Patienter med smärta är det vanligaste problemet sjukvårdspersonalen möter inom akutsjukvården.  Att bemöta patientens smärta är en grundläggande arbetsuppgift för sjuksköterskan inom den prehospitala vården. Vårdaren behöver utföra en professionell bedömning av patientens smärta för att utifrån smärtanalysen göra sitt bästa för att lindra eller förhindra lidande och möjliggöra en upplevelse av förändrad hälsa och välbefinnande.   Syftet var att sammanställa tidigare forskning om prehospital smärtbedömning och beslut om smärtomhändertagande.   Metoden som användes var litteraturöversikt. Ur resultatet framkom två teman och åtta undertema. Huvudteman var; att bedöma patientens smärta och att värdera patientens smärta inför beslut om smärtomhändertagande. Utifrån patientens beskrivning och smärtbedömningen som består av smärtskattning, fysiologiska och fysiska förändringar, värderas patientens smärta i relation till vårdarens egen erfarenhet, patientens beteende, kulturella skillnader och samspelet med patienten. Även hela situationen som tiden, risk för att skada och transporten till sjukhus värderas. Prehospital smärtanalys är en komplex bedömning där vårdaren möter patienter vid många olika situationer med varierande smärttillstånd och problematik. Ambulanspersonalen behöver behärska olika former av smärtskattning och sträva efter att ge bedömningen tid och vara nära patienten. Behovet av forskning inom prehospital smärtbedömning är fortfarande stort.

Bakgrund: När livets slut närmar sig försämras ofta patienters kognitiva förmågor vilket medför att förmågan att uttrycka sin smärta verbalt minskar. Det är därför viktigt att sjuksköterskor kan identifiera patienters upplevelse av smärta för att kunna ge god omvårdnad. Syfte: Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor identifierar, tolkar och lindrar smärta i palliativ vård av äldre patienter som inte kan uttrycka sig verbalt och inte kan använda sig av självskattningsinstrument. Metod: Tretton vetenskapliga artiklar med kvantitativ, kvalitativ eller mixad design kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes i form av en litteraturöversikt. Resultat: I resultatet framkom hur sjuksköterskor identifierade smärta och vilka faktorer de observerade. Att använda smärtskattningsskalor för att systematisera observationerna var till god hjälp. Diskussion: De faktorer som ansågs vara av störst värde för att identifiera smärta var ansiktsuttryck/ mimik, röstuttryck/ljud och förändrat kroppsspråk. Beteendeförändringar däremot upplevdes som svårtolkade. Palliativ vård av patienter med kognitiv svikt upplevdes som utmanande. Slutsats: Av värde för sjuksköterskor som möter denna patientgrupp var att veta vilka faktorer som var viktigast för att observera smärta. Att systematisera observationerna var till stor nytta. Att patienter med sannolikt smärtsamma diagnoser sattes in på en regelbunden smärtlindring var viktigt om de inte själva kunde uttrycka sin smärta.

No description available.

Bakgrund: Bakgrunden ger en läsaren en förståelse för yrket sjuksköterska och hens roll vid smärtlindring. Det ges också information om smärta, hur en smärtanalys kan gå till och behandling av smärta. Metod: En litteraturstudie gjordes som grundar sig i en kvalitativ innehållsanalys. Sökningen gjordes i två databaser där tio artiklar hämtades. Med en kvalitetsgranskning av artiklarna bedömdes artiklarnas kvalitet. Artiklarna med medelhög- och hög kvalitet användes. Syfte: Syftet med studien var att belysa vilka resurser sjuksköterskan behöver för att kunna utföra en smärtanalys. Resultat: I resultatet framgår det att sjuksköterskan bör inneha kunskap om smärta för att kunna utföra en god vård. Att använda sin kunskap och erfarenhet är nödvändigt för att kunna genomföra ett bra vårdande. Yttre resurser, så som team arbete och arbetsmiljö påverkar också vårdandet och hur sjuksköterskan utför sina uppgifter. Slutsats: För att behandla smärta hos en patient krävs goda kunskaper hos sjuksköterskan och ett tydligt samarbete med andra vårdprofessioner. Vikten av ett bra bemötande och en god kommunikation med patienten framkom för att undvika missförstånd och att undvika situationer där sjuksköterskan misstror patienten i behandlingen av smärta.

Bakgrund: Förkortad hamstringmuskulatur är vanligt bland fysiskt aktiva. Inadekvat hamstringmuskellängd och ökad styvhet i hamstringsmuskulatur är möjliga orsaker till skador i hamstring. Den senaste tiden har det blivit allt vanligare med användning av foamroller till syfte att behandla dessa förkortningar och styvhet.  Syfte: Syftet med denna studie är undersöka om användning av foamroller har någon direkt påverkan på töjbarheten och smärttolerans i hamstringsmuskulatur efter ett behandlingstillfälle. Metod: En experimentell studie utfördes där tio friska fysiskt aktiva män (ålder 25,4 ± 3 år, längd 183 ± 9,5 cm, vikt 78,5 ± 7,2 kg) med självrapporterad nedsatt rörlighet baksida lår rekryterades och genomgick två kortare behandlingar (3 x 30 sekunder), med foamroller och statisk stretch på deras dominanta ben (det ben dom sparkar boll med), vid två separata tillfällen. Mätningar av passiv rörlighet i knäled, styvhet i hamstringmuskulatur och smärttolerans på biceps femoris mest ömmande punkt utfördes före och direkt efter varje testtillfälle. Data sammanställdes och analyserades i IBM SPSS för skillnader före och efter gällande förändringar på rörlighet, styvhet och smärttolerans. Resultat: Små skillnader kunde observeras mellan behandlingarna.  Vid statisk stretch noterades en viss skillnad i styvhet på -0,76 Nm. I båda behandlingarna noterades en ytterst liten ökning i rörlighet på hamstringsmuskulaturen med större förändring i statisk stretch, +0,1 grader.  Smärttröskeln var lägre efter båda behandlingar, -125,5 kPa efter foamroller respektive -99,3 kPa efter statisk stretch. Dock visade inte resultatet på någon statistiskt signifikant skillnad i påverkan av passiv ledrörlighet, uppmät styvhet i hamstring eller smärttröskel.   Konklussion: Studien var liten och undersökte endast korttidseffekter, men resultatet talar för att det inte finns någon reell påverkan på biceps femoris styvhet eller smärttolerans med användning av foamroller. / Nej

Background: Both acute and chronic pain conditions are increasing in the world and pain is considered a global public health problem and is the most common reason why patients visit the emergency department. To assess pain, the nurse must perform a pain analysis. Pain analysis is the basis for pain treatment and pain relief with good effect increases patients' quality of life. Untreated pain can lead to physical and mental illness, which has negative consequences for both the individual, healthcare, and society. Knowledge of patients' experiences of pain analysis in the emergency department can contribute to pain analysis of higher quality and thus adequate pain relief at an early stage. Purpose: The purpose was to investigate patients' experience of pain analysis in the emergency department. Method: Literature review with descriptive design. Databases used were PubMed and CINAHL and the included studies had qualitative methods. Quality review was performed with SBU's review template Assessment of studies with qualitative method and analysis was performed with qualitative content analysis. Results: Three categories and six subcategories were identified. The categories were caring needs, communication and person-centered care and subcategories were pain relief, relationship with the nurse, information, empowerment, the patient's story, and participation. The results showed that pain relief was the biggest caring need for the patients. The relationship between the nurse and the patient was described as important for the experience of security and to feel calm. Information was important for the patients' experience of the care and strengthened their empowerment. Person-centered care was highly valued. Participation was important for the patients when deciding on pain treatment.  Conclusion: The patients felt that pain analysis led to better pain relief when the nurse had a person-centered approach and the patients were involved. / Bakgrund: Både akuta och kroniska smärttillstånd blir allt vanligare i världen och smärta räknas som ett globalt folkhälsoproblem samt är den vanligaste orsaken till att patienter uppsöker akutmottagning. För att bedöma smärta ska sjuksköterskan göra en smärtanalys. Smärtanalys utgör grunden till smärtbehandling och smärtlindring med god effekt ökar patienters livskvalitet. Obehandlad smärta kan leda till fysisk och psykisk ohälsa vilket ger negativa konsekvenser för både individ, vård och samhälle. Kunskap om patienters upplevelser av smärtanalys på akutmottagningen kan bidra till smärtanalys av högre kvalitet och således adekvat smärtlindring i ett tidigt skede.   Syfte: Syftet var att undersöka patienters upplevelse av smärtanalys på akutmottagningen.  Metod: Litteraturöversikt med deskriptiv design. Databaser som användes var PubMed och CINAHL och studierna som ingick i litteraturöversikten hade kvalitativ metod. Kvalitetsgranskning skedde med SBU:s granskningsmall Bedömning av studier med kvalitativ metod och analys skedde med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Tre kategorier och sex subkategorier identifierades. Kategorierna var omvårdnadsbehov, kommunikation och personcentrerad vård och subkategorierna var smärtlindring, relation till sjuksköterskan, information, empowerment, patientens berättelse och delaktighet. Resultatet visade att smärtlindring var det största omvårdnadsbehovet för patienterna. Relationen mellan sjuksköterskan och patienten beskrevs som betydelsefull för upplevelse av trygghet och lugn. Information var viktigt för patienternas upplevelse av omvårdnaden och stärkte deras empowerment. Personcentrerad vård uppskattades mycket. Delaktighet var viktigt för patienterna vid beslut om smärtbehandling. Slutsats: Patienterna upplevde att smärtanalys ledde till godare smärtlindring när sjuksköterskan hade ett personcentrerat förhållningssätt och patienterna var delaktiga.

Bakgrund: Smärta är en av de vanligaste orsakerna till att människor söker akut vård. Adekvat smärtbedömning är förutsättningen för god smärtbehandling. Syfte: Att belysa resultatet av sjuksköterskans användande av smärtskattningsinstrument för bedömning av akut smärta hos vuxna patienter på akutmottagning. Metod: Litteraturstudie med ett systematiskt arbetssätt. Resultat: Val av smärtskattningsinstrument: VAS och NRS är tillförlitliga instrument för att bedöma akut smärta. Professionell smärtbehandling: Användandet av smärtskattningsinstrument förkortade tiden till smärtbehandling samtidigt som fler blev smärtbehandlade. Upplevd kontra tolkad smärta: Sjuksköterskor underskattade ofta patienters akuta smärtintensitet. Kontinuerligt dokumenterade smärtanalyser: För att tillgodose att patienter får en så bra smärtbehandling som möjligt krävs att smärtanalyser utförs och dokumenteras vid inskrivning och kontinuerligt till utskrivning. Med regelbunden smärtskattning och dokumentation kan patienters smärtutveckling och eventuella behandlingsresultat följas. Slutsats: Förutsättningen för en adekvat smärtbehandling är att en smärtanalys utförts med ett smärtskattningsinstrument. Användandet av smärtskattningsinstrument leder till att patienter får adekvat smärtbehandling fortare. Smärtskattningsskalor är goda redskap för att bedöma smärta. En metod för att förbättra smärtbehandlingen kan vara att ha tydliga riktlinjer och rutiner som förespråkar användandet av smärtskattningsinstrument. / Background: Pain is one of the most common reasons for seeking emergency care. Adequate pain assessment is a prerequisite for good pain management. Aim: To illustrate the results of the nurse's use of pain assessment tools for the assessment of acute pain in adult patients in the emergency department. Method: Literature study with a systematic approach. Results: Choice of pain assessment tool: VAS and NRS are reliable tools for the measurement of acute pain. Professional pain management: The use of pain assessment tools shortened the time to pain relief, while more patients received analgesics. Experienced versus interpreted pain: Nurses often underestimated the patients' pain intensity. Continuously documented pain assessments: To assure that patients get the best pain management possible, documented pain assessments at enrollment and continuously to discharge are required. With regular pain assessment and documentation patients' pain development and possible treatment outcomes can be followed. Conclusion: The prerequisite for adequate pain management is a pain analysis performed with a pain assessment tool. The use of pain assessment tools leads to more patients getting adequate pain relief more rapidly. Pain rating scales are excellent tools to assess pain. A method to improve pain treatment may be to have policies and guidelines that advocate the use of pain rating scales.

Introduction: Children with disabilities (CwD) experience pain more often than healthy children. Assessing their pain is complicated by their limited communication skills, multiple complex pain problems and the presence of maladaptive behaviors, leading to underestimation and undertreatment of pain. Parents of CwD have an important role to play in the assessment of their child’s pain. Objective: To investigate parents’ experiences and perceptions on pain assessment in children with disabilities (CwD). Method: A qualitative literature review of ten original academic studies. The studies were from PubMed, CINAHL and Google Scholar, and reviewed with the help of the Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social Services (SBU) review template for the assessment of studies with qualitative methodology. Results: Barriers and enablers influencing the access of CwD to effective pain assessment were found at two levels: parents and health care professionals. The main barriers identified are all linked to stigma and discrimination against CwD in society. Both parents and health care professionals lack knowledge on pain and pain assessment in CwD. However, parents have a wealth of expertise on their child and its pain, and a capacity to learn more. Partnerships between parents and health care professionals exist, but are weak and do not take the full advantage of their potential. Conclusion: The barriers and enablers influencing effective access to pain assessment for CwD are interlinked and exist at different levels of influence. Therefore, simultaneous interventions at multiple levels are required to increase access to pain assessment for CwD. / Introduktion: Barn med funktionsvariation upplever smärta oftare än friska barn. Att bedöma deras smärta är komplicerad på grund av deras begränsade kommunikationsförmåga, flera komplexa smärtproblem och förekomsten av missanpassade beteenden, vilket leder till underskattning och underbehandling av smärta. Föräldrar till barn med funktionsvariation har en viktig roll att spela i bedömningen av deras barns smärta. Syfte: Att undersöka föräldrarnas erfarenheter och uppfattningar om smärtbedömning hos barn med funktionsvariation. Metod: En kvalitativ litteraturstudie av tio vetenskapliga artiklar. Artiklarna var från PubMed, CINAHL och Google Scholar, och kvalitetsgranskades med hjälp av Statens beredning för medicinsk och social utvärderings (SBU) mall för bedömning av studier med kvalitativ metodik. Resultat: Barriärer och möjliggörare som påverkar barn med funktionsvariations tillgång till effektiv smärtbedömning hittades på två nivåer: föräldrar och vårdpersonal. De huvudsakliga barriärer som identifierats är alla kopplade till stigmatisering och diskriminering av barn med funktionsvariation i samhället. Både föräldrar och vårdpersonal saknar kunskap om smärta och smärtbedömning hos barn med funktionsvariation. Föräldrarna har dock en mängd expertis om sitt barn och dess smärta, och en förmåga att lära sig mer. Partnerskap mellan föräldrar och vårdpersonal finns, men är svaga och drar inte full nytta av sitt fulla potential. Slutsats: Barriärerna och möjliggörarna som påverkar effektiv tillgång till smärtbedömning för barn med funktionsvariation är sammanlänkade och finns på olika nivåer. Därför krävs det att interventioner görs samtidigt på flera nivåer för att kunna öka tillgången till smärtbedömning för barn med funktionsvariation.

Syfte. Att beskriva omfattning och skillnader i ambulanspersonalens dokumenterade smärtbedömning utifrån kön och ålder vid akut insättande ryggsmärta. Bakgrund. Smärta och det lidande som medföljer är en vanligt förekommande sökorsak inom ambulanssjukvården. Akut ryggsmärta genererar ett stort lidande för patienten och studier avseende smärtbedömning vid akut ryggsmärta är ett område som är lite undersökt utifrån ett prehospitalt kontext. Generellt är forskning avseende ambulanssjuksköterskans nyanserade smärtbedömning och dokumentation mycket begränsad. Design. Studien genomfördes som en retrospektiv journalgranskningsstudie med en deskriptiv kvantitativ metod. Metod.  171 ambulansomvårdnadsjournaler granskades utifrån Region Hallands journalsystem Paratus under tidsperioden 1-Januari till 31-Maj 2015. En granskningsmall skapades utifrån strukturen OPQRST och data analyserades utifrån en deskriptiv och analytisk statistik. Resultat. Studien visar en kraftigt varierande spridning av den nyanserade smärtbedömningen (68,8 % ±18,2 %). Det föreligger en stor variation av dokumenterad smärtbedömning utifrån de olika delarna av OPQRST samt reevaluering av området severity. Signifikant skillnad observeras inom området region (smärtlokalisation) där män bedömts i högre grad än kvinnor. Även signifikant skillnad observeras där patienter 65 år och över erhöll farmakologisk intervention till en lägre frekvens än yngre patienter. Den äldre gruppen hade dessutom en kortare prehospital vårdtid. Konklusion. Det är tydligt att omvårdnadsjournalerna ej dokumenterats utifrån den rekommenderade OPQRST strukturen. Det ses tydliga brister inom dokumenterad prehospital smärtbedömning vid akut insättande ryggsmärta. Vissa skillnader påvisas även inom kön och åldersgrupper. Prehospital smärtbedömning kvarstår att vara ett område att både utbilda personal inom samt forska utifrån.

Bakgrund Ländryggssmärta är mycket vanligt förekommande i västvärlden. Det innebär stort lidande för individen och stora kostnader för samhället. Idag behandlas ryggsmärta med information om att vara aktiv och vid behov rådgivning om smärtstillande läkemedel. Mer kunskap behövs gällande fysisk träning som prevention och behandling av akut- och subakut ländryggssmärta. Syfte Syftet med studien var att, för patienter med akut- och subakut ländryggsmärta, beskriva den fysiska aktivitetsnivån samt eventuella skillnader i smärtintensitet och funktionsnedsättning mellan grupper med olika aktivitetsnivåer. Syftet var även att undersöka samband mellan aktivitetsnivå och smärtintensitet respektive aktivitetsnivå och funktionsnedsättning. Metod Studien var en enkätstudie med tvärsnittsdesign. Deltagarna var 15 patienter, 9 kvinnor och 6 män, medelålder 49,2 år, som sökt vård för akuta eller subakuta ländryggsbesvär till 4 olika primärvårdsenheter. Fysisk aktivitetsnivå skattades via Socialstyrelsens indikatorfrågor för fysisk aktivitet, smärtan med numerisk skattningsskala 0-10 (NRS) och Roland Morris Disability Questionnaire (RMDQ) besvarades. Data sammanställdes med deskriptiv statistik, skillnader testades med Mann-Whitney U-test och samband analyserades med Spearmans korrelationskoefficient. Resultat Åtta av 15 deltagare uppnådde Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer för fysisk aktivitet (> 150 minuter i veckan). De som ägnade sig åt fysisk träning minst 90 minuter per vecka hade medianvärde NRS 5,5 och RMDQ 8, för de som tränade mindre var motsvarande värden NRS 7,5 (p=0,153) och RMDQ 11,5 (p=0,175). Ett svagt negativt samband identifierades mellan NRS (r=-0,316,) och nivå av fysisk aktivitet medans sådant samband mellan RMDQ och fysisk aktivitetsnivå var negligerbart (r=-0,158). Slutsats Det var ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna som tränade minst 90 minuter per vecka och de som tränade mindre gällande varken smärtintensitet eller funktionsnedsättning. Ett svagt negativt men ej statistiskt signifikant samband kan ses mellan fysisk aktivitetsnivå och smärtintensitet. / Background Lower back pain is very common in the western world. It results in a great suffering for the person and large economic costs for the society. Today lower back pain is treated with information to stay active and medication for pain relief. There is a lack of knowledge with regards to what effect physical training has as prevention and treatment for acute and subacute lower back pain. Aim The aim of this study was to, among patients with acute and subacute non-specific lower back pain, describe their level of physical activity and evaluate differences between groups with different levels of activity. The aim was also to explore the association between pain intensity, disability and level of physical activity. Method The study was conducted as a survey. The participants was 15 patients, 6 men and 9 women with the mean age of 49,2 years old, who had sought care for acute and subacute lower back pain in 6 different primary care clinics. The level of physical activity were estimated using the indicator questions for physical activity by Socialstyrelsen, the pain intensity was measured with the Numeric Rating Scale and the Roland Morris Disability Questionnaire was answered. Data was analyzed with descriptive statistics, differences were tested with Mann-Whitney U-test and correlations analyzed with Spearman correlations coefficient. Results Eight out of 15 participants reached the WHO recommendations of physical activity (> 150 min/week). Those who participated in physical training minimum 90 mins/week had a median value of NRS 5,5 and RMDQ 8. For those who trained less the median values were for NRS 7,5 (p=0,153) and RMDQ 11,5 (p=0,175). A week correlation between NRS (r=-0,136) and level of physical activity was noted while such correlation between RMDQ was negligible (r=-0,158). Conclusion There were no statically significant difference between the groups who trained at least 90 minutes per week and those who trained less neither in regards to pain intensity or disability. A weak but not statistically significant correlation was observed between physical activity and pain intensity.