No description available.

SAMMANFATTNING Bakgrund Utövandet av sjuksköterskeyrket skall grundas i den kunskap, förståelse, värderingsförmåga och det förhållningssätt som behövs för att kunna utföra god och patientsäker omvårdnad. Den skyddade yrkestiteln Sjuksköterska kräver en legitimation som står för behörighet. År 2000 kom Socialstyrelsen med en föreskrift (SOSFS, 2000:9) där ett undantag från legitimation ges. Då det idag råder stor brist på sjuksköterskor, främst under sommaren, används föreskriften för sjuksköterskestudenter som efter termin kan anställas som dispenssjuksköterskor. Syfte Att beskriva sjuksköterskestudenters erfarenheter av att vikariera som dispenssjuksköterska. Metod Som metod valdes en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med öppna frågor och induktiv ansats. Studien byggde på sex intervjuer med studenter som under sommaren 2014 vikarierat som dispenssjuksköterskor. Det insamlade materialet analyserades med manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultat Samtliga informanter uppgav att de hade tidigare vårderfarenhet och ansåg att det skulle bli roligt med ett utökat ansvar. Resultatet visade att informanterna fått en otydlig introduktion och varierande arbetsuppgifter. Alla kallades under anställningen Sjuksköterska men det framkom tydliga reflektioner gällande den skyddade yrkestiteln. Erfarenheten ansågs fungerat som en övergång mellan utbildning och yrke då informanterna med stort stöd kunnat utvecklas i yrkesrollen. Resultatet indikerar dock att föreskriftens (SOSFS, 2000:9) krav inte uppfyllts i vissa hänseenden. Slutsats Att vikariera som dispenssjuksköterska gav informanterna en tryggare övergång mellan utbildning och yrke. Dock medförde föreskriftens (SOSFS, 2000:9) otydlighet brister i patientsäkerheten och ett förtydligande måste därför göras. Ett förslag på arbetstitel för dispenssjuksköterskan behöver också arbetas fram då den skyddade yrkestiteln Sjuksköterska idag används felaktigt.

Master-Arbeit Univ. St. Gallen, 2006.

Zugl.: Bonn, Universiẗat, Diss., 2008.

Sexveckorsregeln innebär att en anmälan måste göras till Skogsstyrelsen senast sex veckor före en större skogsavverkning. Av olika anledningar finns möjligheten att få dispens beviljad och därmed få avverka tidigare. Höga regnmängder i Västsverige under senhösten och vintern 2012 bidrog till att markerna blev extra känsliga för s.k. körskador. Det är spårbildning som uppstår till följd av körning med skogsmaskiner, särskilt på lös och fuktig mark, och kan orsaka både miljö- och produktionsmässigt negativa effekter. Många markägare som planerat avverkning vid denna tid då tjälen vanligtvis brukar kunna hålla för maskinerna önskade då istället avverka oanmälda områden (objekt) med bättre bärighet trots det milda vädret. För att inte behöva vänta med avverkningen ansökte de därmed om dispens från sexveckorsregeln i samband med den nya avverkningsanmälan. Eftersom det känsliga objektet kunde sparas till dess att det blivit kallare godkändes flertalet av de inkomna ansökningarna. Då dispensärenden kräver mer tid och arbete samt prioriteras framför vanliga avverkningsärenden var det av intresse för Skogsstyrelsen att ta reda på om den här typen av dispens i praktiken leder till färre körskador. Studien genomfördes på uppdrag av Skogsstyrelsen i Göteborg i syfte ta reda på om dispensen till fullo utnyttjas och om de dispensbeviljade och känsliga objekten avverkats med fler eller färre körskador än objekt där dispens inte sökts. Under april-maj 2013 besöktes totalt 66 privatägda skogsmarker i Halland och Västra Götaland. Studien visade att en stor majoritet av dispenserna utnyttjats men det fanns ingen signifikant skillnad i antal och grad av körskador mellan någon av de tre typerna av objekt. Det innebär att dispens från sexveckorsregeln, i det här fallet, inte lett till färre körskador än i ärenden som inte fått dispens. Dessutom förekom allvarliga körskador i en hög andel objekt inom alla tre grupper något som dels kan vara klimatrelaterat men också en följd av en pressad virkesmarknad och bristande kunskap och kommunikation inom skogsbruket. Detta är välkända problem som det på senare år jobbas allt intensivare med både från Skogsstyrelsens håll men också inom branschorganisationerna. Förhoppningen är att en ökad medvetenhet om körskadornas miljöeffekter och kunskap kring hur de undviks kommer göra att avverkningar i större utsträckning planeras därefter. Tillsammans med en mer detaljerad beskrivning av objekten som rör dispens och mer direkt uppföljning av körskador efter avverkning finns möjligheten att antalet allvarliga körskador även vid sämre väderförhållanden skulle kunna minska i framtiden. / The six week notice implies that the Swedish Forest Agency must be notified at least six weeks in advance of every greater forest felling. For various reasons it is possible for an exception to be granted and thus be able to execute felling earlier. High rainfalls in western Sweden during late autumn and winter 2012 made the soils extra sensitive for rutting. That is the tracks created by forest machines, especially on loose and moist soils, and can in turn cause negative effects for both the environment and wood production. Many forest owners who had planned felling at this time when the ground usually is frozen and can carry the machines instead wished to fell unnoticed areas (objects) with better carrying capacity despite the mild weather. To not having to wait with the felling they therefore applied for exception of the six week notice when sending the notification for the new object. Since the sensitive object could be spared for colder weather, many of the applications were granted. As the exception cases demands more time and work and are also managed prior to regular felling notifications the Swedish forest Agency had interest in finding out if this kind of exception in effect leads to less rutting and soil damage. The study was conducted on behalf of the Swedish Forest Agency in Gothenburg with the purpose to find if the exception, when granted, is fully utilized and if the granted and the sensitive objects are felled with more or less soil damage than objects felled without exception. During April/May 2013 a total of 66 privately owned objects in Halland and Västra Götaland were visited. The study showed that a great majority of the exceptions were utilized but there was no significant difference in number and degree of rutting between any of the three types of objects. This means that the exception of the six week notice, in this case, have not led to less soil damage than in objects without it. Furthermore, serious ruts occurred in a high amount of objects in all three groups, something that partly can be related to climate but also as an effect of a tough wood market and lack of knowledge and communication within the forestry. These are well known problems that in recent years have been more intensely addressed both by the Forest Agency but also within the branch organizations. Hopefully, an increased consciousness about the environmental effects of rutting and knowledge about how it can be avoided will make fellings in greater extent become planned thereafter. Along with a more detailed description of the objects regarding the exeptions and a more direct follow-up of soil damages after felling the number of serious ruts could possibly even at poor weather conditions be reduced in the future.

Strandskyddet finns idag för att bevara den allemansrättsliga tillgången samt bevara den biologiska mångfalden som finns i området. Detta leder till begränsningar om hur marken får användas. För att bland annat uppföra byggnader och anläggningar krävs det att dispens ansöks hos kommunen. Syftet med rapporten är att undersöka hur de särskilda skälen för strandskyddsdispens enligt 7 kap. 18 c § miljöbalken prövas i domstol samt hur paragrafen tillämpas av kommuner och länsstyrelser. För att ge svar på detta utgår rapporten ifrån följande tre frågeställningar: 1. Vilka är de bakomliggande argumenten när strandskyddsdispens för särskilda skäl begärs? 2. Hur bedömer mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen de prövningar som görs enligt 7 kap. 18 c § miljöbalken? 3. Hur tillämpas dispensreglerna i praktiken hos kommuner och länsstyrelser? Undersökningen baseras utifrån domstolsbeslut i Mark- och miljööverdomstolen samt skriftliga intervjuer från kommuner och länsstyrelser. Rapportens resultat visar hur fördelningen mellan beviljade och nekade dispenser är i ärenden som har tagits upp i Mark- och miljööverdomstolen samt presentationer av avslutade rättsfall där det förklaras hur Mark- och miljööverdomstolen har bedömt. Resultatet redovisar även en sammanställning av intervjusvaren vi har fått till handa ifrån kommuner och länsstyrelser. Diskussionsdelen kommer att svara på frågeställningarna som studien grundar sig i genom att sätta kommunernas och länsstyrelsernas svar mot varandra. Den kommer även att belysa de vanligaste prövningar Mark- och miljööverdomstolen gör när ett dispensärende överklagas. Diskussion kring relationen mellan kommunen och länsstyrelsen kommer också att ske. / Shore protection is present to preserve the public access to the area and to protect the biodiversity. This leads to restrictions on how to use the land. To build facilities, amongst other things, you need to apply for a dispensation from the municipality. The purpose of this report is to investigate how special circumstances for a shore protection dispensation according to chapter 7. 18 c § of the Swedish environmental code is examined in court and how the paragraph is applied in practice. The report is based on the following three issues: 1. What are the underlying arguments for requesting a shore protection dispensation for special circumstances? 2. How does the Land and Environment Court and Land and Environment Court of Appeal judge the assessments made in accordance with chapter 7. 18 c § of the Swedish environmental code. 3. How are the dispensation rules applied in practice by municipalities and county administration boards? The study is based on court decisions in the Land and Environment Court of Appeal and written interviews from municipalities and county administrative boards. The result shows the distribution between granted and denied dispensation in cases that have been raised in the Land and Environment Court of Appeal and presentation of cases that it is explained how the Land and Environment Court of Appeal has assessed. The result also shows a quantitative compilation of the interview responses we have received. The discussion section will try to answer the questions that the study is based on by contrasting the answers from the municipalities and county administrative boards with each other. It will also illustrate the most common assessments made by the Land and Environment Court of Appeal when a dispensation case is appealed. The discussion will also touch the subject how the relation between the municipalities and the county administrative boards are seen.

The beach protection law has for a long time been regarded as something that prevent rural development due to its exploitation ban. The government has presented a tool with expectation that it will increase the attractiveness of rural construction. In 2010 it became possible for municipalities to identify areas in rural areas close to beaches within the framework of the municipality's overall planning. In these areas, when considering an exemption it can be considered if the measure contributes to rural development. This study aims to investigate the outcome of three of Värmlands municipalities' LIS planning, Säffle, Hagfors and Kil are the municipalities that are concerned. The focus has been on examining the outcome of the municipalities' LIS plans, determining factors for the results of the plans outcome and which problems that has been identified by the beach protection legislation regarding rural development. In order to respond to the essay’s both a document study and interviews have been applied. Much shows that Säffle received the most comprehensive result of their LIS plan, because they have applied a different method in the development of LIS areas than other municipalities have done. Kil and Hagfors have had a relatively small result from their LIS plan, six and four dispensaries respectively. The study shows that since it became possible for municipalities to pick out LIS areas, the county administration only repealed four beach protection dispensaries approved by the municipalities, which indicates that the reason why the number of dispensaries is few may not be in the legislation. Other factors may be more crucial. The study shows that a lack of interest to establish in the LIS areas has characterized Kil and Hagfors' planning, which has resulted that there have not been many dispensaries in their areas. The economic aspects have a major influence beyond the lack of interest, because in most cases the cost of production exceeds the secondary value when building in the countryside. This study shows that the biggest deficiency in the beach legislation are that it is seen as inflexible, both because it is not easy to supplement with new LIS areas after the plan has been adopted, but also because it does not take in consideration the need of specific locations. / Strandskyddet har under en lång tid betraktats som något som hejdat landsbygdsutvecklingen till följd av dess exploateringsförbud. Ett verktyg som av regeringen presenterats i hopp om att öka attraktiviteten för att bygga på landsbygden är att det år 2010 blev möjligt för kommuner att inom ramen för kommunens översiktsplanering peka ut områden på landsbygden i strandnära lägen. I dessa områden kan det vid prövning av dispensansökningar beaktas om åtgärden bidrar till landsbygdsutveckling. Den här studien syftar till att undersöka utfallet av tre värmländska kommuners LIS-planering. De kommuner som det gäller är Säffle, Hagfors och Kil. Fokus har legat på att granska utfallet av kommunernas LIS-planer, vad som varit avgörande för att resultatet av planerna blivit som det blivit samt vilka brister som kan identifieras av strandskyddslagstiftningen beträffande landsbygdsutveckling i strandnära läge. För att bemöta uppsatsens frågeställningar har både en dokumentstudie och intervjuer tillämpats. Resultatet av studien visar att Säffle fått det mest omfattande resultatet av deras LIS-plan, mycket pekar på att detta är på grund av att de tillämpat en annan metod vid framtagandet av LIS-områden än vad övriga kommuner gjort. Kil och Hagfors har fått ett förhållandevis litet utfall av deras LIS-plan, sex respektive fyra dispenser. Studien visar att sedan det blev möjligt för kommuner att peka ut LIS-områden har Länsstyrelsen endast upphävt fyra strandskyddsdispenser som kommunerna godkänt, vilket indikerar på att orsaken till att antalet dispenser är få eventuellt inte ligger i lagstiftningen utan att det finns andra faktorer som har haft betydelse. Studien visar att ett bristande intresse av att etablera sig i LIS-områdena har präglar Kil och Hagfors planering vilket medfört att det inte blivit många dispenser i deras områden. Utöver ett bristande intresse så har den ekonomiska aspekten ett stort inflytande genom att produktionskostnaden i de flesta fall överstiger andrahandsvärdet när man bygger på landsbygden. De största bristerna i strandskyddslagstiftningen enligt den här studien är att den ses som stelbent, både genom att det inte på ett enkelt sätt går att komplettera med nya LIS-områden efter planens antagande men också för att den inte tar hänsyn till specifika platser.

Strandskydd berör många då det är populärt att bygga och vistas vid vatten. Reglerna kring strandskydd finns i 7 kap. Miljöbalken. Det generella strandskyddet innebär ett förbud mot att uppföra nya byggnader eller ändra byggnaders användning 1inom 100 m från strandlinjen, både vid havet och mindre vattendrag. Det är inte heller tillåtet att utföra större grävningsarbeten eller något annat som väsentligen påverkar livsvillkoren för djur och växter vid strandlinjen. Då strandskyddsfrågan under många år diskuterats och debatterats, genomfördes år 2009 en lagändring som innebar flera förändringar. En viktig nyhet i och med lagändringen är att kommunerna numera har i uppgift att besluta om strandskyddsdispenser, tidigare var det länsstyrelsen som hade det ansvaret (Naturvårdsverket och Boverket, 2009. s. 13). Vissa kommuner hade redan tidigare delegation för att besluta om strandskyddsdispenser, medan andra inte hade det. Dispens från strandskyddet kan lämnas om vissa, lagstadgade skäl är infriade och strandskyddets syften inte motverkas (Naturvårdsverket och Boverket, 2009. s. 34-35). Länsstyrelsens roll i och med lagändringen blev, förutom att besluta om dispenser i vissa skyddade naturområden, även att granska och besluta om att eventuellt överpröva kommunernas dispenser (Naturvårdsverket och Boverket, 2009. s. 13). Detta innebär en typ av två-stegssystem där länsstyrelsen kontrollerar att kommunerna tillämpar lagstiftningen på ett korrekt sätt. Kommunerna skickar alla dispenser vidare och inom tre veckor från att ärendena inkommit till länsstyrelsen ska de sedan besluta om överprövning ska ske eller inte. Överprövning blir aktuell om skäl för dispens inte finns eller om brister i kommunens hantering kan misstänkas ha påverkat utgången av ärendet. Syftet med den här uppsatsen är att studera hur många strandskyddsdispenser länsstyrelserna överprövar, hur många som upphävs samt hur långa handläggningstiderna är för överprövningsärenden. Hur många ärenden som överprövas och upphävs varierar stort mellan de olika länen. I några län upphävdes alla beslut som överprövades under 2010, medan det i andra län endast var en mindre del av de överprövade besluten som sedan upphävdes. Vad detta beror på har jag inte vidare undersökt, men i vissa län verkar de anställda på länsstyrelsen överpröva ett beslut endast om de är i princip säkra på att de ska upphäva kommunens beslut, medan det i andra län överprövas många fler än vad som sedan upphävs. I mitt arbete har jag varit i kontakt med anställda på länsstyrelserna i Norrbotten och Örebro, som är de två län med högst andel överprövade ärenden. Detta för att försöka få klarhet i vad som ligger bakom de höga siffrorna. Jag har kommit fram till ett antal faktorer som kan spela in, bl.a. kvalitén på kommunens beslut, vilken typ av ärenden det gäller och hur noggrann länsstyrelsen är i sin granskning och tillämpning av lagen. För att få en uppfattning om handläggningstiderna skickade jag en e-postenkät till samtliga länsstyrelser. I många fall är de genomsnittliga handläggningstiderna kortare än 3 månader, men i vissa län finns ärenden som är mer än 12 månader gamla. Det är intressant att se detta ur den sökandes perspektiv. Är det rimligt att få vänta upp till ett halvår eller till och mer ett år på ett myndighetsbeslut när man redan fått ett preliminärt besked om dispens från strandskyddet? Som en jämförelse kan nämnas att ärendetiden för bygglovsärenden har begränsats till 10 veckor i nya Plan- och bygglagen (SFS 2010:900).

No description available.

<p>Stone walls in agricultural land are incorporated in the general protection of biotopes. They are protected because they provide a habitat for endangered species. Therefore it is illegal to carry out proceedings in an area that is included in the protection of biotopes. In order to do that, exemption is needed which can only be granted if there are special reasons. The essay stipulates what these special reasons are.</p><p>In an exemption errand the interest for nature conservation must be weighed against a public or a private interest. Administrators have varying opinions on how the interest for nature conservation, contra individual and public interests shall be evaluated. The interest for nature conservation has a lower value if the wall lacks endangered species or if stone walls are common in the area. But a lower value, in itself, can never be considered as special reasons.</p><p>When it comes to a public interest, it must be an important one in order to bring about an exemption. Examples of important public interests are animal and health protection.</p><p>Private interests are often constituted by the desire to improve the farming profitability. This is however rarely considered as an “unforeseen situation”, and therefore - according to preparatory work - it is not judged as special reasons.</p><p>One conclusion is that the County Administrative Boards need improved guidance. Another conclusion is that exemption shall be used restrictively. Exemptions are not supposed to solve all problems due to protection of stone walls in agricultural land. They ought to be the solution when no other reasonable alternatives can be found.</p>