Bakgrund: Att vårdas på en intensivvårdsavdelning är inte riskfritt. Inom intensivvård fokuserar omvårdnaden till att ge patienten en så god livskvalité som möjligt. Patienter som kräver intensivvård riskerar trots det att ådra sig många komplikationer. Delirium är en komplikation som påverkar patientens mentala och fysiska hälsa och kan leda till demens, kognitiva nedsättningar och ibland även död.   Syfte: Att studera intensivvårdssjuksköterskan och teamets omvårdnadsåtgärder för att förebygga intensivvårdsdelirium hos intuberade eller nyligen extuberade vuxna patienter (0–48 timmar) som vårdas på en intensivvårdsavdelning.   Metod: En observationsstudie med beskrivande och korrelerande design. Baserat på ett studiespecifikt observationsprotokoll utfördes tio observationer på sammanlagt tjugo timmar.   Huvudresultat: Observationerna visade att screening av delirium och mobilisering, som år två viktiga förebyggande åtgärder mot delirium, inte utfördes. Det observerades att det ofta uppstod höga ljud i intensivvårdsmiljön från främst medicinteknisk apparatur. Vårdpersonalen efterliknade alltid ljuset inne på salen efter dygnet. I hälften av observationerna talade vårdpersonalen om anhöriga eller möjliggjorde för besök. Signifikant korrelation fanns mellan orienteringsstrategier och att informera/kommunicera med patienten.   Slutsats: Det är viktigt att förebygga komplikationer inom intensivvården och därför är det väsentligt att förebygga intensivvårdsdelirium. Personalen vid intensivvårdsavdelningen i Mellansverige utför flera omvårdnadsåtgärder för att förebygga intensivvårdsdelirium. Det finns utrymme för utveckling och utbildning inom flera omvårdnadsåtgärder där screening av delirium är en av dem. Förslagsvis kan ABCDEF-bundlen användas systematiskt för att skapa individuella vårdplaner för patienterna. / Background: Intensive care is not risk-free. In intensive care, the focus of care is to give the patient as good quality of life as possible. However, patients risk incurring many complications due to intensive care. Intensive care delirium is one of them and can affect the patient's mental and physical health, and can lead to dementia, cognitive impairment and even death.   Aim: To study the intensive care nurse and the team's nursing measures to prevent intensive care delirium in intubated or newly extubated adult patients (0–48 hours) who are cared for in an intensive care unit.   Method: An observation study with a descriptive and correlating design. A study-specific observation protocol was created, and ten observations were performed during twenty hours in total.    Main results: Observations showed that screening of delirium and mobilization, two important preventive measures against delirium, were not performed. Loud noises often occurred in the intensive care environment, mainly from medical equipment. The care staff always imitated the light in the room after the natural light from the outside. In half of the observations, the care staff talked about relatives or made visits for relatives possible. Significant correlation was found between the measures orientation and informing/communicating with the patient.   Conclusion: It’s important to prevent complications within intensive care and therefore it’s essential to focus on the preventing care for delirium. The staff at the intensive care unit in Central Sweden carries out multiple nursing measures to prevent intensive care delirium. However, there’s room for development and training in several nursing measures, screening for delirium being one of them. It’s suggested that the ABCDEF-bundle can be implemented in the daily rounds to create individual plans for the patients.

Bakgrund: Delirium är ett tillstånd som kan drabba patienter inneliggande på intensivvårdsavdelningar. En stor del patienter riskerar att drabbas, orsaken är inte helt känd men många riskfaktorer och konsekvenser är identifierade. Delirium kan ge upphov till olika symtom som kan resultera i utåtagerande patienter. Detta kan försvåra intensivvårdssjuksköterskors arbete med att vårda dessa patienter, på grund av både fysiska och mentala påfrestningar. Syfte: Syftet är att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med delirium. Metod: Kvalitativ intervjustudie med elva intensivvårdssjuksköterskor från tre sjukhus i Mellansverige. Data analyserades enligt manifest innehållsanalys. Resultat: I resultatet uppstod tre kategorier; att upptäcka delirium, att förebygga delirium, och att hantera delirium. Slutsats: Att vårda patienter med delirium är svårt och komplext. Möjligheter och förutsättningar för att ge patienter bästa möjliga vård kräver tid, engagemang och ett väl fungerande teamarbete.

På barnintensivvårdsavdelningar (BIVA) vårdas kritiskt sjuka barn, ibland under långa vårdtider. Det är väl studerat inom vuxenintensivvården att vistelsen på intensivvårdsavdelning kan orsaka delirium. Delirium kan ta sig uttryck genom generell oro, ångest och hallucinationer. Forskningen är dock begränsad inom barn och delirium och således även forskning om specialistsjuksköterskors erfarenheter av att vårda barn med tecken på delirium. Det har beskrivits i litteraturen att delirium förlänger vårdtider, ökar vårdkostnader och är förknippat med högre mortalitet, även hos barn. Syftet med examensarbetet är att beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter av att vårda barn med delirium. Data består av öppna kvalitativa forskningsintervjuer med sex specialistsjuksköterskor som arbetar på en barnintensivvårdsavdelning. Den insamlade datan analyserades med induktiv innehållsanalys. Resultatet redovisas i två huvudkategorier och åtta subkategorier. I resultatet framkom det att specialistsjuksköterskorna upplevde svårigheter med att tolka tecken på delirium men att de samtidigt utförde ett flertal omvårdnadsåtgärder i syfte att förebygga uppkomsten av delirium. De använde omvårdnadsåtgärder i preventivt syfte och när barnen uttryckte ångest och oro. Detta var dock ibland svårt på grund av miljöfaktorer som specialistsjuksköterskan inte alltid kunde påverka. Det framkom även att kommunikation med läkare och samarbetet med familjen var centralt men även ibland bristfälligt och avsaknad av rutiner försvårade det dagliga arbetet. Specialistsjuksköterskorna upplevde det som frustrerande att vårda dessa barn, vilket innebar en känslomässig påverkan. I diskussionen lyfts specialistsjuksköterskans känslomässiga arbete i relation till patientperspektivet, där negativa känslor kan påverka vården som bedrivs. De omvårdnadsåtgärder som specialistsjuksköterskorna utförde var i både preventivt och behandlande syfte. Familjecentrerad vård diskuteras utefter svårigheterna att arbeta i en högteknologisk miljö och samtidigt skapa delaktighet hos föräldrarna.

Bakgrund: På intensivvårdsavdelningen vårdas kritiskt sjuka eller skadade patienter. Upp till 80 % av patienterna som intensivvårdas drabbas under vårdtiden av intensivvårdsdelirium. Intensivvårdsdelirium är ett akut förvirringstillstånd som kännetecknas av ändrad medvetandenivå, avvikande beteende, nedsatt orienteringsförmåga och försämrade minnesfunktioner. Det finns tre olika tillstånd av intensivvårdsdelirium, en hyperaktiv form som innebär att patienten akut blir rastlös, motoriskt orolig och agiterad, en hypoaktiv form som innebär att patienten blir slö och sluten och en mixad form med inslag av både hyper- och hypoaktivt intensivvårdsdelirium. Intensivvårdsdelirium innebär ett stort lidande för patienten och för samhället ökade kostnader för hälso- och sjukvård. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av faktorer som berör intensivvårdsdelirium. Metod: En strukturerad litteraturstudie med systematisk ansats. Insamlad data analyserades enligt Bettany-Saltikov & McSherrys (2016) metod. Resultat: I resultatet framkom två kategorier samt sju subkategorier. Kategorierna fick rubrikerna Faktorer som kan förebygga intensivvårdsdelirium och Faktorer som kan påverka intensivvårdsdelirium. I Faktorer som kan förebygga intensivvårdsdelirium beskriver intensivvårdssjuksköterskorna sina erfarenheter av förebyggande faktorer, bland annat hur vårdmiljön kan anpassas för att minska risken för intensivvårdsdelirium. Faktorer som kan påverka intensivvårdsdelirium handlar bland annat om viktiga faktorer som att ta sig tid att finnas vid patientens sida och samarbete med läkare och övriga kollegor. Slutsats: Resultatet visar att arbetet med intensivvårdsdelirium behöver förbättras. Framför allt behövs mer utbildning samt samsyn mellan kollegor och professioner. Vidare forskning inom området skulle kunna leda till ett minskat lidande för patienten och minskade kostnader för hälso- och sjukvård.

Intensivvårdsdelirium är ett akut uppkommet tillstånd vilket innebär ett förändrat kognitivt status hos drabbade patienter. Hela 80% av de som vårdas inom intensivvård uppfyller någon gång under vårdtiden kriterier för diagnosen intensivvårdsdelirium. Diagnosen innebär ökad sjuklighet, dödlighet samt större finansiella kostnader för samhället. Intensivvårdsdelirium orsakar obehagliga minnen och vanföreställningar hos patienten, och livskvaliteten långt fram i livet kan påverkas negativt. Intensivvårdssjuksköterskor upplever vården av patienter med intensivvårdsdelirium som komplex och dränerande. Genom att sammanställa befintlig forskning inom området kan ökad förståelse om intensivvårdssjuksköterskans upplevelser erhållas och bidra till ett professionellt förhållningsätt samt en trygg och säker vård.   Syftet var att sammanställa tillgänglig litteratur gällande intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att vårda patienter med intensivvårdsdelirium. En integrativ systematisk litteraturöversikt baserad på Whittemore och Knafls (2005) modell genomfördes för att svara på syftet. I resultatet inkluderades 14 artiklar bestående av både kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Braun och Clarkes (2006) tematiska innehållsanalys användes som hjälp i steget med dataanalysprocessen och formade två teman med tillhörande underteman. Att vårda patientcentrerat, säkert och närvarande; och Att vårda med organisatoriska utmaningar.  Resultatet belyser betydelsen av att arbeta patientcentrerat och närvarande, vilket var avgörande för att säkerställa en god vårdmiljö samt ge en känsla av trygghet hos patienterna. Sjuksköterskor präglades av olika erfarenheter vilket färgade inställningar och attityder till omvårdnaden. Uteblivet stöd, samarbete och en mindre förstående arbetsplats påverkade vården som patienterna med intensivvårdsdelirium erhöll. Slutligen synliggjordes komplexiteten i att vårda evidensbaserat och med standardiserade arbetssätt, dessa faktorer påverkade sjuksköterskornas upplevelser av att vårda patienter med intensivvårdsdelirium.

Familjecentrerad vård är en viktig del av intensivvården, trots det är närstående en grupp som ofta kan glömmas bort. Delirium är ett vanligt tillstånd som kan uppstå till följd av intensivvård. Uppemot 80% av vuxna patienterna som vårdas med respirator drabbas av delirium. Det finns artiklar och studier gjorda ur patientens och vårdpersonalens perspektiv gällande intensivvårdsdelirium men det saknas sammanställningar av befintlig forskning ur närståendes perspektiv. Syftet är att belysa närståendes upplevelser och erfarenheter när en anhörig drabbats av delirium i samband med intensivvård. Detta examensarbete är en integrativ litteraturöversikt. Artiklar med både kvalitativ och kvantitativ ansats har analyserats. Från dessa artiklar identifierades sammanlagt två teman som belyser närståendes upplevelser när en anhörig drabbas av delirium i samband med intensivvård. De två teman som resultatet bygger på är följande: Att vara närstående- en känslomässig resa och Närståendes behov av delaktighet. Resultatet belyser att närstående till patienter med IVA-delirium i större utsträckning upplever ovisshet, ångest och ökad stress jämfört med närstående till patienter utan IVA delirium. Närstående upplever otillräcklighet och otrygghet på grund av bristande kommunikation och stöd från intensivvårdspersonalen. Närstående uttrycker en oro och rädsla över hur deras anhörig beter sig. De önskar mer information om IVA-delirium, om sjukdomsförloppet och beskriver en önskan att få vara delaktiga i vården av sin anhörig. Genom att göra närstående mer delaktiga i vårdandet kan det skapa en känsla av sammanhang. Genom att vara medveten om närståendes upplevelser och erfarenheter kan intensivvårdssjuksköterskan i vårdande möten främja närståendes välbefinnande.

Bakgrund: Patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning har en risk att drabbas av intensivvårdsdelirium, ett allvarligt förvirringstillstånd som medför en ökad mortalitet. Tillståndet kan vara en utmaning att upptäcka hos patienter på grund av sedering. Patienter med intensivvårdsdelirium kan vara utåtagerande, oroliga och ha en låg samarbetsvilja, vilket kan försvåra eller förlänga vårdtiden för patienten. Intensivvårdssjuksköterskan har ett ansvar att arbeta förebyggande mot intensivvårdsdelirium. Syfte: Att identifiera intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av vad som hindrar eller underlättar det förebyggande arbetet av intensivvårdsdelirium. Metod: Beskrivande design med kvalitativ ansats. Semistrukturerade intervjuer gjordes med sju intensivvårdssjuksköterskor på ett sjukhus i mellersta Sverige. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Studien resulterade i att förebyggande omvårdnaden mot intensivvårdsdelirium är komplex och involverar flera olika aspekter som presenteras i sex kategorier: Att mobilisera för att förebygga delirium, Att anhöriga kan vara en resurs, Att se fördelar och nackdelar med sedering, Att kommunicera med patienten har en betydelse, Att den patientnära miljön har en betydelse och Att använda erfarenheter och rutiner. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde att den förebyggande omvårdnaden mot intensivvårdsdelirium var komplex och involverar flera olika aspekter. Vad som kan hindra eller underlätta förebyggande omvårdnad påverkades av mobilisering, anhörignärvaro, sederingsgrad, information till patient, hur den patientnäramiljön var utformad och hur intensivvårdssjuksköterskor använder sig utav rutiner och kunskap som finns. En ökad medvetenhet i det patientnära, dagliga arbetet kan i sin tur kan bidra till en högre överlevnad och färre antal vårddygn för patienten. / Background: Patients who are cared for in an intensive care unit have a risk of suffering from intensive care delirium, a serious state of confusion that has resulted in increased mortality. The condition can be a challenge to detect in patients due to sedation. Patients with intensive care delirium can be aggressive, anxious and uncooperative, which can complicate or prolong the patient's care. The intensive care nurse has a responsibility to work preventively against intensive care delirium. Aim: To identify the intensive care nurse’s experience of what hinder or facilitate the preventive work of intensive care delirium. Method: Qualitative interview study with a descriptive approach. Seven semistructured interviews were conducted with intensive care nurses in centeral Sweden. Data were analyzed according to qualitative content analysis. Result: The study resulted in that preventive care against intensive care delirium is complex and involves several different aspects that are presented in six categories: To mobilize to prevent delirium, That relatives can be a resource, To see advantages and disadvantages of sedation, communicate with the patient matters, That the environment close to the patient is important and To use experiences and routines. Conclusion: The intensive care nurses felt that the preventive nursing care against intensive care delirium was complex and involves several different aspects. Factors that can hinder or facilitate preventive nursing were affected by mobilization, presence of relatives, depth of sedation, information to the patient, how the environment close to the patient was designed and how intensive care nurses use existing routines and knowledge. An increased awareness in the daily work close to the patient can in turn contribute to a higher survival and fewer days of care for the patient.

The aim: was to describe and compare a group of experts and critical care nurses' agreement in detecting delirium in intubated, ventilator treated patients with sedation / analgesia, before and after an in house training intervention with the instrument Confusion Assessment Method for the Intensive Care Unit (CAM-ICU). Method: A quasi-experimental study, one group pretest - posttest design. A convenience sample of 17 critical care nurses in a general intensive care unit included. To detect delirium the instrument CAM-ICU was used, 21 paired tests before and 22 after an educational intervention. Main Results: The results showed that after an in house training intervention sensitivity and kappa coefficient improved of the characteristic 1 "acute onset and fluctuating course," an improvement that was significant. In other features, and overall values were signs of numerical improvement and deterioration in sensitivity, specificity and kappa coefficient but no significant change. Conclusion: Implementing a new instrument for detecting delirium in clinical practice requires education and follow-up. A small sample of critical care nurses with varying ability to use the new instrument and the fact that patients' status may change rapidly making it difficult to draw any conclusions from this study. It is clear, however, that education and follow-up is needed when new care routines are introduced, and that further studies are needed to clarify whether the CAM-ICU is a valit and reliable instrument to use in clinical practice. / Syftet var att beskriva och jämföra en expertgrupp och intensivvårdssjuksköterskors överensstämmelse i att detektera delirium hos intuberade, respiratorbehandlade patienter med sedering/analgesi, före och efter en utbildningsintervention med instrumentet Confusion assessment method for the intensive care unit (CAM-ICU). Metod: En kvasiexperimentell studie, en grupps pretest – posttest design. Ett bekvämlighetsurval på en allmän intensivvårdsavdelning där inkluderades 17 intensivvårdssjuksköterskor. För att detektera delirium användes instrumentet CAM-ICU, 21 parmätningarna före och 22 efter en utbildningsintervention. Huvudresultat: Resultatet visade att efter utbildningsinterventionen förbättrades sensitiviteten och kappa koefficienten i kännetecken 1 ”akut insättande eller fluktuerande förlopp”, en förbättring som var signifikant. I övriga kännetecken och totalvärden fanns tecken på numerär förbättring och försämring i sensitivitet, specificitet och kappakoefficient men ingen signifikant förändring. Slutsats: Att implementera ett nytt instrument för att detektera delirium i klinisk verksamhet kräver utbildning och uppföljning. Ett litet sample av intensivvårdssjuksköterskor med varierad förmåga att använda det nya instrumentet samt det faktum att patienters status hastigt kan förändras gör det svårt att dra några slutsatser av denna studie. Klart är dock att utbildning och uppföljning behövs när nya vårdrutiner införs, och att ytterligare studier behövs för att klargöra om CAM-ICU är ett valit och reliabelt instrument att använda i klinisk verksamhet.