Syftet med uppsatsen är att utreda innebörden av ett företags rätt till domstolsprövning och en rättssäker process enligt Europakonventionens artikel 6 och i rättighetsstadgans artiklar 41, 47 och 48. Målsättningen är att visa hur dessa rättigheter bedöms i EU-domstolen och Europadomstolen samt vilken betydelse de mänskliga rättigheterna har inom EU:s rättsordning. De mänskliga rättigheterna är ett rättsområde i ständig utveckling som startade med Europakonventionens skapelse efter andra världskriget. Även inom EU har skyddet för grundläggande rättigheter kommit att utvecklas genom EU-domstolens rättspraxis, vilket har gett upphov till rättighetsstadgan. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande utgör mänskliga rättigheter en primärrätt inom EU och EU är även skyldig att ansluta sig till Europakonventionen, vilket ännu inte har skett. En anslutning skulle leda till en större rättssäkerhet för medlemsstaterna, men även en mer enhetlig bedömning av mål i EU-domstolen och Europadomstolen. Vad som emellertid måste hållas i åtanke, är de olika värdegrunder som EU respektive Europakonventionen bygger på. Upprätthållandet av konkurrensrätten är ett av de viktigaste målen inom EU och kommissionen har därför getts vittgående befogenheter för att verkställa konkurrensreglerna. För företag som underkastas en av kommissionens konkurrensutredningar innebär befogenheterna dock en risk för att deras rätt till domstolsprövning och en rättssäker process inte respekteras. Företag har rätt att få sitt mål prövat av en domstol med full jurisdiktion som kan pröva sakfrågor såväl som rättsfrågor. De har även rätt till en oavhängig och opartisk domstol. Kommissionen uppfyller inte nyss nämnda krav varför det är viktigt att EU-domstolen grundligt överprövar kommissionsbeslut, någonting som idag inte alltid sker. Företagens rätt till en rättvis rättegång inkluderar bland annat rätten till ett kontradiktoriskt förfarande. Detta innebär att företagen har rätt att ta del av alla handlingar som kommissionen använder i målet, någonting som EU-domstolen har skapat ett skydd för genom rättspraxis. Företagen skall även åtnjuta en rätt mot självangivelse, en rätt som är väletablerad i Europadomstolens praxis. Tyvärr erbjuds inte ett motsvarande skydd för rätten mot självangivelse som för rätten att ta del av handlingar genom EU-rättspraxis. Det kan dock argumenteras att företag i konkurrensmål inte alltid bör erbjudas ett lika långtgående skydd för sina mänskliga rättigheter som individer, på grund av förstnämndas makt och vikten av att upprätthålla en fungerande, fri och rättvis konkurrens.

Avtal med internationell karaktär är idag vanligt förekommande, då handel inte enbart sker inom ett lands gränser. En fråga som oftast aktualiseras när tvist uppkommer mellan parter i ett internationellt avtalsförhållande är vilken lag som ska tillämpas. För att lösa tvisten och lagvalsfrågan, finns olika tvistlösningsalternativ, bl.a. tvistlösning vid allmän domstol där lagvalsfrågan avgörs med tillämpning av den s.k. Rom I-förordningen, eller tvistlösning genom internationellt kommersiellt skiljeförfarande. Vid båda dessa alternativ är principen om partsautonomi en viktig hörnsten. Principen innebär att parterna själva kan avtala om vilken lag de vill ska tillämpas på avtalet. Vid införandet av Rom I-förordningen utvidgades principen om partsautonomi, från dess tidigare utformning i Romkonventionen, till att även innebära en möjlighet för parterna att välja icke-statliga regler. Denna utvidgning motiverades bl.a. av att detta var möjligt för parter som valde internationellt skiljeförfarande som tvistlösningsalternativ. Frågan som då uppkommer är varför denna utvidgning av principen gjordes, och framförallt varför man motiverade utvidgningen genom att jämföra med principens utformning i internationellt skiljeförfarande. Dessa två tvistlösningsalternativ påvisar stora olikheter, där skiljeförfarandet karakteriseras av att parterna har den övervägande bestämmanderätten av hur förfarandet ska gå tillväga och vilken lag som ska tillämpas. Partsautonomin inom internationellt skiljeförfarande är i stort sett obegränsad, medan det i Rom I-förordningen ställs upp begränsningar som gör att parternas lagval kan frångås. Utformningen av partsautonomin i Rom I-förordningen får anses strida mot den förutsebarhet som principen och förordningen har till syfte att uppnå, och den utformning av principen som hämtades från skiljeförfarandets utformning, är därför inte ändamålsenlig. / Cross-border agreements are more common today, since it’s not unusual that a contract is entered into by parties resident in different states. A question that often occurs when a dispute arises between parties to an international contract is which law that is to be applied. In order to resolve the dispute and determine the applicable law there are various options, for example resolving the dispute before a general court where the applicable law is determined by the provisions of the Rome I Regulation, or by settling the dispute by international commercial arbitration. In both cases, the principle of party autonomy is an important cornerstone. The principle allows the parties to an international contract to determine the applicable law. The principle, which was acknowledged already in the Rome Conventionen, was widened when the Rome Convention was replaced by the Rome I Regulation. Parties were given an additional possibility to choose non-state rules to govern the contract. This was motivated by the fact that the possibility to choose non-state rules was acknowledged in international arbitration. The question that arises is why the principle was widened, and why this was justified by a comparison of the design of the principle in international arbitration. There are notable differences between these two alternatives of resolving a dispute, where the principle of party autonomy in international arbitration is basically unrestricted, while the same principle in the Rome I Regulation is subject to restrictions that might result in another applicable law than the one chosen by the parties. The design of the principle in the Rome I Regulation is in contrary to the purpose of the principle and the Regulation, since the restrictions makes it more difficult for the parties to predict the applicable law. The design of the principle, which was effected by the design of the principle in international arbitration, is therefore not considered as appropriate.

Principen om fullt skadestånd utgör utgångspunkten vad gäller beräkning av skadestånd som uppkommer med anledning av kontraktsbrott. Ett skadestånds omfattning begränsas dock på olika sätt genom olika skadeståndsbegränsande metoder. Några skadeståndsbegränsande metoder som gäller enligt dispositiv rätt är adekvansläran, köplagens indelning av skador i direkta och indirekta sådana samt förutsebarhetsformeln i United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods, Vienna 1980. Syftet med den här uppsatsen är att analysera vilken eller vilka av de nämnda skadeståndsbegränsande metoderna som bäst kan anses motsvara målen med att skadeståndsskyldighet för parter i kommersiella köpeavtal över huvud taget begränsas. Den av Jan Hellner anförda målanalysen används för att identifiera de i rättskällorna nedlagda ultimära målen, annorlunda uttryckt syftena eller anledningarna, med att skadeståndsskyldighet ska begränsas. De identifierade ultimära målen utgörs av ett mål om att uppnå en ekonomiskt effektiv riskfördelning, ett mål om att åstadkomma jämställdhet mellan avtalsparter samt ett mål om att eftersträva största möjliga rättssäkerhet. Den av de analyserade skadeståndsbegränsande metoderna som bäst motsvarar de identifierade ultimära målen är förutsebarhetformeln. Att förutsebarhetsformeln är den metod som bäst motsvarar de ultimära målen har i grund och botten att göra med att metoden är den av de analyserade metoderna som begränsar en avtalsparts skadeståndsskyldighet i störst omfattning.

<p>Der Fall Volkswagen Sachsen bildet ein typisches Beispiel für die Vereinbarkeit von Subventionen mit dem Gemeinsamen Markt. Die vorliegende Arbeit beinhaltet eine Analyse des EuG-Urteils mit den Schwerpunkten Artikel 87 Abs. 2 lit. c EGV und Ermessensausübung nach Art. 87 Abs. 3. Die Deutschlandklausel war ursprünglich in den EGV eingeführt worden, um der ehemaligen Bundesrepublik die Möglichkeit zu geben, Unternehmen zu fördern, die von der Abriegelung der DDR betroffen waren. Die wirtschaftlichen Schwierigkeiten der fünf neuen Bundesländer werden von einigen Stimmen in der Literatur als eine Folge dieser Teilung betrachtet. Dies ist weder mit dem Sinn und Zweck der Deutschlandklausel, noch mit dem Gebot, diese als Ausnahmebestimmungen eng auszulegen, vereinbar. Vielmehr ist mit der Gegenmeinung davon auszugehen, dass mit der Teilung Deutschlands i. S. v. Art. 87 Abs. 2 lit. c EGV die faktische Errichtung der Grenzanlagen gemeint ist. Die schlechte Wirtschaftslage in Ostdeutschland beruht damit auf einem weiteren Moment, die Einführung der Planwirtschaft in der DDR. Die Beihilfe für Volkswagen kanndaher nicht mit der Deutschlandklausel gerechtfertigt werden. Im Rahmen von Art. 87 Abs. 3 EGV steht der Kommission ein weites Ermessen zu. Gerichtlich nachprüfbar ist nur, ob sie dieses nicht offensichtlich überschritten hat. Unabhängig davon, ob der Kfz-Gemeinschaftsrahmen formell für in allen Mitgliedstaaten angenommen wurde und damit rechtliche Verbindlichkeit erlangt hat, kann die Kommission diesen bei der Prüfung neuer Beihilfen anwenden. Auch bei der Abwägung zwischen der wünschenswerten Ansiedlung von Volkswagen in einem wirtschaftlich benachteiligten Gebiet und einer damit eventuell verbundenen Steigerung der Überproduktionen in der Automobilindustrie kann der Kommission kein Ermessensmissbrauch nachgewiesen werden.</p>

No description available.

No description available.

I denna uppsats behandlar jag den svenska nationella domstolens tolkning och tillämpning av begreppet inre väpnad konflikt. Syftet är att utreda om den svenska nationella tolkningen stämmer överens med tolkningen i folkrätten och i EU-rätten. I uppsatsen diskuteras utvecklingen i svensk och internationell praxis och fokus ligger på EU-domstolens nya avgörande C-285/12 (Diakité-domen). Huvudfrågan är huruvida avgörandet bidrar med en ny tolkning av begreppet inre väpnad konflikt och i fall det är nödvändligt med ett nytt prejudicerande avgörande från Migrationsöverdomstolen. Slutsatsen är att Diakité-domens avgörande har bidragit till en för svenskt vidkommande ny tolkning av vad som utgör en inre väpnad konflikt och att begreppet inre väpnad konflikt har utvidgats och samtidigt distanserats från tolkningen i den internationella humanitära rätten. Jag kommer till slutsatsen att det finns en fara med att distansera folkrätten från EU-rätten och den nationella rätten då det skapar en osäkerhet hos beslutsfattaren vilken innebörd av begreppet inre väpnad konflikt som är den korrekta i varje givet fall. En osäkerhet som i slutänden drabbar den enskilde individen, något som får till följd att jag anser att det föreligger ett behov av ett nytt vägledande prejudikat från Migrationsöverdomstolen för hur svenska domstolar skall tolka begreppet inre väpnad konflikt.

Zugl.: Berlin, Steinbeis-Hochsch., Masterarbeit, 2009

Teilw. zugl.: Diss., 2006. / Includes bibliographical references and index.

Genom art. 7 i databasdirektivet, 96/9/EG, introducerades det så kallade sui generis-skyddet för icke-originella databaser. Skyddet infördes i syfte att skapa incitament till investeringar i databaser genom att erbjuda ensamrätt för sådana databaser vilka på grund av sin icke-originella karaktär inte kunde skyddas av upphovsrätt. Enligt Direktivets art. 7 (1) ska medlemsstaterna tillerkänna databaser vilka är resultatet av väsentliga investeringar i anskaffning granskning och presentation visst skydd.   Denna uppsats utreder vad rekvisitet "väsentlig investering" enligt art. 7 (1) Direktivet innebär. I uppsatsen utreds vilka sammanställningar som omfattas av Direktivets definition av databas, vem ensamrätten tillfaller, vilka investeringar som är hänförliga till anskaffning, granskning och presentation samt vilka investeringar som ska anses vara väsentliga.