Delirium kännetecknas av en akut störning av uppmärksamhet och medvetenhet, med ytterligare förändringar i kognition. Förekomsten av delirium inom slutenvård är hög, särskilt hos äldre som oftast resulterar i längre sjukhusvistelser och större kostnader för hälso- och sjukvården. Sjuksköterskan har en viktig roll vid vårdandet av patienter med delirium. Att ha patientens livsvärldsperspektiv som grund i vårdandet är en förutsättning för att ge patienten en god och säker vård samt undvika patientlidande. Syftet med studien är att undersöka sjuksköterskors upplevelser av att vårda äldre patienter med förvirringstillstånd. En litteraturöversikt av tio vårdvetenskapliga artiklar har valts som metod. Tre teman identifierades ur analysen: ”Upplevelser av behov av interprofessionellt samarbete”, ”Upplevelser av möjligheter och hinder för att vårda patienter med förvirringstillstånd”, och ”Känslomässigt utmanande upplevelser av att vårda samt värna patienter med delirium”. Resultat visade att sjuksköterskor kände ett behov av att samarbeta med andra yrkesprofessioner samt med avdelningens ledning för att säkerställa en god vård för patienter med delirium. Sjuksköterskor ansåg att anhöriga var resurser, eftersom de kunde hjälpa till med att identifiera symtom för delirium hos vårdade patienter. Brist på kunskap om delirium, relevanta bedömningsverktyg, och behov av ytterligare utbildning identifierades. Resursbrist samt tidsbrist upplevdes som hinder för att ge patienter med delirium en god vård. Sjuksköterskor kände stress och känsla av otillräcklighet när att de upplevde att de inte kunde erbjuda patienter med delirium den vård de behövde.

Bakgrund: Delirium är ett tillstånd som kan drabba patienter inneliggande på intensivvårdsavdelningar. En stor del patienter riskerar att drabbas, orsaken är inte helt känd men många riskfaktorer och konsekvenser är identifierade. Delirium kan ge upphov till olika symtom som kan resultera i utåtagerande patienter. Detta kan försvåra intensivvårdssjuksköterskors arbete med att vårda dessa patienter, på grund av både fysiska och mentala påfrestningar. Syfte: Syftet är att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med delirium. Metod: Kvalitativ intervjustudie med elva intensivvårdssjuksköterskor från tre sjukhus i Mellansverige. Data analyserades enligt manifest innehållsanalys. Resultat: I resultatet uppstod tre kategorier; att upptäcka delirium, att förebygga delirium, och att hantera delirium. Slutsats: Att vårda patienter med delirium är svårt och komplext. Möjligheter och förutsättningar för att ge patienter bästa möjliga vård kräver tid, engagemang och ett väl fungerande teamarbete.

Introduktion: Intensivvårdsdelirium är vanligt förekommande och är förenligt med förlängd vårdtid och ökad mortalitet. Närstående kan förebygga förekomsten av intensivvårdsdelirium. Intensivvårdssjuksköterskan ansvarar för att involvera närstående i vården. Syfte: Att beskriva samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående till patienter med intensivvårdsdelirium. Metod: Systematisk litteraturstudie, sökningar gjorda i CINAHL, PubMed och PsycInfo. Resultat:  Resultatet baseras på nio artiklar och presenteras i tre kategorier som speglar samspelet mellan intensivvårdssjuksköterskan och närstående: kommunikation, involvering av närstående i omvårdnadsåtgärder samt kunskapsnivå. Konklusion: Ett gott samspel mellan intensivvårdssjuksköterskan och patienters närstående är gynnsamt för patienten och resulterar i en bättre vård. Faktorer som påverkar samspelet negativt är stress, rädsla och okunskap.

Bakgrund:  Postoperativt delirium (POD) är den vanligaste postoperativa komplikationen och drabbar upp till 31% av patienter. Det är en allvarlig komplikation som leder till lidande, ökad mortalitet och ibland även bestående funktionsbegränsningar. Det finns vårdprogram som innehåller flera interventionsåtgärder för att förebygga POD. Syfte: Syftet med studien var att belysa effekter av vårdprogram som syftar till att förebygga postoperativt delirium hos vuxna patienter inom sluten vård. Metod: Litteraturstudien innefattar åtta empiriska interventionsstudier med kvantitativ metod. Artiklarna kvalitetsgranskades, analyserades och sammanställdes. Databaser som använts är Scopus, CINAHL och PubMed. Resultat: Resultatet visade att sju av åtta studier visade statistisk signifikans gällande incidensen av POD mellan kontroll- och interventionsgrupp. En studie visade reducering av incidensen av POD men det fanns ingen statistisk signifikant skillnad. Konklusion: Vårdprogram för att förebygga POD har effekt på postoperativa patienter inom slutenvård. POD är mångfaktoriell och kräver ett mångfacetterat vårdprogram som är interdisciplinärt. Ett flertal av åtgärderna i vårdprogrammen är basala omvårdnadsåtgärder vilket innebär att sjuksköterskan har en central roll i det förebyggande arbetet av POD. Det finns motstridiga resultat bland vårdprogrammen, man vet inte vilka åtgärder som gjort skillnad, programmen är olika och svåra att implementera, därför behövs mer forskning inom området.

Åtskilliga studier har visat att delirium inom intensivvård är vanligt förekommande. Så många som 80 procent av alla vuxna patienter som behandlas med respirator på en intensivvårdsavdelning drabbas av någon form. Risken att en intensivvårdspatient utvecklar ett delirium kan minskas genom att sjuksköterskan har i åtanke och försöker hantera och behandla de riskfaktorer patienten har men för att upptäcka och behandla ett delirium måste patienten screenas regelbundet. Det finns validerade instrument och behandling som gör det möjligt att såväl förebygga som upptäcka och behandla ett delirium. Trots det är det inte ovanligt att ett delirium passerar oupptäckt på IVA. Syftet med studien var att belysa varför patienter med ett delirium inte identifieras av intensivvårdssjuksköterskan och vilka konsekvenser ett oupptäckt delirium kan medföra för patienten.  Metoden som användes var en allmän litteraturöversikts.  Resultatet visade att delirium är vanligt förekommande och kan innebära stora konsekvenser för de patienter som drabbas av ett delirium. Det finns en kunskapslucka hos intensivvårdssjuksköterskan om delirium och dess konsekvenser. Många sjuksköterskor efterfrågar utbildning om delirium då flera beskriver att de aldrig fått någon undervisning i ämnet. Det saknas även kunskap hos intensivvårdssjuksköterskan om vilka konsekvenser ett delirium kan innebära för patienterna i såväl det akuta skedet som efter IVA. Studien pekar även på att det finns en bristande tilltro och kunskap om screeninginstrument. Det behövs mer utbildning och riktlinjer om hur de olika screeninginstrumenten ska användas och då inte enbart vid implementeringen. Slutsats: Det finns en kunskapslucka hos intensivvårdssjuksköterskan beträffande delirium och dess konsekvenser men även en bristande tilltro till de screeninginstrument som finns. Studien visade att ett delirium kan innebära risker för patienten med komplikationer såväl under som efter intensivvårdsbehovet men även en ökad dödlighet men genom att arbeta evidensbaserat kan vi minska ett onödigt lidande hos intensivvårdspatienten.

Background: Delirium is common in critically ill trauma patients, yet there is no evidence-based standard of care sedation agent for this population. Objective: This thesis aims to expand knowledge around dexmedetomidine, a sedative that has demonstrated potential superiority in other clinical patient populations. Methods: We conducted a systematic review and network meta-analysis to compare the effectiveness of sedatives on delirium and associated patient outcomes. We conducted a health records review of sedated trauma patients at The Ottawa Hospital. We derived a simple mathematical model to demonstrate potential impact of dexmedetomidine on resources. Results: There was no statistical difference between sedatives in preventing delirium. Approximately 79% of critical trauma patients were sedated with propofol, 18% with propofol and dexmedetomidine, and 3 with dexmedetomidine. Increasing the proportion of patients receiving propofol with adjunct dexmedetomidine could improve the number of freed ICU bed-days. Conclusion: Dexmedetomidine could have potential benefits in improving outcomes for critically ill trauma patients.

No description available.

Yes / Background: Pain and delirium are common in people with dementia admitted to hospitals. These are often under-diagnosed and under-treated. Pain is implicated as a cause of delirium but this association has not been investigated in this setting. Objective: To investigate the relationship between pain and delirium in people with dementia, on admission and throughout a hospital admission. Design: Exploratory secondary analysis of observational prospective longitudinal cohort data. Setting: Two acute hospitals in the UK. Methodology: Two-hundred and thirty participants aged ≥70 years were assessed for dementia severity, delirium ((Confusion Assessment Method (CAM), pain (Pain Assessment in Advanced Dementia (PAINAD)) scale and prescription of analgesics. Logistic and linear regressions explored the relationship between pain and delirium using cross-sectional data. Results: Pain at rest developed in 49%, and pain during activity for 26% of participants during their inpatient stay. Incident delirium developed in 15%, of participants, and 42% remained delirious for at least two assessments. Of the 35% of participants who were delirious and unable to self-report pain, 33% of these participants experienced pain at rest, and 56 experienced pain during activity. The odds of being delirious were 3.26 times higher in participants experiencing pain at rest (95% Confidence Interval 1.03–10.25, P = 0.044). Conclusion: An association between pain at rest and delirium was found, suggesting pain may be a risk factor for delirium. Since pain and delirium were found to persist and develop during an inpatient stay, regular pain and delirium assessments are required to manage pain and delirium effectively. / The Impact of Acute Hospitalisation on People with Dementia: The Behaviour and Pain (BepAID Study (jointly funded by the Alzheimer’s Society and BUPA foundation (Grant reference number: 131). Dr Sampson’s, Dr White’s, Dr Kupeli’s and Miss Vickerstaff ’s posts are supported by Marie Curie core funding, grant (MCCC-FCO-16-U).

Bakgrund: Delirium är ett underdiagnostiserat sjukdomstillstånd med kognitiva förändringar som karaktäriseras av förvirring, ouppmärksamhet, desorientering, inbillning, hallucinationer och upphetsning. Tillståndet är vanligt förekommande i sjukhusmiljö. Delirium uppkommer på grund av faktorer som har direkt eller indirekt påverkan på hjärnan och kan resultera i svåra konsekvenser för patienten. Sjuksköterskan har en nyckelroll i att identifiera delirium och arbeta preventivt. Delirium rekommenderas att identifieras med screeningverktyg som appliceras för att utvärdera kognitiva förändringar hos patienten.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av att identifiera delirium i slutenvård.   Metod: En litteraturöversikt med kvalitativ metod och induktiv ansats. Sökningar av artiklar gjordes i CINAHL och Medline. Resultatet bygger på tolv vetenskapliga artiklar. Materialet analyserades enligt fyra steg som rekommenderas av Friberg. Resultat: Det analyserade materialet presenteras under tre teman. Temat Patientens habitualtillstånd med subteman Betydelsen av att identifiera habitualltillståndet, Vikten av anhöriga och Svårigheter med samsjuklighet. Temat Screeningverktyg med subteman Misstro till screeningverktyg och Hinder för screeningverktyg. Temat Profession med subteman Sjuksköterskans utmaningar i sin yrkesroll och Behov av förbättrat interdisciplinärt samarbete.  Slutsatser: Litteraturöversikten visar att sjuksköterskor upplever hinder och behöver stöd för att identifiera delirium för att stärka deras förmåga att utföra personcentrerad vård.

Bakgrund: Postoperativ förvirring är en vanligt förekommande komplikation på postoperativa vårdavdelningar. Ökad kunskap om postoperativ förvirring och hur tillståndet kan förebyggas, upptäckas och behandlas kan förkorta vårdtider, minska andra allvarliga postoperativa komplikationer samt minska kostnaderna för sjukvården. Syfte: Syftet var att undersöka vilka omvårdnadsstrategier och omvårdnadsåtgärder sjuksköterskor använder för att förebygga, upptäcka och behandla postoperativ förvirring och därmed minska onödigt lidande för patienterna på postoperativa avdelningar. Metod: Metoden var en kvalitativ intervjustudie med åtta sjuksköterskor på två postoperativa avdelningar på ett sjukhus i Mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys användes för analysering av insamlade data. Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskor hade olika omvårdnadsstrategier för omhändertagandet av patienter med risk för postoperativ förvirring samt med förvirrade patienter. Innehållsanalysen resulterade i sex kategorier; 1. Att se patienten, 2. Att förebygga, 3. Att upptäcka, 4. Att behandla, 5. Hinder för omvårdnad samt 6. Sjuksköterskans behov för att kunna ge omvårdnad. Slutsats: Resultatet visade att sjuksköterskor ansåg att tidigt upptäckt av postoperativ förvirring är viktigt eftersom förvirringen kan leda till vårdskador och andra komplikationer. En tydlig strategi för att screena riskpatienter och för att upptäcka och behandla förvirring saknades och inget bedömningsinstrument för att mäta graden av förvirring användes. Sjuksköterskor önskade mer resurser för att kunna upptäcka och behandla postoperativ förvirring samt att postoperativ förvirring fick större fokus på avdelningen. / Background: Postoperative confusion is a common complication in postoperative care units. Increased knowledge of prevention, detection and treatment of postoperative can shorten hospitalization for these patients and reduce other serious postoperative complications and costs to healthcare. Purpose: The aim of this study was to investigate which nursing strategies and nursing measures nurses use to prevent, detect and treat postoperative confusion, and thereby reduce unnecessary suffering for patients in postoperative care unit. Method: The method used was a qualitative interview study including eight nurses at two postoperative care units at a hospital central Sweden. A qualitative content analysis was used for analysis of the collected data. Results: The results showed that nurses had different nursing strategies for the treatment of patients at risk for postoperative confusion and for confused patients. The content analysis resulted in six categories; 1. To see the patient , 2. To prevent, 3. To detect, 4. To treat, 5. Complications to nursing, and 6. Nurse’s needs to provide nursing. Conclusion: Nurses considered that early detection of postoperative confusion is important because confusion can lead to care injuries and other complications. A clear strategy for screening risk patients, detecting and treating of confusion was missing. No assessment tool was used för measuring the grade of confusion. Nurses wanted more resources to detect and treat postoperative confusion and more focus on postoperative confusion on care units.