No description available.

Ambulanssjukvården har utvecklats från att tidigare varit en transportorganisation till att vara en enhet som utför specialiserad sjukvård. Vid ett hjärtstopp där patienten behöver snabb access av läkemedel är det idag vanligast att applicera en intravenös infart. För nästan 100 år sedan började den intraosseösa infarten att användas. Vid intraosseös access ges möjlighet att direkt in i benmärgskanalen tillföra läkemedel eller vätska. Det har visat sig i olika studier att intraosseös infart är både säkert och effektivt. I akuta situationer där det misslyckats med intravenös infart kan den intraosseösa infarten utgöra skillnaden mellan liv och död. Efter att användandet minskat har den nu åter börjat tillämpas i större utsträckning. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelse av att applicera intraosseös infart. Metoden var kvalitativ med intervjuer som datainsamlingsmetod. Totalt intervjuades tio sjuksköterskor med specialistutbildning inom ambulanssjukvård. Materialet spelades in och transkriberades för att sedan avidentifieras genom att namnet istället fick en siffra. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas i följande kategorier: kunskapsnivå, medicinteknisk kompetens, prehospitala miljön, stöd av kollegor och erfarenhet. Dessa kategorier baseras på sex underkategorier: utbildning, praktiska färdigheter, osäkerhet, trygghet i arbetsmiljön, trygghet och tidigare erfarenhet. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskorna upplevde blandade känslor och tankar om upplevelsen av att applicera intraosseös infart. Det framkom att med erfarenhet kommer trygghet i handhavandet av intraosseös infart. Det framkom under intervjuerna även känslan av osäkerhet och betydelsen av att ha en mer erfaren kollega att ta hjälp av. Vissa ambulanssjuksköterskor upplevde ett behov av mer utbildning. Slutsatsen av denna studie är att de flesta ambulanssjuksköterskor inte upplevde applicering av intraosseös infart som något svårt. Det var några ambulanssjuksköterskor som upplevde osäkerhet och brist på kontinuerlig utbildning och därför ansåg att utbildningen i hantering av intraosseös infart skulle uppdateras kontinuerligt. Arbetsgivaren bör överväga att ha kontinuerliga och för arbetet väsentliga utbildningar vad gäller applicering av intraosseös infart. Huvudmannen skulle också återkommande kunna följa upp ambulanssjuksköterskornas kompetens i detta sällan förekommande moment, som kan vara livsavgörande för patienten.

Kommunikation är en viktig del inom ambulanssjukvård, framför allt i samband med överlämning av patienter och vid den överrapportering som sker mellan ambulanssjuksköterskan och mottagande hälso- och sjukvårdspersonal på exempelvis en akutmottagning. Bristfällig kommunikation kan i sin tur leda till att information missas att rapporteras och kan leda till att patientsäkerheten blir lidande. Det handlar inte bara om bristande kommunikation som påverkar patientsäkerheten utan även om stress eller brist på erfarenhet hos ambulanssjuksköterskor. Forskning kring kommunikation inom omvårdnad finns, men forskningen inom området överrapportering mellan ambulanssjuksköterskor och övrig hälso- och sjukvårdspersonal är begränsad. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av överrapportering av patienter på akutrummet. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Nio ambulanssjuksköterskor med yrkeserfarenhet mellan 2,5 till 14 år intervjuades med semistrukturerade intervjuer. För att analysera den insamlade datan användes kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundmans (2004) modell. Resultatet visade att SBAR (situation, bakgrund, aktuell bedömning, rekommendation) är den modell som ambulanssjuksköterskorna i grunden försöker använda sig av på akutrummet, men med viss modifikation av modellen beroende på vilken typ av patient som de har framför sig. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att det var ett stressmoment när hälso- och sjukvårdspersonal avbröt eller kom in under deras överrapportering på akutrummet, främst var det ambulanssjuksköterskorna som var nya inom yrket som upplevde det. Däremot uttryckte ambulanssjuksköterskorna med erfarenheter (>5 år) inom verksamheten att överrapporteringen på akutrummet fungerade bra överlag men att det kan behövas tydligare strukturer. Ambulanssjuksköterskorna upplevde att de blev ifrågasatta trots erfarenheter, mer än vad de blev bemötta med respekt. / Communication is an important part of ambulance care, above all in connection with the handover of patients and in the over-reporting that takes place between the ambulance nurse and the receiving healthcare staff in, for example, an emergency department. Inadequate communication can in turn lead to information being omitted in the reporting which can threaten patient safety. It is not only lack of communication that affects patient safety, but also stress or lack of experience on the part of ambulance nurses. Research on communication in nursing exists, but there is a knowledge gap regarding over-reporting between ambulance nurses and other healthcare personnel. The purpose of the study was to describe the experiences of ambulance nurses when overreporting patients in the emergency room. A qualitative interview study with an inductive approach was carried out. Nine ambulance nurses with professional experience between 2.5 and 14 years were interviewed using semi-structured interviews. To analyze the collected data, qualitative content analysis was used according to Graneheim and Lundman's (2004) model. The result showed that SBAR (situation, background, assessment, recommendation) is the model that the ambulance nurses basically try to use in the emergency room, but with some modification of the model depending on the type of patient they have in front of them. The ambulance nurses felt that it was a stressful moment when health and medical personnel interrupted or entered during their overreporting in the emergency room. But it was mainly the ambulance nurses who were new in the profession who experienced it. In contrast, the ambulance nurses with experience (>5 years) in the operation expressed that the over-reporting in the emergency room worked well overall, but that clearer structures may be needed. The ambulance nurses felt that they were questioned despite their experience, more than they were treated with respect.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskors uppdrag handlar till stora delar om att undersöka, bedöma, triagera och behandla patienter. Sjukdomsbilden spänner från svårt sjuka till enkla åkommor eller ibland helt oskadda patienter. Att hänvisa till rätt vårdnivå är viktigt då sjukvårdens resurser är begränsade och behöver användas på rätt sätt till rätt patienter. Rätt vårdnivå kan ibland innebära att patienten kvarstannar i hemmet, med råd till egenvård, eller att ta sig till vårdinstans med närståendes hjälp eller sjukresa, så kallad non-conveyance. Syfte: Syftet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av non-conveyance i glesbygdsmiljö. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Från fem ambulansstationer i norra Sverige rekryterades åtta deltagare. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer. Därefter analyserades intervjuerna utifrån kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier, “Avståndet är en betydande del i beslutet” och “Stärka mötet vid non-conveyance genom omvårdnad”. Dessa två kategorier innehåller fem underkategorier “Beslutet att lämna hemma på gott och ont”, “Utmaningarna ökar med avstånd”, “Möta motstånd och bemöta det”, “Viljan att göra mer och det lilla extra” och “Ta hjälp av hemtjänst eller närstående när patienten inte medföljer”. Slutsats: Erfarenhet och god kunskap är viktigt för att kunna genomföra en god undersökning och bedömning. Avståndet är också en betydande faktor i beslutet att lämna hemma, dessutom är viljan att göra det lilla extra en betydande del i arbetet i glesbygdsmiljö. Att göra bedömningar och ta beslutet att inte transportera patienten upplevs som både utmanande och svårt.

Ethical codes of non-medical health professions focusing on ambulance service workers ABSTRACT A sharp increase of number of the codes of ethics in all fields of human activity is the trend of current ethical education. The dissertation is oriented (focuses) on the question of the necessity or the suitability of codes of ethics for ambulance services (Emergency Ambulance Services and Non- emergency patient transport services). The introductory theoretical part defines the range of medical transport professions that are the subjects of research. There are introduce the theoretical bases of healthcare professions. The historical part of the dissertation is focused on the development of a medical transport with an emphasis on ethical principles in the work of emegency and nonemergency ambulance services. The theory that the direct precursors of code of ethics can be promises, oaths, orders, statutes, instructions, recommendations and similar written or unwritten documents containing ethical principles that include challenges to help others and the demands of collegiallity, respect, honesty or virtuous life was confirmed. In the work is also mentions some ethical problems and dilemmas in the work in the ambulance services. The content of the practical part of dissertation is research study on the question of...

Ethical codes of non-medical health professions focusing on ambulance service workers ABSTRACT A sharp increase of number of the codes of ethics in all fields of human activity is the trend of current ethical education. The dissertation is oriented (focuses) on the question of the necessity or the suitability of codes of ethics for ambulance services (Emergency Ambulance Services and Non- emergency patient transport services). The introductory theoretical part defines the range of medical transport professions that are the subjects of research. There are introduce the theoretical bases of healthcare professions. The historical part of the dissertation is focused on the development of a medical transport with an emphasis on ethical principles in the work of emegency and nonemergency ambulance services. The theory that the direct precursors of code of ethics can be promises, oaths, orders, statutes, instructions, recommendations and similar written or unwritten documents containing ethical principles that include challenges to help others and the demands of collegiallity, respect, honesty or virtuous life was confirmed. In the work is also mentions some ethical problems and dilemmas in the work in the ambulance services. The content of the practical part of dissertation is research study on the question of...

Syfte. Att beskriva omfattning och skillnader i ambulanspersonalens dokumenterade smärtbedömning utifrån kön och ålder vid akut insättande ryggsmärta. Bakgrund. Smärta och det lidande som medföljer är en vanligt förekommande sökorsak inom ambulanssjukvården. Akut ryggsmärta genererar ett stort lidande för patienten och studier avseende smärtbedömning vid akut ryggsmärta är ett område som är lite undersökt utifrån ett prehospitalt kontext. Generellt är forskning avseende ambulanssjuksköterskans nyanserade smärtbedömning och dokumentation mycket begränsad. Design. Studien genomfördes som en retrospektiv journalgranskningsstudie med en deskriptiv kvantitativ metod. Metod.  171 ambulansomvårdnadsjournaler granskades utifrån Region Hallands journalsystem Paratus under tidsperioden 1-Januari till 31-Maj 2015. En granskningsmall skapades utifrån strukturen OPQRST och data analyserades utifrån en deskriptiv och analytisk statistik. Resultat. Studien visar en kraftigt varierande spridning av den nyanserade smärtbedömningen (68,8 % ±18,2 %). Det föreligger en stor variation av dokumenterad smärtbedömning utifrån de olika delarna av OPQRST samt reevaluering av området severity. Signifikant skillnad observeras inom området region (smärtlokalisation) där män bedömts i högre grad än kvinnor. Även signifikant skillnad observeras där patienter 65 år och över erhöll farmakologisk intervention till en lägre frekvens än yngre patienter. Den äldre gruppen hade dessutom en kortare prehospital vårdtid. Konklusion. Det är tydligt att omvårdnadsjournalerna ej dokumenterats utifrån den rekommenderade OPQRST strukturen. Det ses tydliga brister inom dokumenterad prehospital smärtbedömning vid akut insättande ryggsmärta. Vissa skillnader påvisas även inom kön och åldersgrupper. Prehospital smärtbedömning kvarstår att vara ett område att både utbilda personal inom samt forska utifrån.

published_or_final_version / Public Administration / Master / Master of Public Administration

[Truncated abstract] Objective: To investigate the demographics, success rate of application, nature and frequency of complication and the survival outcome of patients receiving advanced airway management in the pre-hospital setting. Design: Prospective observational cohort study. Participants: Patients who were attended to by St. John Ambulance Paramedics in the Perth Metropolitan area and selected regional areas within Western Australia. The patients were unconscious, unresponsive with no gag reflex and where application of an advanced airway would improve ventilation. Methods: Ambulance Paramedics received mannequin training within the classroom environment on the techniques for the application of the Endo-Tracheal Tube and the Laryngeal Mask Airway. The indication for the application of an advanced airway was any patient whose ventilation may be improved by intubation. These patients would be either deeply unconscious and areflexic, long term transport, severely injured (especially head injured) or cardiac arrest patients. Results: ... Paramedic assessment demonstrated that 14 (7.4%) 3 patients had an improvement in outcome. Of the 14 patients, 5 (2.7%) cardiac arrest patients survived to discharge from hospital compared to a 2.1 % survival rate for all cardiac arrest cases attended by the WAAS in 2002. Conclusion: Ambulance Paramedics can successfully apply an advanced airway apparatus in the pre-hospital environment. There was no statistical significance to demonstrate whether the introduction of advanced airway skills was beneficial or detrimental to patient survival outcome.

[Truncated abstract] This thesis describes the epidemiology and outcome of acute asthma managed by ambulance paramedics, in the metropolitan area of Perth, Western Australia, for the period of 1990 to 2001. The primary aim of this thesis was to determine demographic, socio-economic and clinical trends for ambulance transported patients with asthma, their outcomes and how they have changed over time. The Perth metropolitan area, located in the south-western corner of Western Australia (WA), accounts for 72% of the state’s population, which was approximately 1.3 million people at Census 2001. This thesis was structured around the analysis of twelve years of St John Ambulance (WA) data. Ambulance data was linked using probabilistic matching techniques to the Western Australian Data Linkage System, custodian of links to thirty five years of morbidity and mortality data of the state’s population . . . Unique geography, a monopolistic ambulance service and access to extensive linked data provided ideal conditions for this population-based epidemiological study of patients with asthma who were transported by ambulance. Observed trends in age and gender characteristics of patients, ambulance codes and temporal variables appear to be consistent over time. Monitoring trends in the use of ventilation procedures recorded in hospital data provided useful indicators for describing the epidemiology of severe, lifethreatening asthma in the prehospital setting. Findings from this study were found to be consistent with published literature.