskeletal disorder in neck, upper back, lower back or shoulders for the last seven days as well as physical strain at station work and emergency call outs. Analyses were conducted in SPSS 23.0 whit independet t-test and chi-square test. Results. Of the female ambulance personnel eight (33 %) reported discomfort in the neck, 6 (25 %) at the upper back, 11 (46 %) at the low back and 6 (25 %) in the shoulders. Among male ambulance personnel reported 18 (29 %) discomfort at the neck, 15 (24 %) at the upper back, 31 (50 %) at the low back and 19 (31 %) in the shoulders. Totally 53 (62 %) reported some form of musculoskeletal disorder. The results show higher levels of self-reported physical strain at station work among participants with musculoskeletal disorders than those without. Conclusion. Musculoskeletal disorders are common among ambulance personnel. There is a need for more knowledge about the causes of musculoskeletal disorders and prevention of these to promote good health among ambulance personnel. Research may focus on how ambulance personnel with musculoskeletal disorders perceive their health, and if ambulance personnel are experiencing limitation in work related to musculoskeletal disorders or not.

The purpose of this study is to investigate the preparedness at the prehospital emergency care unit in north-western Skåne. Measuring preparedness is important to ensure that the ability to respond on emergency calls is satisfactory. To do this for north-western Skåne historical data from 2015 was extracted from SOS Alarm’s database. It was used to calculate preparedness using workload and coverage as measurements. The workload was calculated by taking the busy periods and comparing them to the ambulances working times. The coverage was calculated by defining neighbouring stations to cover for each station and then finding the amount of hours when there was no ambulance at either station. These calculations show that two of the six stations in north-western Skåne are in need of improvement. To increase the preparedness to a good level resources will have to be added at the liable stations. These resources would be new ambulances. There is a possibility to relocate ambulances from stations within the district but that would lead to a worsened preparedness for the stations which these ambulances belonged to in the first place.

Due to the emergent and dynamic nature of incidents, the complexity of emergency work is often referred to as a challenge for learning. Another recurrent challenge in emergency work is that of collaboration at and across established organizational boundaries involving actors with specific types of expertise who are operating under different regulations and responsibilities. In addition, training emergency service organizations in collaboration remains a challenge. In light of the difficulties and shortcomings that have been identified in major incident responses, the need for exercises for developing and maintaining collaborative response effectiveness prior to the next incident is often highlighted. The overall aim of this thesis is to understand how full-scale exercises can provide conditions for developing inter-organizational collaboration between the police, ambulance and rescue services at the incident site. Learning activities that carry the potential to support and develop collaborative capacity, and how the alignment of distributed expertise can be trained for, were of particular interest. Interviews with participants in eight full-scale exercises with professionals and interviews and observations of one exercise with senior-level students in Sweden served as the empirical base.Central concepts from Cultural-Historical Activity Theory (CHAT) provided theoretical tools to explore the exercises and understand boundaries between organizations with a wider, systemic approach. The empirical studies show that the participants understood full-scale exercises to be valuable opportunities for becoming involved in response work, making decisions, and acting and interacting in uncertain situations and realistic environments. As in real-life responses, exercises are characterized by the stabilization and confirmation of everyday routines on the one hand, and by improvisation and change on the other hand. The studies also show that exercises tend to focus on specific scenarios,intra-organizational routines, and leadership positions. Infrequent exercises inwhich the participants were only trained in a limited role were perceived to be in adequate for developing preparedness and collaboration. However, the analysis suggested that the way in which exercises were organized and performed had implications for how participants were trained in collaboration.Realizing the potential of boundaries as resources for learning in exercises depends on how boundaries are explicated and approached. Thus, rather than striving to ignore or eliminate boundaries in exercises, the studies illustrated the learning value of explicitly reflecting on the multiple understandings around boundaries. The studies demonstrated that much of the work at an incident site takes place around negotiations. Collaboration at the incident site was not only aquestion about boundary crossing; operational tasks may not always be aligned and have to be prioritized and sequenced. The exercises comprised work situations in which no single motive could explain or determine the collaboration,due to different types of expertise, primary responsibilities and needs forinformation. These factors were understood in terms of the concepts of boundarywork and boundary awareness. These concepts point at a more divergent understanding of collaboration that reaches beyond striving to create mutual understanding between organizations in learning activities. Differences between organizations, such as in terminology, time horizons, priorities, leadership structures, understandings of safety and how intra-organizational decisions and actions could impact the collaborating organizations' work, were central triggers for discussion and negotiation. These differences required explanations in order to make the actions and decisions of one organization understandable and justifiable to another, based on organizational mandates and types of expertise.Giving emergency services the opportunity to work together, to develop an awareness of their expectations of each other in various situations, to use and interpret their own and others' terminologies, and to identify internal hierarchies and motives for prioritizations was essential dimensions of exercises

Bakgrund: Ambulanspersonal är en yrkesgrupp som i sitt yrkesutövanden riskerar att utsättas för traumatiska händelser som kan vara mycket påfrestande och stressfulla. Trots erfarenhet och träning blir vissa trauman stundtals övermäktiga och kan ge reaktioner som posttraumatiskt stressyndrom. Risken att utveckla PTSD ökar med antalet upplevda trauman och prevalensen i yrkesgruppen är hög. Syfte: Syftet var att beskriva vilka traumatiska händelser ambulanspersonalen upplevde som mest stressfulla. Syftet var även att beskriva ambulanspersonalens upplevelser och hantering av posttraumatiskt stressyndrom i relation till traumatiska händelser i sitt yrkesutövande. Syftet var dessutom att granska artiklarnas kvalitet utifrån den metodologiska aspekten undersökningsgrupp. Metod: Beskrivande litteraturstudie innefattande elva vetenskapliga artiklar av både kvalitativ och kvantitativ ansats sökta i medicinsk och omvårdnadsorienterade databas. Huvudresultat: Traumatiska händelser som upplevdes mest stressfulla innefattade händelser som involverade akut sjuka och allvarligt skadade barn, vilka väckte en emotionell respons och där ambulanspersonalen identifierade sig med nödställda. Upplevelser av PTSD kännetecknades av överspändhet, sämre prestation, mental avstängning och återupplevande av minnesbilder. Hantering av PTSD utmärktes av copingstrategier som känslomässig distans, fokusering, stöd, återhämtning, kontroll och förberedelse. Slutsats: Ambulanspersonal upplever i sitt yrkesutövande traumatiska händelser som kan vara mycket stressfulla och som kan leda till posttraumatiskt stressyndrom. Upplevelserna kan ge psykiska och fysiska symtom som påverkar hälsa och funktionsförmåga. Ambulanspersonalen behöver utbildning i copingstrategier för att hantera kritiska incidenter på ett gynnsamt sätt, speciellt händelser som involverar barn. Strategier behövs för att stärka känslan av kontroll och förmågan till fokusering, där förberedelse, socialt stöd och återhämtningstid är betydelsefullt.

Introduktion: Ambulanssjukvården ställer höga krav på ambulanssjuksköterskans kunskap att möta olika patienter i olika tillstånd. Ett barn med akut hindrad luftväg är en patient som är sällsynt prehospitalt, vilket många ambulanssjuksköterskor anser är det mest utmanande de kan träffa på i arbetet. En av de viktigaste kompetenserna ambulanssjuksköterskan skall ha är att kunna upprätthålla en fri luftväg, vilket leder till en stor utmaning hos ambulanssjuksköterskan om det gäller barn med akut hindrad luftväg. Det är ringa utforskat i ämnet, både i Sverige och i världen, hur upplevelserna är kring den situationen. Syftet: Att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelser av att omhänderta barn med akut hindrad luftväg. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes med tio ambulanssjuksköterskor där insamlad data analyserades enligt Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultatet: Sju kategorier framkom, där den mentala förberedelsen beror på kvaliteten och kvantiteten av information, omhändertagandet upplevs som enkelt, problematiskt och kreativt utmanande. Känslorna har stor spännvidd, där erfarenhet och utbildning ökar tryggheten samtidigt som ambulanssjuksköterskan känner av ett resursbehov när hen stöter på barn med akut hindrad luftväg. Konklusion: Barn med akut hindrade luftvägar utmanar ambulanssjuksköterskan maximalt kunskapsmässigt och känslomässigt, samt att ambulanssjuksköterskan önskar att få mer fortbildning inom området. / Introduction: The prehospital care in Sweden has high demands on the ambulance nurses’ qualifications to meet patients in different ages and conditions. A child with an obstructed airway is a rare type of patient in the prehospital environment, a patient which many ambulance nurses’ thinks is the most challenging they could care for. One of the essential qualifications an ambulance nurse should have is airway management, which leads to a big challenge for the ambulance nurse when it comes to children with an obstructed airway. There have been rather few studies regarding the experiences concerning these types of situations. Purpose: The purpose of the study was to enlighten how ambulance nurses’ experiences of caring for children with an obstructed airway. Method: A qualitative interview study was made with ten ambulance nurses, and the data was analyzed using Graneheim and Lundmans content analysis method. Results: The result led to seven categories. The mental preparation depends on the quality and quantity of received information. Airway management is perceived as simple, problematic and a creative challenge. The span of emotions are huge, where years of experience and education leads to feeling secure, and the ambulance nurse feel the need of human resources when working with a child with an obstructed airway. Conclusion: The conclusion is that a child with an obstructed airway challenges the ambulance nurse knowledge and emotionally to the fullest extent and there is a need for more education concerning airway management.

Introduktion: Vid ca 10 % av alla ambulansuppdrag i Uppsala län åker patienten inte med till sjukhus. Trots att det är viktigt att patienten känner sig delaktig i beslut som tas inom vården finns få studier som undersöker patienters uppfattning av delaktighet i beslutet att lämnas hemma av ambulanspersonalen. Syfte: Att undersöka patienters uppfattningar av delaktighet i mötet med ambulanspersonalen och i beslutet att lämnas kvar hemma av ambulansen i Uppsala län. Metod: En retrospektiv enkätstudie med kvantitativ ansats där svaren samlades in per telefon. Totalt 84 patienter deltog (svarsfrekvens 64 %). Resultat: Majoriteten av patienterna svarade att de kände sig delaktiga under mötet med ambulanspersonalen och i beslutet att lämnas kvar hemma. De patienter som svarat att ambulanspersonalen tog beslutet att de skulle stanna kvar hemma svarade i signifikant lägre grad att de känt sig delaktiga i beslutet att stanna kvar hemma (p<0,001). De patienter som uppsökt vård inom 24 timmar efter mötet med ambulanspersonalen svarade i signifikant lägre grad att de känt sig delaktiga jämfört med de som inte uppsökt vård (p=0,002). Slutsats: Patienter som inte känner sig delaktiga under mötet med ambulanspersonalen uppsöker i högre grad ny vårdinstans inom ett dygn. Det är viktigt att tillräcklig tid tas av ambulanspersonalen för att göra korrekta bedömningar och få patienterna att känna sig delaktiga. Fler studier om situationer där patienter lämnas hemma och sedan söker ny vårdinstans av samma orsak inom ett dygn behövs för att få ökade kunskaper, och därmed kunna minska det antal situationer där patienter i onödan söker ny vård eller undvika att rätt vård fördröjs vid akuta tillstånd. / Introduction: In 10 % of all ambulance missions in Uppsala the patients are left at home by the ambulance staff. There are few studies made that investigates patients participation in the decision to be left at home. Aim: To study patients' perceptions of participation in the meeting with the ambulance staff and in the decision to be left at home by the ambulance staff in Uppsala county. Method: A retrospective questionnaire survey with quantitative approach in which the answers were collected by telephone. A total of 84 patients participated (answering frequency 64 %). Result: The majority of patients responded that they felt they participated in the meeting with the ambulance staff and in the decision to be left at home. The patients who responded that the ambulance staff took the decision that they would stay at home responded, to a significantly lower degree, that they felt involved in the decision to stay at home (p<0.001). The patients who sought care within 24 hours after the meeting with the ambulance staff responded, to a significantly lower degree, that they felt they participated compared to those who had not sought care (p=0.002). Conclusion: The patients who don’t feel involved in the meeting with the ambulance staff seeks in higher extent new healthcare within a day. Sufficient time must be taken to make accurate assessments and get the patients to feel involved. More studies of situations where patients are left at home and then seek new care instance of the same cause within a day is needed to get better understanding, and thereby reduce situations where patients unnecessarily seek new healthcare or avoid the right care is delayed in urgent conditions.

Bakgrund: Omvårdnad ska bedrivas på individnivå med fokus på fysisk miljö, socialt stöd och de förmågor patienten själv har. Ambulanspersonal ska kunna upprätthålla en god omvårdnad, både fysik och psykisk, oavsett förutsättningar och arbetsmiljö. Sjuksköterskan har ett ansvar för att en säker och en hälsofrämjande miljö upprätthålls. Syfte: Syftet med föreliggande studie var att beskriva omvårdnaden inom ambulanssjukvården under olika delar av dygnet. Metod: Denna studie är av kvalitativ design, och sammanlagt elva semistrukturerade intervjuer har genomförts med grundutbildade sjuksköterskor samt sjuksköterskor med specialistutbildning mot ambulanssjukvård verksamma inom den prehospitala vården. En kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera det insamlade materialet. Huvudresultat: Omvårdnad inom ambulanssjukvården påverkas både positivt och negativt beroende på tiden av dygnet den utförs. Två teman framkom, vilka var Utföra god omvårdnad och Utföra bristande omvårdnad. Utifrån det första temat framkom det att omvårdnad under dagtid samt i början av arbetspass ansågs vara god, medan det utifrån det andra temat framkom att omvårdnaden under nattetid och i slutet av arbetspassen ansågs kunna bli bristfällig. Slutsats: Under vissa delar av dygnet utför ambulanspersonal bristande omvårdnad, som i sin tur kan leda till risker kring patientsäkerheten. Det är av stor vikt att ambulanspersonal ger en god omvårdnad dygnet runt. Detta för att kunna upprätthålla en god patientsäkerhet samt minimera potentiella risker för patienten. / Background: Nursing care should be conducted on an individual level with a focus on physical environment, social support and the patients own abilities. Ambulance staff should be able to give good care, both physical and mental, regardless preconditions and environment. The prehospital care is performed 24 hours a day. The nurse has a responsibility for ensuring that a health-promoting environment is maintained. Aim: The aim of this study was to describe the ambulance care during different parts of the day. Method: This study has a qualitative approach. A total of eleven semi-structured interviews have been carried out with registered nurses and specialist nurses specializing in ambulance care active within the prehospital care. A qualitative content analysis has been used to analyze the collected material. Main result: The ambulance care was affected both positive and negative due to the time of the day it was performed. Two themes emerged from the result. The first was Perform good care and the second was Perform insufficient care. The first theme included that the ambulance care that was performed during day time and in the beginning of the shift was considered positive, while the second theme included ambulance care that was performed during night time and in the end of the shift was considered negative. Conclusion: During some parts of the day, ambulance staff perform inadequate care, which in turn can lead to patient safety risks. It is important that the ambulance staff provides good nursing 24 hours a day. This in order to maintain good patient safety and minimize potential risks to the patient.

Akutmottagningar, psykiatrin, jourcentraler, äldrevården och ambulanssjukvården är några av de verksamheter som är utsatta för hotfulla och- eller våldsamma situationer inom sjukvården. Situationer som sjuksköterskor associerar till hot och- eller våld är i mötet med intoxikerade personer, vid triagering av lämplig/korrekt vårdnivå och i de fall då patienterna inte delar samma åsikter som sjuksköterskorna vid bedömning av lämplig vårdnivå. Det är inte enbart patienterna som är våldsamma utan också anhöriga eller åskådare. Rapportering av hot och- eller våld är bristande vilket kan bero på attityden hos en del sjuksköterskor att det ingår i yrkesutövningen. Hotfulla och våldsamma situationer ökar inom hälso- och sjukvården. Dessa situationer har belysts tidigare inom ambulanssjukvården vilket motiverar till att sammanställa redan existerande forskning i en systematisk litteraturöversikt. Syftet är att undersöka ambulanspersonalens erfarenheter av hotfulla och- eller våldsamma situationer i sin yrkesutövning. Till resultatet analyserades och sammanställdes tio kvantitativa studier och en kvalitativ studie. Det framkommer i resultatet att vanligast är att ambulanspersonal utsätts för verbala hot i form av trakasserier. Efterföljande var hot om fysiskt våld. Förövaren är den vårdsökande, den vårdsökandes anhöriga men även kollegor. Våld av fysisk karaktär förekommer oftare mot kvinnlig personal. Förövarna som var våldsamma var ofta drogpåverkade, patienter med skalltrauma, diabetes eller demens. Det rapporteras om sexuella trakasserier och sexuella övergrepp vilket den kvinnliga personalen var särskilt utsatta för. Gemensamt är bristen av rapportering av hotfulla och- eller våldsamma situationer. Orsaker till detta var dåligt förtroende för ledningen och att hot och- eller våld ansågs ingå i yrkesutövningen. Åtgärder från organisatorisk nivå i form av utbildning av ambulanspersonal krävs för att öka medvetenheten av potentiellt hotfulla och- eller våldsamma händelser. Med ökad medvetenhet kring fenomenet höjs personalsäkerheten, arbetsmiljön förbättras vilket leder till ökad patientsäkerhet.

Bakgrund: Prehospitala förlossningar är en sällsynt förekommande händelse, men när så sker är ambulanssjuksköterskor med i 90 % av fallen. Ambulanssjuksköterskor har en begränsad utbildning i förlossningssjukvård och samarbete med barnmorskor förekommer på olika sätt. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors och barnmorskors upplevelse av samarbetet i samband med prehospitala förlossningar. Metod: En kvalitativ studie gjordes vid tre ambulansstationer och två förlossningskliniker. Studien genomfördes genom semistrukturerade intervjuer med totalt 7 sjuksköterskor i ambulans som vid ett eller flera tillfällen samarbetat med barnmorska vid prehospital förlossning samt 6 barnmorskor som vid ett eller flera tillfällen på något sätt varit behjälplig till ambulanssjuksköterska vid prehospital förlossning. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med kvalitativ tematisk innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två teman med tre kategorier i varje. Första temat var Att samarbete och respekt med patientfokus ger trygghet i ovan situation och kategorierna i temat var; Att samarbeta för föräldrarnas bästa, Att ha respekt för varandras professioner och kunskap och Att känna trygghet. Det andra temat var Att se utvecklingsmöjligheter för ökad kunskap och bättre förutsättningar för samarbete med följande kategorier; Att ha behov av kunskap om förlossning och en vilja att förmedla den, Att ha behov av rutiner och riktlinjer och Att ha behov av teknisk utveckling. Slutsats: Både ambulanssjuksköterskorna och barnmorskorna är positiva till samarbete och vill utveckla detta. Ambulanssjuksköterskorna upplever trygghet och ett stöd i samarbetet med barnmorskorna och vill lära sig mer om förlossningsvård. Barnmorskorna är förstående och vill finnas till hands för ambulanssjuksköterskorna och de välkomnar hospitering. Forskningsimplikationer: I studien beskrivs långa avstånd till förlossningsklinik, relaterat till centralisering. Det framkommer också om förändring av utrustning i ambulanserna. Det skulle behövas mer forskning kring hur detta påverkar upplevelsen för ambulans-sjuksköterskorna, upplevelsen för den födande kvinnan och hur detta påverkar säkerheten för förlossningsvården.

Introduction: The World Health Assembly declared violence as a worldwide public health problem. Homicides have been identified as a leading cause of death in the United States across all age groups. The national homicide rate for 2004 and 2005 are 5.5 and 5.6 per 100,000 population, respectively. The reported rates for Virginia are 5.2 (2004) and 5.6 (2005) per 100,000 population, showing a 16.9% increase. Richmond has been ranked as high as the sixth most dangerous among similar cities in the United States. This study examines penetrating trauma injuries identified through 9-1-1 calls as an indicator of the incidence of homicide in Richmond, Virginia. The purpose of this study was to determine if Richmond has become a safer city, with respect to this type of injury over a five year period. Objectives: (1) To determine if the incidence of penetrating trauma has changed significantly over the five year study period. (2) To examine possible trends in descriptive statistics of study variables. (3) To assess trends in the distribution of response location. Methods: This is a retrospective study of data collected from 91 1 calls to Richmond Ambulance Authority in Richmond, Virginia, with a chief complaint of penetrating trauma during the years 2002-2006. Descriptive statistics were completed on all transported patients. Chi-square tests were used to determine trends. GIs was used to spatially examine the distribution of incident locations.Results: There was no significant trend in the incidence by year. Annual distribution of shooting versus stabbings varied significantly over the study period with the proportions of gunshots decreasing while stabbings increased. There was no significant trend in age, gender, number of patients transported or transport protocol over the study period. Level of care varied significantly over the five year period with BLS decreasing while Basic ALS increased. 39% of neighborhoods had no known incidents, while 8% of neighborhoods accounted for 40% of known gunshot and stabbing incidents. Discussion: These findings show that overall, with respect to known penetrating trauma incidents, Richmond has not become much safer over the five year period. A major limitation of this study is that most analyses were completed using only patients transported by the RAA. Future research should examine outcome data to determine if the change in type of penetrating trauma proportions resulted in greater survival rates.