<p>Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal?</p><p>Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär.</p><p>Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom.</p><p>Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras.</p><p>Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal.</p><p>Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.</p>

<p>Syftet med uppsatsen är att undersöka när den svenska skattskyldigheten upphör. För att ge uppsatsen ett internationellt perspektiv undersöks vilka regler som gäller för att skatt-skyldigheten skall inträda i Storbritannien. Uppsatsen behandlar också hur en persons hemvist avgörs när han anses som bosatt i både Sverige och Storbritannien.</p><p>En person som är bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige är obegränsat skattskyldig i Sverige. Även den som är bosatt utomlands, men som tidigare har varit bosatt i Sverige och som fortfarande har väsentlig anknytning hit är obegränsat skattskyldig i Sverige enligt 3 kap 3 § inkomstskattelagen (1999:1229). Att en person är obegränsat skattskyldig innebär att han måste betala skatt i Sverige på alla sina inkomster, även om inkomsterna härrör från utlandet (3 kap 8 §). Huruvida en person skall anses ha väsentlig anknytning till Sverige avgörs genom en sammanvägning av ett antal anknytningsfaktorer. Dessa faktorer är: svenskt medborgarskap, hur länge personen har varit bosatt här, om han inte varaktigt är bosatt på en viss utländsk ort, om vistelsen utomlands beror på studier eller hälsoskäl, om han har en bostad här som är inrättad för åretruntbruk, om han har familj i Sverige, om han bedriver näringsverksamhet, om han är ekonomiskt engagerad genom att inneha tillgångar som, direkt eller indirekt, ger honom ett väsentligt inflytande i näringsverksamheten här, om han har en fastighet här eller liknande förhållanden. I uppsatsen redogörs för varje anknytningsfaktor och hur de påverkar en persons skatterättsliga status.</p><p>I uppsatsen behandlas även de riktlinjer som finns för att en person som flyttar till Storbritannien skall bli betraktad som obegränsat skattskyldig i landet. I den engelska skatterätten särskiljer de mellan personer som är bosatta och ordinärt bosatta i Storbritannien samt dem som anses ha sitt hemvist inom eller utom landet. Ovanstående definitioner avgör vem som är skattskyldig i landet samt skatteuttaget.</p><p>I uppsatsens femte kapitel behandlas artikel 4 i Sveriges dubbelbeskattningsavtal med Stor-britannien. Artikel 4 har till uppgift att lösa vilken stat som skall ha beskattningsrätt över en persons inkomst när han anses som bosatt i både Sverige och Storbritannien.</p><p>I analysen och slutsatsen sammanfattas vad som krävs för att en person skall upphöra att betraktas som ett svenskt skattesubjekt. Som framgår av 3 kap 3 § inkomstskattelagen är en person obegränsat skattskyldig så länge han är bosatt i Sverige eller stadigvarande vistas här. Särskild tonvikt läggs på de anknytningsfaktorer som påverkar den väsentliga anknytningen till Sverige. Jag har kommit fram till att det är svårt att ge några allmänna direktiv för hur många anknytningsfaktorer som en person kan ha kvar till Sverige utan att samtidigt vara obegränsat skattskyldig i Sverige. Vissa anknytningsfaktorer såsom familj i Sverige, fortsatt innehav av personens gamla permanentbostad efter utflyttningen är starka anknytningsmoment, medan det svenska medborgarskapet i sig inte gör en person obegränsat skattskyldig i Sverige.</p><p>Skattemässigt bosatt i Storbritannien blir den som bor i landet i mer än 183 dagar på ett beskattningsår. En person som år efter år är bosatt i Storbritannien eller som vistas i landet i mer än 91 dagar i genomsnitt under en fyraårsperiod är skattemässigt ordinärt bosatt i landet. En person som är bosatt eller ordinärt bosatt är i princip obegränsat skattskyldig i landet med undantag för den som inte har sitt hemvist i landet. Den sista delen av analysen behandlar hur dubbel bosättning löses genom Sveriges dubbelbeskattningsavtal med Storbritannien.</p>

<p>Franchiseavtal är en typ av vertikalt avtal och bedöms på ett generösare sätt än horisontella avtal, dock kan även denna typ av avtal innebära skadeverkningar på konkurrensen. EU</p><p>strävar efter att uppnå fri och effektiv konkurrens, vilket gör det nödvändigt att undersöka hur detta bäst säkerställs. Den amerikanska antitrusträtten syftar till att säkerställa konsumenternas välfärd, vilket anses bäst uppfyllt genom fri konkurrens. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur synen på franchiseavtal är inom dessa två rättsystem och se</p><p>vilka effekter som ett franchiseavtal kan ha på konkurrensen. Franchising kännetecknas av att en franchisegivare ger franchise till en franchisetagare, som måste leva upp till en viss standard och tillämpa vissa metoder vid försäljning av de produkter som tillhandahålls av</p><p>franchisegivaren. Risken att denna typ av avtal skulle innebära skador på konkurrensen är små, men trots detta faller franchiseavtalen inom tillämpningsområdet för till exempel artikel 81 EGF och sektion ett i Sherman Act. Då konkurrensrätten är starkt influerad av ekonomiskt tänkande, blir ekonomiska skolor av intresse vid bedömningen av franchiseavtal. Ekonomiska skolor som kommer att tas upp är Chicagoskolan och post-Chicagoskolan. Ekonomerna inom dessa skolor tenderar att behandla franchiseavtal som en typ av avtal som har små skadliga effekter på konkurrensen och ofta har positiva</p><p>konsekvenser för konsumenter.</p><p>Både amerikanska och europeiska konkurrensmyndigheter tenderar att ha en positiv bild av franchising då avtalsformen ofta gynnar alla parter. Genom rättsfall och beslut har det framkommit att franchiseavtalens laglighet beror på vilka klausuler som är inkorporerade i avtalet och att bedömningen görs från fall till fall. Klausuler som vanligtvis anses hämma konkurrensen är sådana som leder till att marknaden delas upp och klausuler som inte tillåter att franchisetagaren deltar i priskonkurrens. Problem kan dock uppstå genom att skyddet för franchisegivaren är alltför långtgående och att vissa klausuler som anses nödvändiga för att skydda franchisenätverkets identitet och rykte kan ha skadeverkningar.</p>

No description available.

<p>When Swedish authorities are to purchase or rent something, public procurement is used as a means to an end. Authorities as well as suppliers are subjects to the fact that Swedish law regarding public procurement regulates the form of procurement in one set of particular regulations (LOU) and the form of contracts in another set of general regulations (AvtL). Suppliers and purchasing authorities close a contract regarding the subject of procurement and the law of public procurement regulates when such a contract can be closed, simultaneously the law of contracts regulates when parties are held to contracts and when contracts are to be rescinded. I investigate in this essay what these two types of regulations can result in for the contracting parties. As it is today agreements that have been entered into wrongfully still are valid, even if a court of law nullifies the procurement and sentences the purchasing authority to make a new public procurement. This state of things is currently causing contractual difficulties for parties in such circumstances. My investigation leads me to the conclusion that the law of public procurement should regulate, by a defeasance clause, agreements and contracts that has been entered and closed in a wrongful way; hence making such agreements invalid.</p>

<p>Detta examensarbetes syfte är att fördjupa våra kunskaper om ledningsrätt och alternativa upplåtelseformer för ledningar samt att undersöka hur dessa används i praktiken. Inledningsvis redovisas de olika upplåtelseformerna: servitut, ledningsrätt och olika typer av nyttjanderätter. Servitut och ledningsrätt är upplåtelseformer som är obegränsade i tid, medan nyttjanderättsupplåtelserna lägenhetsarrende, anläggningsarrende och annan nyttjanderätt är begränsade på kortare eller längre tid. Denna del avslutas med en enkel skiss över de olika formernas för- och nackdelar ur ett mark- respektive ledningsägarperspektiv. Därefter följer en del som behandlar vilka intressen som bevakas samt vilka upplåtelseformer som föredras av olika intressenter. Denna del är baserad på intervjuer med nio företrädare för olika bolag och förvaltningar med verksamhet i Göteborg. Här redovisas även en del av de avtal som finns i dagsläget. Vid intervjuerna framkom att ledningsägare är intresserade av att få långvarigt skydd till låg ersättning och därför ur den synvinkeln ser ledningsrätt som en önskvärd upplåtelseform. Denna form används dock mycket sällan inom kommunalägd mark i Göteborg då företagen vill undvika tvångsåtgärder och kommunen generellt sett är negativt inställd till att låsa upp mark genom att den belastas med rättigheter som är obegränsade i tid. Kommunen erbjuder sig istället att upprätta nyttjanderättsavtal. Hur dessa sedan utformas är en förhandlingsfråga som avgörs från fall till fall. Även om avtal i stor utsträckning har kunnat upprättas är de i samtliga fall kompromisser. I enstaka fall har inte ens avtal kunnat upprättas då parternas intressen står för långt ifrån varandra. Vår slutsats är därför att vi ser ett behov av en förändrad lagstiftning. Det saknas ett mellanting mellan nyttjanderättsavtal, helt baserade på frivillighet, och ledningsrätt som i sin nuvarande form är problematisk eftersom den ger fördelar för den ena parten på den andras bekostnad.</p> / <p>The aim of this thesis is to expand our knowledge of way-leave and other forms of tenures for conduits and to study how they are adopted in practice. By way of introduction the various forms of tenures; easement, way-leave and different types of usufructs are described. Easement and way-leave are forms of tenures not limited in time, whereas usufructs as leaseholds are limited to longer or shorter periods. This part of the thesis is concluded by a short summary describing the advantages and disadvantages of the different forms of tenure seen from the perspective of the landowner and that of the owner of the conduit. This is followed by a part showing which interests are guarded by the different parties and which form of tenure they prefer. This part is based on interviews with nine representatives from different companies and committees in Gothenburg. Some of the agreements that are in use are also described. During the interviews it became clear that the owner of the conduits main interests lie in reaching agreements that guarantee a long term legal protection at a low-cost and thus they see the advantages of way-leave. Despite this, way-leave is seldom used regarding land owned by the City of Gothenburg since the companies prefer to avoid tenure with compulsory elements. Furthermore the municipality is generally negative towards locking land by allowing rights unlimited in time. The municipality offers usufruct agreements as an alternative. How those are worked out in detail is negotiable and differs from case to case. Even though agreements are often reached they are always compromises. In some exceptional cases agreements have not been established as the parties have been too far apart. Therefore we have come to the conclusion that there is a need for new legislation. There is presently no cross between usufructs, wholly based on voluntary agreements, and way-leave which, in its present form, is problematic since it gives advantages to one on the expense of the other.</p>

Syftet med uppsatsen är att undersöka när den svenska skattskyldigheten upphör. För att ge uppsatsen ett internationellt perspektiv undersöks vilka regler som gäller för att skatt-skyldigheten skall inträda i Storbritannien. Uppsatsen behandlar också hur en persons hemvist avgörs när han anses som bosatt i både Sverige och Storbritannien. En person som är bosatt eller stadigvarande vistas i Sverige är obegränsat skattskyldig i Sverige. Även den som är bosatt utomlands, men som tidigare har varit bosatt i Sverige och som fortfarande har väsentlig anknytning hit är obegränsat skattskyldig i Sverige enligt 3 kap 3 § inkomstskattelagen (1999:1229). Att en person är obegränsat skattskyldig innebär att han måste betala skatt i Sverige på alla sina inkomster, även om inkomsterna härrör från utlandet (3 kap 8 §). Huruvida en person skall anses ha väsentlig anknytning till Sverige avgörs genom en sammanvägning av ett antal anknytningsfaktorer. Dessa faktorer är: svenskt medborgarskap, hur länge personen har varit bosatt här, om han inte varaktigt är bosatt på en viss utländsk ort, om vistelsen utomlands beror på studier eller hälsoskäl, om han har en bostad här som är inrättad för åretruntbruk, om han har familj i Sverige, om han bedriver näringsverksamhet, om han är ekonomiskt engagerad genom att inneha tillgångar som, direkt eller indirekt, ger honom ett väsentligt inflytande i näringsverksamheten här, om han har en fastighet här eller liknande förhållanden. I uppsatsen redogörs för varje anknytningsfaktor och hur de påverkar en persons skatterättsliga status. I uppsatsen behandlas även de riktlinjer som finns för att en person som flyttar till Storbritannien skall bli betraktad som obegränsat skattskyldig i landet. I den engelska skatterätten särskiljer de mellan personer som är bosatta och ordinärt bosatta i Storbritannien samt dem som anses ha sitt hemvist inom eller utom landet. Ovanstående definitioner avgör vem som är skattskyldig i landet samt skatteuttaget. I uppsatsens femte kapitel behandlas artikel 4 i Sveriges dubbelbeskattningsavtal med Stor-britannien. Artikel 4 har till uppgift att lösa vilken stat som skall ha beskattningsrätt över en persons inkomst när han anses som bosatt i både Sverige och Storbritannien. I analysen och slutsatsen sammanfattas vad som krävs för att en person skall upphöra att betraktas som ett svenskt skattesubjekt. Som framgår av 3 kap 3 § inkomstskattelagen är en person obegränsat skattskyldig så länge han är bosatt i Sverige eller stadigvarande vistas här. Särskild tonvikt läggs på de anknytningsfaktorer som påverkar den väsentliga anknytningen till Sverige. Jag har kommit fram till att det är svårt att ge några allmänna direktiv för hur många anknytningsfaktorer som en person kan ha kvar till Sverige utan att samtidigt vara obegränsat skattskyldig i Sverige. Vissa anknytningsfaktorer såsom familj i Sverige, fortsatt innehav av personens gamla permanentbostad efter utflyttningen är starka anknytningsmoment, medan det svenska medborgarskapet i sig inte gör en person obegränsat skattskyldig i Sverige. Skattemässigt bosatt i Storbritannien blir den som bor i landet i mer än 183 dagar på ett beskattningsår. En person som år efter år är bosatt i Storbritannien eller som vistas i landet i mer än 91 dagar i genomsnitt under en fyraårsperiod är skattemässigt ordinärt bosatt i landet. En person som är bosatt eller ordinärt bosatt är i princip obegränsat skattskyldig i landet med undantag för den som inte har sitt hemvist i landet. Den sista delen av analysen behandlar hur dubbel bosättning löses genom Sveriges dubbelbeskattningsavtal med Storbritannien.

Franchiseavtal är en typ av vertikalt avtal och bedöms på ett generösare sätt än horisontella avtal, dock kan även denna typ av avtal innebära skadeverkningar på konkurrensen. EU strävar efter att uppnå fri och effektiv konkurrens, vilket gör det nödvändigt att undersöka hur detta bäst säkerställs. Den amerikanska antitrusträtten syftar till att säkerställa konsumenternas välfärd, vilket anses bäst uppfyllt genom fri konkurrens. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur synen på franchiseavtal är inom dessa två rättsystem och se vilka effekter som ett franchiseavtal kan ha på konkurrensen. Franchising kännetecknas av att en franchisegivare ger franchise till en franchisetagare, som måste leva upp till en viss standard och tillämpa vissa metoder vid försäljning av de produkter som tillhandahålls av franchisegivaren. Risken att denna typ av avtal skulle innebära skador på konkurrensen är små, men trots detta faller franchiseavtalen inom tillämpningsområdet för till exempel artikel 81 EGF och sektion ett i Sherman Act. Då konkurrensrätten är starkt influerad av ekonomiskt tänkande, blir ekonomiska skolor av intresse vid bedömningen av franchiseavtal. Ekonomiska skolor som kommer att tas upp är Chicagoskolan och post-Chicagoskolan. Ekonomerna inom dessa skolor tenderar att behandla franchiseavtal som en typ av avtal som har små skadliga effekter på konkurrensen och ofta har positiva konsekvenser för konsumenter. Både amerikanska och europeiska konkurrensmyndigheter tenderar att ha en positiv bild av franchising då avtalsformen ofta gynnar alla parter. Genom rättsfall och beslut har det framkommit att franchiseavtalens laglighet beror på vilka klausuler som är inkorporerade i avtalet och att bedömningen görs från fall till fall. Klausuler som vanligtvis anses hämma konkurrensen är sådana som leder till att marknaden delas upp och klausuler som inte tillåter att franchisetagaren deltar i priskonkurrens. Problem kan dock uppstå genom att skyddet för franchisegivaren är alltför långtgående och att vissa klausuler som anses nödvändiga för att skydda franchisenätverkets identitet och rykte kan ha skadeverkningar.

Problemformulering: Kan underåriga ingå rättsligt bindande kreditavtal? Syfte: Med denna uppsats avser jag att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, i synnerhet när det handlar om kreditavtal avseende mobiltelefoniabonnemang. Uppsatsen syftar också till att undersöka huruvida Kronofogdemyndigheten respektive inkassobolag kan företa indrivningsåtgärder mot en underårig gäldenär. Avgränsning: I denna uppsats kommer jag endast att undersöka avtal som den underårige ingår som konsument och som inte rör fast egendom. Undersökningen omfattar endast situationer där den underårige själv tar initiativet till att ingå ett avtal i sitt eget namn. Jag kommer alltså inte att ta hänsyn till situationer där förmyndaren ingår avtal i barnets namn utan att barnet är delaktigt i eller medvetet om rättshandlingen. Inte heller kommer jag att ta hänsyn till situationer där den underårige ingår avtal för förmyndarens räkning, utan dennes kännedom. Metod: För att kunna undersöka huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande kreditavtal, har jag använt mig av sedvanlig rättsdogmatisk metod, vilket innebär att jag utifrån gällande lagstiftning, förarbeten, rättspraxis, offentliga utredningar och doktrin beskriver gällande rätt. Uppsatsen utgår från ett barnperspektiv, det vill säga betraktar barn och ungdomar som aktörer och tar hänsyn till deras särskilda behov av skydd. Därför kommer uppsatsen också att ge en översikt över principen om barnets bästa samt ta hänsyn till denna när frågeställningen besvaras. Eftersom det finns för lite material och rättspraxis avseende underåriga och kreditavtal, kommer uppsatsen också att behandla andra konsumentavtal, såsom kontantköp, köp på avbetalning samt avtal om hyra av lösa saker. För att kunna beskriva rättsläget för underårigas rättshandlingsförmåga i allmänhet, kommer jag också att undersöka och diskutera huruvida underåriga kan ingå rättsligt bindande konsumentavtal som inte är kreditavtal. Resultat: Jag har kommit fram till att avgörande för frågan om ett kreditavtals giltighet som en underårig har ingått, sammanhänger med om rättshandlingen är sedvanlig. En sedvanlig rättshandling kan definieras som en rättshandling som kan företas av en underårig med hänsyn till dennes ålder, varans karaktär och pris, sett i ljuset av hur konsumtionskulturen i samhället ser ut, vid den tidpunkt när rättshandlingen företas. Ett kreditavtal kan anses vara sedvanligt om det inte innebär alltför stora ekonomiska risker (i dagsläget omkring 3000 kronor) och om avtalet rör någonting som innebär nytta för underåriga i allmänhet. För att ett kreditavtal som den underårige har ingått skall bli giltigt, krävs att den underårige är 16 år och har egen arbetsinkomst, eftersom det skulle strida mot god kreditgivningssed att tillåta att den som inte har arbetsinkomst ingår ett kreditavtal. För avtalets giltighet krävs också att förmyndaren har gett den underåriges medkontrahent befogad anledning att anta att ett samtycke förelåg vid avtalets ingående. Näringsidkarens goda tro har ansetts vara skyddsvärd i fråga om kontantavtal, även i fall där det faktiskt inte förelåg något samtycke. Det är således möjligt att näringsidkarens goda tro hade ansetts vara skyddsvärd även i fråga om kreditavtal. Det torde dock strida mot principen om barnets bästa att låta barn på egen hand ingå rättsligt bindande kreditavtal. Lagstiftning som rör barn skall betraktas ur ett barnperspektiv, vilket innebär att vid tillämpning av sådan lagstiftning skall hänsyn tas till att underåriga är svaga konsumenter på marknaden. Det innebär att Kronofogdemyndigheten och inkassobolag inte kan företa indrivningsåtgärder mot underåriga gäldenärer. För inkassobolag stadgas uttryckligen i inkassolagen att det strider mot god inkassosed att företa inkassoåtgärder mot underåriga. För Kronofogdemyndigheten torde gälla att en ansökan om betalningsföreläggande mot en underårig inte kan verkställas, utan måste överlämnas till domstol. Det är sedan upp till den underåriges borgenär att fastställa kravet i en domstolsprocess.

No description available.