Bakgrund: Inom intensivvården vårdas akut och kritiskt sjuka patienter av  specialistsjuksköterskor inom intensivvård. Intensivvårdspatienter drabbas i stor utsträckning av delirium vilket är förknippat med ökad dödlighet och förlängd sjukhusvistelse. CAM-ICU är ett validerat bedömningsinstrument som identifierar om patienten drabbats av delirium. CAM-ICU beskrivs både som ett användarvänligt och ett svårhanterat bedömningsinstrument. Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelse av att använda bedömningsinstrumentet CAM- ICU hos intensivvårdspatienter. Metod: Kvalitativ intervjustudie med tio intensivvårdssjuksköterskor från ett sjukhus i mellersta Sverige. Analys av data enligt kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom tre kategorier: Att tillämpa bedömningsinstrumentet CAM-ICU, Bedömningsinstrumentet CAM-ICU användbarhet och Organisatoriska förutsättningar. Bedömningsinstrumentet CAM-ICU ledde till ökad medvetenhet om delirium hos intensivvårdssjuksköterskorna. CAM-ICU upplevdes registrera hypoaktiva delirium. Men användes i största del vid kliniska tecken på delirium. CAM-ICU flödesschema upplevdes enkel att följa men frågorna i instrumentet upplevdes ibland besvärliga att ställa. Stöd från ledning, påminnelser från kollegor och läkare upplevdes saknades efter identifierat delirium med CAM-ICU. Slutsats: Det ansågs vara ett trovärdigt verktyg som fångade upp hypoaktiva delirium. Upplevdes även som svåranvänd relaterat till frågorna i  bedömningsinstrumentet. Klinisk blick, teamarbetet, miljö och rutiner hade en viktig funktion för att intensivvårdspatienten ska få en bedömning med CAM-ICU. / Background: Within intensive care, acutely and critically ill patients will be taken  cared by intensive care nurses. Critically ill intensive care patients affected from intensive care delirium to a large extent and is associated with increased mortality and prolonged hospital stay. CAM-ICU is a validated instrument that assesses the mental state and whether the patient has delirium. CAM-ICU describes as a user friendly and difficult to handle. Purpose: Describe intensive care nurse's experiences of using the assessment instrument CAM-ICU in intensive care patients. Method: Qualitative interview study with ten intensive care nurses from a hospital in central Sweden. Analys of data according to qualitive content analyse. Results: Three categories were found in the results: To applicate assessment instrument CAM-ICU, the assessment instrument CAM-ICU ease of use and organizational conditions. CAM-ICU was found to register hypoactive delirium. But was mostly used for clinical signs of delirium. The CAM-ICU flowchart was perceived as easy to follow, but the questions in the instrument were sometimes perceived as difficult to ask. Support from management, reminders from colleagues and doctors were perceived to be lacking after delirium was identified with the CAM-ICU. Conclusion: It’s considered a good tool that captures hypoactive states of delirium. CAM-ICU where perceived as difficult to use in relation to the questions in the assessment instrument. The clinical view, teamwork, environment and routines had an important function for the intensive care patient to receive an assessment with CAM- ICU.

Objective . To examine the feasibility of family participation in a nurse-supported, multicomponent intervention program for delirium prevention in the older hospitalized adult. Background . Delirium is the leading complication of hospitalization for older adults and is associated with important consequences including increased morbidity and mortality, increased use of health care resources, and increased caregiver burden. The potential role that family caregivers could play in delirium prevention and how nurses could facilitate family participation has been largely unexplored. The Calgary Family Intervention Model (CFIM), operating on the assumptions of a family-centered care philosophy, provided a framework for understanding the feasibility of family participation in delirium prevention efforts. Methods . A descriptive exploratory design using a convenience sample of 15 family caregivers of older hospitalized adults at a large teaching hospital was used to address the research questions. For the Family Participation Delirium Prevention Program (FPDPP), family caregivers implemented five intervention protocols targeted toward four baseline risk factors for delirium and self-tracked daily intervention completion. Feasibility was based on rates of intervention completion, and consideration of the barriers and facilitators for participation based on older adults' and family caregivers' responses on discharge questionnaires and staff nurses' responses on a questionnaire. Results . Intervention completion was highest for the orientation protocol (83.5%), followed by the vision protocol (81.5%), therapeutic activities protocol (76.9%), hearing protocol (73.6%), and early mobilization protocol (55.3%). Three themes emerged on the barriers and facilitators for family participation: therapeutic relationships, partnership, and environment. The barriers and facilitators were generally consistent with the concept of family-centered care as described in the CFIM. Conclusion . Based on the rates of intervention completion, it appears that the FPDPP is feasible for implementation in clinical practice. A remarkable level of agreement was found on the concept of the feasibility of family participation among older adult patients, family caregivers, and staff nurses with the common themes that emerged. Key to its successful implementation will be recognition and attention to the barriers and facilitators for participation. In addition, operating from a framework of family-centered care, nurses can advocate for environments that support family caregivers' participation in a delirium prevention program.

Bakgrund: Postoperativt delirium (POD) är ett allvarligt tillstånd som kan bidra till betydande negativa konsekvenser på både individ- och samhällsnivå. Samtidigt visar forskning att sjuksköterskor saknar kunskaper om tillståndet och känner sig osäkra i omvårdnaden relaterat till dessa patienter. Att undersöka patienternas upplevelser av POD, kan bidra till ökade kunskaper om fenomenet och i sin tur en bättre omvårdnad. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva patienters upplevelser av postoperativt delirium. Metod: Resultatet baserades på åtta kvalitativa studier. Artikelsökningarna genomfördes i databaserna Cinahl, Pubmed och Scopus. Analysen utfördes med inspiration från Fribergs femstegsmodell. Resultat: Från analysen framkom fem huvudkategorier: ’’De befann sig i en förvirrande värld’’, ’’De upplevde sig isolerade och maktlösa’’, ’’De upplevde en närvaro av döden’’, ’’De upplevde ett känslomässigt kaos’’ och ’’Visuella intryck påverkade upplevelsen av delirium både positivt och negativt” Konklusion: Litteraturstudiens resultat visade att upplevelsen av POD kunde vara skrämmande och medförde en känsla av maktlöshet. Sjuksköterskan samt anhöriga hade en betydande roll för tryggheten i upplevelsen. Det behövs vidare forskning om stöd i efterförloppet av POD och undersökningar om preoperativ information. / Background: Postoperative delirium (POD) is a serious condition that can contribute to significant negative consequences at both an individual and societal level. At the same time, research shows that nurses lack knowledge about the condition and feel uncertain in the caring for these patients. A survey about patients' experiences of POD can contribute to increased knowledge of the phenomenon and may result in better care. Aim: The aim of this study was to describe patients' experiences of postoperative delirium. Methods: The result was based on eight qualitative studies. The article searches were performed in the databases Cinahl, Pubmed and Scopus. The analysis was conducted with inspiration from Friberg's five-step model. Results: The analysis revealed five main categories: ''They were in a confusing world'', ''They felt isolated and powerless'', ''They experienced a presence of death'', ''They experienced emotional chaos'' and "Visual impressions influenced the experience of delirium both positively and negatively" Conclusion: The results of the literature study showed that the experience of POD could be frightening and entailed a feeling of powerlessness. The nurse and relatives had an important role in helping the patients feel safe. Further research is needed on support in the aftermath of POD and investigations on preoperative information.

Bakgrund: Postoperativt delirium är en komplikation i samband med kirurgi. Detta tillstånd visar sig i bristande orienteringsförmåga, hallucinationer och emotionell problematik. Postoperativt delirium leder till lidande för patienten, och likaså till ökade samhällskostnader och en ökad belastning på hälso- och sjukvården. Genom att studera upplevelser av postoperativt delirium skulle dessa konsekvenser kunna minimeras och lidandet bland äldre patienter reduceras. Syfte: Syftet var att undersöka den äldre patientens upplevelser av postoperativt delirium efter genomgången kirurgi.  Metod: En studie med deskriptiv design, med litteraturöversikt som metod. Studien är baserad på nio originalartiklar.  Resultat: Resultatet uppdelades i fyra kategorier: Upplevelser av verklighets- och overklighetskänslor, Upplevelser av starka emotionella känslor, Upplevelser efter genomgånget delirium, Upplevelser av bemötande av anhöriga och personal. Patienterna upplevde starka emotionella känslor i form av oro, ilska och rädsla. När patienten såg tillbaka på sin episod av postoperativt delirium väckte den ofta känslor av skam. Sjuksköterskans kompetens hade en central roll för patienternas upplevelser av postoperativt delirium. Slutsats: Patienternas upplevelser av postoperativt delirium var individuella. Att känna sig bekräftad och trygg var av största vikt för ett ökat välbefinnande hos patienten. För att minska på lidande och stigmatisering kopplat till tillståndet, har sjuksköterskan en betydande roll som informatör och som en stöttande person i patientens närmiljö. / Background: Postoperative delirium is a complication associated with surgery. This condition associated with a lack of orientation, with hallucinations and with emotional problems. Postoperative delirium was associated with suffering for the patient, but also with increased social costs and an increased burden on the healthcare system. By studying experiences of postoperative delirium, these consequences could be minimized and a reduced suffering for the elderly patient could be achieved. Purpose: The purpose was to investigate the elderly patient's experiences of postoperative delirium after undergoing surgery. Method: A study with a descriptive design, using a literature review as method. The study is based on nine original articles.  Results: The results were divided into four categories: Experiences of real and unreal feelings, Experiences of strong feelings, Experiences after the completed episode of delirium, Experiences of different responses by relatives and staff. The patients experienced strong feelings of worry, anger and fear in connection with their episode of postoperative delirium.  Looking back on their episode of postoperative delirium frequently evoked feelings of shame in the patient. The nurse's competence played a central role in the patients' experiences of postoperative delirium. Conclusion: Patients' experiences of postoperative delirium were individual. Feeling confirmed and safe was of the utmost importance for an increased well-being of the patient. In order to reduce the suffering and stigma associated with the condition, the nurse has a significant role to play as an informant and a supportive person in the patient's immediate environment.

Objective: The diagnosis of delirium in intensive care unit patients is frequently missed. Key symptoms to identify delirium are motoric alterations, changes in activity level, and delirium-specific movements. This study aimed to explore features collected by a single wrist-worn accelerometer as indicators of delirium. Methods: The study included twenty-two patients in the intensive care unit. The data was collected with the GENEActiv accelerometer device and the activity level was calculated. Differences between the delirious and nondelirious patients were tested. Results: Differences in activity level and rest-activity patterns were noticed between the delirious and non-delirious patients. However, the differences were not found to be significant. Conclusion: Activity patterns revealed differences between delirious and non‐delirious patients. Further study is required to confirm the potential of actigraphy in the early detection of delirium in the intensive care unit. / Mål: Diagnosen delirium hos intensivvårdspatienter missas ofta. Nyckelsymptom för att identifiera delirium är motoriska förändringar, förändringar i aktivitetsnivå och deliriumspecifika rörelser. Denna studie syftade till att utforska funktioner som samlats in av en enskild handledsburen accelerometer som indikatorer på delirium. Metod: Studien omfattade tjugotvå patienter på intensivvårdsavdelningen. Data samlades in med GENEActiv accelerometerenheten och aktivitetsnivån beräknades. Skillnader mellan de delirious och icke-delirious patienterna testades. Resultat: Skillnader i aktivitetsnivå och viloaktivitetsmönster noterades mellan de deliriösa och icke-deliriösa patienterna. Skillnaderna visade sig dock inte vara signifikanta. Slutsats: Aktivitetsmönster avslöjade skillnader mellan deliriösa och ickedelirösa patienter. Ytterligare studier krävs för att bekräfta potentialen för aktigrafi vid tidig upptäckt av delirium på intensivvårdsavdelningen.

Mise en contexte : Le délirium est une pathologie largement décrite dans la littérature scientifique chez les adultes, et elle est maintenant bien reconnue en pédiatrie. Les antipsychotiques sont fréquemment utilisés pour traiter le delirium, tant chez l’enfant que chez l’adulte, malgré le peu d’évidence supportant leur utilisation. L’objectif de cette étude est de décrire l’utilisation de l’olanzapine, un antipsychotique de deuxième génération, dans l’unité de soins intensifs pédiatrique au CHU Sainte-Justine, d’identifier les facteurs de risque prédisposants l’utilisation de cette médication, et son impact sur les doses de médicaments concomitantes, ainsi que sur les scores de delirium, de sédation et de douleur. Méthode : Il s’agit d’une étude rétrospective monocentrique. Une collecte de données a été réalisée sur l’ensemble des patients admis pendant une durée de 2,5 ans. Les caractéristiques des patients recevant de l’olanzapine ou non ont été comparées en utilisant les tests statistiques de Wilcoxon-Mann-Whitney, Khi-2, et de Student. Puis, une analyse multivariée par le biais de régression logistique a permis d’identifier les facteurs de risque prédisposants l’administration d’olanzapine. Finalement, les épisodes de delirium ont été isolés et évalués de plus près. Afin de décrire l’impact de l’olanzapine sur la prise de médicaments analgésiques et sédatifs et sur les scores de delirium et d’agitation, les tests de Wilcoxon-Mann-Whitney ont été utilisés pour comparer les valeurs 24 heures avant la première dose d’olanzapine, et 24, 48 et 72 heures suivant cette dose. Résultats : Environ 6% des admissions aux soins intensifs pédiatriques et 21% des épisodes de delirium ont été traités avec de l’olanzapine. Les facteurs de risque prédisposants l’administration de l’olanzapine inclus le sexe masculin, le delirium, la ventilation non-invasive ainsi que l’administration de benzodiazépines, de kétamine, de dexmédétomidine et de clonidine. Nous avons observé une diminution du score de delirium des patients (le Cornell Assessment of Pediatric Delirium, CAPD) à la suite de l’administration de l’olanzapine, mais également chez les patients non traités. Toutefois, les patients ayant reçu de l’olanzapine ont eu un épisode de delirium plus prolongé. Conclusion : À la lumière des résultats obtenus, des études randomisées sont nécessaires afin de démontrer l’efficacité de l’olanzapine dans le traitement du delirium pédiatrique. / Context: Delirium is a pathology widely documented in the scientific literature in adults, and increasingly recognized in pediatrics. Despite few evidence supporting their use, antipsychotics are often used to treat delirium in adults and children. This study aims to describe the use of olanzapine, a second-generation antipsychotic, in a pediatric intensive care unit at CHU Sainte-Justine, to identify the factors associated with the use of this medication, and its impact on concomitant drug doses, as well as delirium, sedation and pain scores. Method: This is a single-center retrospective study. Data were collected on all patients admitted to the CHU Sainte-Justine Pediatric Intensive Care Unit for a period of 2.5 years. Characteristics between patients receiving or not olanzapine were compared using the nonparametric statistical tests of Wilcoxon-Mann-Whitney, Chi-2 and Student test. Subsequently, a multivariate analysis using logistic regression made it possible to identify the factors associated with the administration of olanzapine. To describe the impact of olanzapine on analgesics and sedatives administration and delirium and agitation scores, Wilcoxon-Mann-Whitney tests were used comparing values prior to first dose and 24, 48, and 72 hours post-dose. Results: Nearly 6% of admissions to the pediatric intensive care unit and 21% of delirium episodes were treated with olanzapine. The factors associated with its use included male sex, delirium, non-invasive ventilation and administration of benzodiazepines, ketamine, dexmedetomidine and clonidine. We demonstrated a decrease in delirium scores (Cornell Assessment of Pediatric Delirium; CAPD) following the administration of olanzapine, but also in untreated patients. However, the length of the delirium episode was longer in children receiving olanzapine. Conclusion: In the light of the results obtained, randomized studies in children are needed to demonstrate olanzapine’s efficacy in pediatric delirium.

Introduktion: Akut konfusion är ett tillstånd som karakteriseras av akut kognitiv svikt och drabbar upp till 80% av kritiskt sjuka patienter på intensivvårdsavdelningar.  Tillståndet skapar ett lidande hos patienten och ger även negativa konsekvenser för anhöriga, vården och samhället. Behandlingen består i första hand av omvårdnadsåtgärder vilket ställer höga krav på sjuksköterskans kompetens.  Syfte: Syftet med studien var att beskriva vuxna patienters upplevelser av akut konfusion på intensivvårdsavdelning.  Metod: Allmän litteraturstudie med kvalitativ ansats. Tretton kvalitativa artiklar söktes i databaserna PubMed, CINAHL samt i metaanalysers referenslistor. Kvalitetsgranskningen utfördes med kvalitetsgranskningsmall från SBU. Resultatanalysen genomfördes med Forsberg & Wengströms analysmodell.  Resultat: I resultatet identifierades fem teman: upplevelser av sjuksköterskans och närståendes förhållningssätt och bemötande, upplevelser av perceptionsstörningar, upplevelser av att vara vilsen i tid och rum, upplevelser av skiftande sinnesstämning samt upplevelser av agitation och paranoia.  Slutsats: Patienternas upplevelser av akut konfusion beskrevs som ett lidande. De framkom att patienterna nyttjade olika copingstrategier för att hantera tillståndet. Genom att ha kunskap om detta kan sjuksköterskan vara ett stöd i att lindra patientens lidande. Patienters upplevelser behöver studeras ytterligare så sjukvårdspersonal kan utbildas vidare i ämnet och på så sätt erbjuda en god vård för denna patientgrupp. / Introduction: Acute confusion is a condition characterized by an acute cognitive failure and affects up to 80% of the severely ill patients in intensive care units. The condition contributes to suffering for the patient and also generates negative consequences for relatives, healthcare and society. The treatment is primarily nursing measures which makes high demands on nurses competence.  Aim: The aim of the study was to describe the adult patient's experience of acute confusion in the intensive care unit.  Method: A general literature study with a qualitative approach. Thirteen qualitative studies were found in the databases PubMed, CINAHL and through metaanalyzes references. The quality review was done implementing the quality review template from SBU. The result analysis was carried out using Forsberg and Wengströms analysis model.  Results: The result identified five themes: experiences of the nurse and relatives approach and reception, experiences of perception disorders, experiences of being disoriented in time and space, experiences of mood swings, and also experiences of agitation and paranoia.  Conclusion: Patients' experiences of acute confusion was described as a suffering. Patients used different coping strategies to manage their condition. With knowledge about the condition the nurse can be a support in easing the patients suffering. Patients' experiences need to be studied further so healthcare professionals can be educated about the subject and offer good care för this patient group.

När avdelningssjuksköterskor tar emot patienter från intensivvårdsavdelningen (IVA) är han/hon beroende av relevant information vid överrapporteringen för att kunna ge optimal vård. För patienter som överflyttas från IVA till vårdavdelning kan det innebära stora utmaningar och de kan ha fortsatt påverkan av vårdtiden på IVA, även efter utskrivning. Delirium/akut förvirring är vanligt att patienter inom intensivvården drabbas av och kan orsaka ett lidande samt ge konsekvenser både på kort- och lång sikt. Det är då av betydelse att både avdelningssjuksköterskor som intensivvårdssjuksköterskor har kunskaper om delirium/akut förvirring. Detta för att kunna arbeta preventivt samt för att kunna identifiera, vårda och bemöta patienter som drabbats. Det innebär också att patientansvarig sjuksköterska dokumenterar och vidarerapporterar detta till mottagande enhet för att optimera patientsäkerheten i vårdkedjan, vilket även främjar kontinuiteten i vården och kan minska patienters lidande. Syftet var att undersöka avdelningssjuksköterskors kunskaper om diagnosen delirium samt deras erfarenheter av att vårda patienter som överflyttats från IVA till vårdavdelning och som i samband med detta uppvisat tecken på delirium/akut förvirring. Studien genomfördes med en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som analyserades enligt en induktiv innehållsanalys. Resultatet beskriver avdelningssjuksköterskors kunskaper om delirium/akut förvirring och deras erfarenheter av att vårda patienter från intensivvården med delirium/akut förvirring. Det framkom att olika faktorer såsom kunskapsbrist, tidsbrist och överrapportering mellan IVA och vårdavdelning påverkade både upplevelsen och vårdandet av deliriösa/akut förvirrade patienter. Kunskapsbrist hos avdelningssjuksköterskor gällande delirium/akut förvirring kan medföra olika konsekvenser för såväl sjuksköterskor som drabbade patienter. Därför behöver detta ämne lyftas och uppmärksammas dels inom grundutbildningen till sjuksköterska men också inom sjukvården.

Konfusion är ett vanligt förekommande tillstånd bland de äldre som vårdas på sjukhus och det har visat sig att en diagnos i många fall aldrig ställs. Konfusionstillståndet innebär en tillfällig svikt i hjärnans funktioner där äldre löper en högre risk att drabbas av detta. Ofta tycks det uppstå svårigheter från vårdens sida i att möta de drabbade patienterna. Syftet med arbetet var att beskriva den äldre patientens levda erfarenheter av en konfusion och hur vårdandet upplevdes i samband med denna. Arbetet är en litteraturstudie som bygger på nio vetenskapliga källor. Dessa granskades och ledde till att tre huvudteman och nio subteman identifierades. Genom resultatet går det att förstå att många patienter upplevde konfusionen som att vara i en förändrad värld, vilken präglades av ett drömlikt tillstånd med hallucinationer, rädsla och en förlorad förankring i tid och rum. Patienterna upplevde ofta en ensamhet där de fick kämpa för en förståelse utan att känna sig sedda och hörda. I efterförloppet kände många skuld och skam över sina handlingar och hade ofta ett behov av att bearbeta vad de gått igenom. Många drabbade tittar tillbaka på upplevelsen med obehag. Det finns en kunskapsbrist bland vårdpersonal  om  hur  ett  konfusionstillstånd  såväl  skall  förebyggas  som  hanteras. Vården kan även påverkas av negativa attityder gentemot äldre. Det krävs mer kunskap inom området för att kunna möta denna patientgrupp väl och möjliggöra god vård.

Titel: Intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium - En kvalitativ intervjustudie. Bakgrund: Inom intensivvården vårdas svårt sjuka patienter med olika typer av sjukdomstillstånd. Delirium innebär ett akut förvirringstillstånd som uppkommer vid kritisk sjukdom och är ett vanligt problem inom den svenska intensivvården. Uppemot 80% av patienterna som vårdas på intensivvårdsavdelning utvecklar delirium under vårdtillfället. För patienten innebär det ökad morbiditet och mortalitet och för sjukvården höga kostnader och förlängda vårdtider. Tillståndet finns i tre olika former, hyperaktivt, hypoaktivt och en mixad variant av båda. Det finns många olika faktorer som spelar in i utvecklandet av delirium, såsom bakomliggande sjukdomstillstånd, omvårdnad, analgesi och sedering. Delirium har visats vara ett underdiagnostiserat tillstånd inom intensivvården och medvetenheten om delirium ibland bristfällig.    Syfte: Syftet var att belysa intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium hos patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning. Metod: Studien genomfördes med en kvalitativ design genom semistrukturerade individuella intervjuer med hjälp av en intervjuguide. Tolv intensivvårdssjuksköterskor med minst två års yrkeserfarenhet intervjuades på två olika sjukhus i södra Sverige. Deltagarna bestod av åtta kvinnor och fyra män i åldrarna 34-60 år. Analysen genomfördes med hjälp av Graneheim och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. Resultat: I resultatet av studien framkom tre kategorier, omvårdnadsåtgärder för att förebygga delirium, strategier för att upptäcka delirium och svårigheter vid vård av delirium. Kategorierna resulterade i ett flertal underkategorier som belyser intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av att förebygga och upptäcka delirium. Resultatet visar på olika omvårdnadsåtgärder deltagarna genom sin erfarenhet upplevde som viktiga för att förebygga delirium. För att upptäcka delirium använde sig deltagarna av kommunikation och de såg tecken på delirium genom observation av patienten. Ibland upplevdes det som svårt att både förebygga och upptäcka delirium beroende av olika begränsningar som resursbrist och intensivvårdsavdelningens miljö.     Slutsats: Studien visar att delirium utefter intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter är ett komplext tillstånd att både förebygga och upptäcka. Tydligare struktur, utbildning och riktlinjer kring delirium på intensivvårdsavdelningarna hade kunnat hjälpa intensivvårdssjuksköterskorna i deras dagliga arbete och ökat patientsäkerheten  Studien kan bidra med ökad kunskap och medvetenhet om delirium inom intensivvården.