No description available.

Dagens samhälle och moderna tekniska möjligheter har utvecklats enormt sedan rättegångsbalkens införande år 1948. Processordningen i svensk rätt reformeras ständigt, men de grundläggande processuella principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration består. Dessa principer infördes i samband med rättegångsbalkens ikraftträdande för att åtgärda bristerna i den äldre rättegångsbalken i 1734 års lag, vars förfarande var skriftligt, ineffektivt och försvårade den fria bevisprövningen. Sedan dess har muntligheten och omedelbarheten successivt mjukats upp genom reformer med syfte att stärka rättegångsförfarandets effektivitet och minska processekonomiska kostnader. Den 1 januari år 2022 trädde nya bevisregler i brottmål i kraft. Lagändringarna är resultatet av den utredning som tillsattes år 2017, vilken ämnade effektivisera den straffrättsliga processen i stora brottmål. Förhör och vittnesattester som tagits upp med ljud och bild under förundersökningen ska således kunna tas upp som bevis och åberopas genom hänvisning under huvudförhandlingen. Även skriftliga vittnesattester från förundersökningen ska kunna åberopas som bevis på liknande sätt som i tvistemål. Motiveringen centreras kring att rättegångsförfarandet behöver effektiviseras samt att lagstiftningen måste följa samhällsutvecklingen och utnyttja de möjligheter som är för handen genom modern teknikanvändning i domstol.   För att lagändringarna ska kunna tillämpas i enlighet med gällande rätt krävs det att principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration revideras. Även den grundläggande bevisrätten kommer att påverkas, då det i skrivande stund råder ett förbud mot att använda dokumenterade förhör från förundersökningen som bevisning efter HD:s prejudikat i NJA 2015 s. 702. Denna uppsats syftar till att analysera vad konsekvenserna av lagändringarna innebär för den straffrättsliga processens grundläggande syften. Rättssäkerheten i brottmål har länge upprätthållits av principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration samt principerna om bevisomedelbarhet och det bästa bevismedlet. Lagstiftaren instämmer med att dessa principer fortsatt ska gälla, men anför att de behöver modifieras för att effektivisera den straffrättsliga processen. Uppsatsen ämnar utreda vad detta medför i förhållande till principernas innebörd, rättssäkerheten och förfarandet i sig.   Den rättsdogmatiska metoden tillämpas genomgående i uppsatsen, i samband med historisk-komparativ metodik för att tydliggöra principernas utveckling genom ett urval av rättegångsbalkens reformer och deras förarbeten. Den problematik som kan antas bli aktuell vid rättens bedömning av tidig bevisupptagning analyseras, med fokus på domstolens bevisvärdering samt hur rättskipningens tyngdpunkt kan påverkas genom att hänvisningsreglerna utökas. I uppsatsen diskuteras och analyseras således eventuella konsekvenser med lagändringarna samt vilken problematik detta kan innebära för domstolens samlade bedömning och bevisvärdering.   Sammanfattningsvis kan det konstateras att principerna om muntlighet och omedelbarhet inte bara mjukats upp, utan de har fått en helt annan innebörd än vid införandet till följd av lagändringarna och tidigare reformer. Hänvisningsinstitutets tillämpningsområde har successivt utvidgats, vilket förändrar betydelsen av principen om muntlighet, omedelbarhet, bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismedlet. Koncentrationsprincipen består i högre grad än principerna om muntlighet och omedelbarhet, men riskerar att urholkas och förlora sin betydelse beroende av hur lagändringarna tillämpas. Rättskipningen riskerar att förskjutas i viss mån från huvudförhandlingen till förundersökningen, vilket medför att det ackusatoriska brottmålsförfarandet eventuellt blir av mer inkvisitorisk karaktär. Detta påverkar i sin tur rättssäkerheten, förutsebarheten och den misstänktes rätt till en rättvis rättegång.   Domstolens lämplighetsbedömning rörande tidig bevisupptagning samt bevisvärderingen av tidiga förhör och vittnesattester kommer troligen vara avgörande för huruvida de åsyftade effektivitetsvinsterna kan uppnås. Det svenska rättegångsförfarandet var tidigare muntligt-protokollariskt, sedan strikt muntligt, omedelbart och koncentrerat, för att nu utvecklas till en slags kombination av tidigare förfaranden. I min slutsats kommer jag fram till att rättegångsförfarandet numer snarare är att betrakta som ett muntligt-tekniskt system, eftersom principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration modifierats så pass att de mer eller mindre förlorat sin självständiga innebörd. De definieras mer efter den hårda gräns för rättssäkerheten som dras genom rätten till en rättvis rättegång, snarare än att självständigt säkerställa den fria bevisprövningen och ett rättssäkert förfarande vilket åsyftades vid införandet. Här instämmer jag med Lindell att grundprinciperna för rättegångsbalken kan omformuleras som flexibilitet, effektivitet och tillgänglighet i och med att förfarandet successivt frångått muntlighet och omedelbarhet. Läsaren erinras reflektera över huruvida ett annorlunda fungerande samhälle och modernare teknik automatiskt behöver innebära förändrade grundläggande principer i den straffrättsliga processen.

No description available.

No description available.

A number of people have criticized the fact that courts often over-rely on DNA- evidence and that the shortcomings of DNA-analyses are rarely addressed. One flaw with DNA-analyses is that they cannot distinguish whether the presence of the DNA-trace has been caused by a so-called secondary transfer. Secondary transfer, the occurrence of which has been confirmed by several scientific stud- ies, means that DNA is transferred in two stages via contacts. A transfer of DNA can thus first occur from one person to another, for example by shaking hands, and then from the other person to a material, for example by grabbing a weapon. This poses a risk that DNA from an innocent person can be transferred through another person to a crime scene. A fundamental principle of criminal procedure is that the full burden of proof should be placed on the prosecution. This principle is derived from the presump- tion of innocence in Article 6.2 of the ECHR. As a consequence, the defendant has a right to remain silent throughout the judicial proceedings. Should the de- fendant instead be required to explain some of the circumstances of the case, a burden of proof would fall on the defendant, a so-called burden of explanation. Thus, a requirement that the defendant explain some of the circumstances of the case conflicts with the principle of the prosecutor's full burden of proof. Given the criticism that the courts rarely consider the shortcomings of DNA- evidence, there is a risk that the responsibility falls on the defendant to point out that a secondary transfer of DNA has occurred and to actively work towards convincing the court of his or her innocence. The purpose of the paper is thus to investigate the courts' consideration of these objections from the accused. The question is if a burden of explanation is placed on the accused and whether this is compatible with the presumption of innocence. To fulfill the purpose, an empirical study was conducted in the form of an analysis of 16 district court and appellate court decisions. The results showed that the defendant was imposed a burden of explanation in several cases. An exami- nation of the case law of the ECHR showed that there is, in exceptional cases, a possibility to impose an explanatory burden on the accused. However, the cases in the study were not covered by the exception. In conclusion, the practical ap- plication of the burden of proof is not compatible with the presumption of in- nocence. There is thus a need to educate judges on the complex subject of DNA to draw attention to the drawbacks of the evidence and to correct the false per- ception of DNA evidence as infallible. Furthermore, there is a need for a new precedent from the Supreme Court clarifying how the burden of explanation should be applied in accordance with the ECHR.