Uppsatsen tar sin övergripande utgångspunkt i vår förståelse för teorier inom militärteorin. Det föreligger flera utmaningar vid tolkning av teorier. Exempel på detta kan utgöras av författarens och betraktarens förförståelse, språkliga eller vetenskapsteoretiska perspektiv. Därmed kan också följdfel uppstå i doktriner och riktlinjer.  I det specifika utgör J.F.C Fuller och Martin van Creveld teorier om fighting power empiri när de anlyseras genom en metateoretisk ram bestående av förståelse – förklara och uppifrån – nedifrån kompletterad med en analys avseende krigföringsnivå. Syftet med uppsatsen är att skapa en större förståelse för begreppet fighting power genom att analysera den vetenskapsteoretiska utgångspunkten hos Fuller och Creveld. Vidare syftar uppsatsen till att skapa förståelse för att fighting power inte kan betraktas isolerat utan som del av ett större sammanhang. Uppsatsen resultat visar hur Fuller och Creveld har olika utgångspunkt när de skapade sina teorier. Fullers teori utgår från ett förklaringsinriktat uppifrånperspektiv och Crevelds från ett förståelseinriktat nedifrånperspektiv. Vidare visar uppsatsen hur båda teorierna främst omfattar den taktiska nivån trots skillnaderna i deras framställning. Uppsatsen påvisar också vikten av de olika förhållningssätten för att kunna förstå fighting power i ett sammanhang för att därmed kunna omsätta detta i doktrinära eller taktiska riktlinjer. Avslutningsvis diskuteras giltigheten i den svenska beskrivningen av krigföringsförmåga (pelarmodellen) utan att betrakta det i ett större sammanhang.

Fighting Power: Interpretive Issues The 1st Provisional Marine Brigade, 1950 Hammes, Thomas Xavier Lincoln College Submitted for Doctor of Philosophy in History Trinity Term 2008 When the Korean War broke out on 25 June 1950, the Marine Corps was ordered to deploy an air-ground brigade from California in less than ten days. Due to five years of massive budget and manpower cuts, the Marine Corps did not have even a brigade immediately available. The only way to meet the sailing timeline was to organize, man and equip the force while actually embarking it. As it embarked, the brigade had to incorporate marines flown in from posts all over the western United States; draw equipment from war reserves held hundreds of miles away; reorganize many of the existing units under new tables of organization; and add an experimental helicopter detachment from the east coast of the United States. Despite these enormous handicaps and numerically superior enemy forces, the brigade won every engagement. This performance was in stark contrast to the performance of all other US forces at this stage of the war. The brigade’s brief existence (7 July to 6 Sept 1950), combined with its exceptional combat record under adverse conditions, provides the opportunity to study the impact of institutional culture, education, doctrine, organization, training and leadership on performance in combat. Research showed that a key element of the brigade’s success was the Marine Corps’ institutional culture. In particular, the culture of remembering ensured marines understood the unchanging aspects of war and provided its men with the education, training, doctrine and organization to cope with its enduring friction, fog and chance. At the same time, the culture of learning ensured the marines understood what was changing in the character and tools of war so the brigade was well adapted to the realities of modern war from its first day in combat.

I samband med att Afghanistan själva skall ta över säkerhetsansvaret i landet från 2015 kommer en stor del av framgången bero på den afghanska arméns (ANA) förmåga och färdigheter. Avseende dess kapacitet att klara av denna uppgift har det framförts tvivel. Mot bakgrund av detta kommer den afghanska arméns krigföringsförmåga i nutid att undersökas i denna uppsats i syfte att kartlägga eventuella förtjänster samt brister som i sin tur kanske kan ge en fingervisning om framtiden.   Metoden utgörs av en fallstudie av (ANA) där ett analysverktyg skapas med hjälp av J.F.C Fullers teorier om krigföringsförmåga han framför i sin bok ”The Foundations of the Science of War” och specifikt det han benämner som the threefold order. Krigföringsförmågan delas i sin tur in i fysiska, konceptuella och moraliska faktorer.   Med hjälp av detta analysverktyg sorterar jag undersökningsmaterialet, som framförallt utgörs av rapporter från det amerikanska försvarsdepartementet och kongressen, med hjälp av kvalitativ textanalys.   Avslutningsvis besvaras den övergripande frågeställningen genom en analys av det insamlade undersökningsmaterialet och en avslutande diskussion.   Det övergripande resultatet är att ANA har gjort stora framsteg under de senaste åren men att den samlade krigföringsförmågan bedöms som låg. Inom de fysiska faktorerna är det framförallt den låga krigsdugligheten bland fältförbanden samt inom flygvapnet och stödfunktionerna som drar ner betyget. Inom de konceptuella är det bristen på utbildare, den svaga rekryteringen och utbildningen av underofficerare och olika traditioner inom officerskåren. Det som är sämst är de moraliska faktorerna där framförallt etniska problem och nepotism bidrar till splittring inom armén.

I uppsatsen studeras möjligheten för chefer på lägre taktisk nivå i armén, att i fred öka förutsättningarna för att optimera arméns militära förmåga i krig. Syftet är att påvisa hur organisationskultur påverkar ledarskap och därmed har en påverkan på arméns stridspotential. Uppsatsen tar utgångspunkt i begreppet fighting power, varvid en av dess ingående faktorer, ledarskap, studeras i relation till organisationskultur. Genom kvalitativa intervjuer inhämtas empiri, vilken dels jämförs mot empiri ur Försvarsmaktens styrande dokument, dels analyseras ur ett organisationskulturellt perspektiv. Genom uppsatsen påvisas att organisationskultur påverkar ledarskap, vilket i sin tur påverkar stridspotentialen. Resultatet visar att grundläggande antaganden som råder i organisationen är: (i) Ledarskap bygger på ömsesidigt förtroende, (ii) Lojalitet mot uppgiften eftersträvas, (iii) Tid ses ur ett monokront perspektiv, (iv) Vikten av ansvarstagande och (v) Individer drivs av utveckling, vilket leder till karriärfokus. Dessa grundläggande antaganden påverkar ledarskapet i organisationen genom att chefer med sitt ledarskap visar vad som är viktigt, vad som i organisationen prioriteras och premieras. Ur uppsatsen dras slutsatsen att chefer kan bidra till att optimera arméns stridspotential genom kunskap om rådande organisationskultur. Med denna kunskap kommer möjligheten att göra medvetna val i ledarskapet. Att premiera beteenden som främjar utveckling av stridspotential kan innebära att val måste göras, som inte korrelerar med organisationens kultur.