Inledning The horror of the zombie movie comes from recognizing the human in the monster; the terror of the zombie movie comes from knowing there is nothing to do about it but destroy what is left; the fun comes from watching the genre continue to develop. Although zombies are technically dead, their cinematic genre is a living, breathing entity that continues to grow and evolve. Citatet taget ur Kyle Bishops artikel ”Raising the dead” öppnar upp för en intressant diskussion angående utvecklingen av zombiefilm. De flesta i en skräckfilmspublik kan på ett fåtal sekunder med säkerhet peka ut en zombie på vita duken. Även filmad i long shots och i extreme long shots kan till och med den åskådare som är relativt ny för genren känna igen zombien. De tydliga rörelsemönstren med långsamma släpande steg och ryckiga rörelser tillhör förväntningarna kring hur zombies ska bete sig, men ser zombien verkligen ut så idag? Om en publik förväntar sig se dessa stildrag när de bänkar sig för att titta på en zombiefilm gjord under 2000-talet är det vad de möter? Visst kan man ännu se grunden till dessa manér även i zombies av idag men dock med ett flertal modifieringar. Den klassiska bleka sminkningen tillsammans med ett lika klassiskt rörelsemönster som sedan Night of the Living Dead (George A. Romero, 1968) har definierat zombien inom filmens värld befinner sig i en ständig transformation. Denna uppsats kommer att granska film och litteratur i ett försök att bena ut de olika stilistiska och sociala förändringar som zombien genomgått från 1968 fram till idag.

Syftet med den här studien är att undersöka huruvida ljud och musik påverkar det narrativa berättandet i film. Som utgångspunkt har jag valt att göra en adaptionsanalys av Trainspotting (Welsh, 1993) samt (Boyle, 1996) för att på så sätt kunna se skillnader och likheter i förekomsten av ljud och musik i både film och bok. Studien visade att både ljud och musik har spelat en betydande roll för upplevelsen av filmen. Genom att använda sig av ljud och musik på ett sätt som skiljer sig från boken har filmen lyckats att porträttera och skildra den historia som boken berättar i ett helt annat medium.

This thesis explores the discourse of Mexicanness and its relation to the moving image, pointing to the intellectual discussion it has been subject to since the beginning of the twentieth century. Further, it takes narcoculture as a relevant and recent phenomenon that has the capacity of confronting and reformulating Mexicanness by virtue of its hybridity. This dissertation draws from History, Latin American and Mexican studies to deconstruct and describe a thorough picture of the impact, popularity and pertinence of these narratives in Mexican exploitation and theatrical film, as well as soap operas, which act as cornerstones of the liminal discourse of drug-culture in this context. At the same time, it locates the melodramatic logics of narco film and music as vital for the construction of the modern notion of the Mexican drug dealer as an incarnation of contemporary and contradictory Mexicanness. This thesis points to the connection between Mexicanness, northern Mexican and transborder culture, highlighting the cross-cultural influences that meld in the border and northern states and comprise a rich landscape for theoretical analysis.

Målet med denna studie är att undersöka om det finns några principer för hur actionsekvenser är klippta och om utvecklingen av ny klippteknik ändrat på sättet man klipper actionsekvenser i Star Wars eller om man arbetar för att behålla och återskapa samma emotionella klippkänsla som i de äldre filmerna. Studien är genomförd i form av två stycken analysmetoder, den första metoden bygger på Berry Salt's analysmetod för att få ut statistik över hur actionsekvenserna är klippta, genom att se hur många klipp det är i en sekvens och dela antal klipp med tiden som sekvensen utspelar sig under, på så sätt får man ut en så kallad "average shot lenght" (ASL). Den andra metoden är en bildanalys där jag undersöker hur man har arbetat med dramaturgin och informationen man ger publiken. Undersökningens ramverk bygger på Dancygers  (2011) kriterier för en actionssekvens och det innebär i korthet att en actionsekvens ska innehålla identifikation, excitation, en konfilkt och intensifiering för att en actionsekvens ska räknas som en actionsekvens. Undersökningens resultat visar på att de actionsekvenser som ingått i studien skiljer sig åt. Men det finns en del genomgående principer som gäller samtliga sekvenser och de är att varje bild ska ge information om var man befinner sig, vad det är som händer och vad som kommer att hända i nästa bild. Ur min studie kan man se att sekvenserna skiljer sig i tid, antal klipp och hur lång ASL varje sekvens har. Med hjälp av klippningen ska man ge publiken den information som dem behöver för att förstå berättelsen som projiceras framför dom. Utgår man ifrån hur Star Wars filmerna är klippta i en bransch som utvecklats under 40 år, då ser man hur man använt sig av en liknande klippteknik för att fånga publikens uppmärksamhet, föra berättelsen framåt och ge publiken rätt information.

The purpose of this study was to analyze the reconstruction in two short-documentaries by Arne Sucksdorff. The films are analyzed both in a stylistic and symbolical way.

ABSTRACT  In this essay I will touch upon my research question. Where it originates from and how I do my research. I will discuss the motivation of “making” and the polarity which exists within the proces of creating.
Words are powerful and words often suggest a “truth”. My motivation in my research is not suggesting a truth. It is not about a claim. It is about allowing the body to take space without the selfsensorship which lives within the world of words.  The research is about the body and giving the body - having both experienced trauma, joy and struggle- agency and creating a space where “it“ can move between the different stages of “mode”. One of my key questions is, what can we share without using words? And by leaving words and other meaning-creating mediums behind what is allowed to emerge? 
 But the thesis for a big part also touches upon a filmproject discussing how habign two seemingly very differet proejcts can be fruitfull in the creation process. Allowing one to rest from the one project moving into the other. Why do I want to create? A key motivation for creating is the possibility of physically manifesting an idea, memory or atmosphere and allow them, by conceptualisation, to leave me. 
By materialising them I can discard them. A banal but also urgent reason for me to conceptualise ideas/memories/experiences and share them is being mirrored. Having people somehow relate to the experience. And perhaps take something from it.  Working with material and ideas which stems from personal experiences creates a certain amount of doubt. While formulating and being in an ongoing proces it can be fruitful to have an open dialogue, but it also makes me vulnerable to maintaining a connection with my intuition and gut feeling. Questing the quality of things. Questing entitlement. Questing why I feel it has an urgency..

Can an interaction between the inhabitants of a city in a public space lead to a dialogue causing an artistic expression? And is there really a need to define certain places for the arts when we have common spaces and online platform that can fulfill the same function? The goal of this thesis is to give an insight into an artistic project I have been implementing into public space of Prague since Autumn 2021 which is based on the concept of present miscommunication of the arts and digs deep into the possibilities of starting a dialogue through the streets of the city. By using the city as a certain intermediator, the project aims to outline the potential of the place, to display the city as a kind of mosaic of intersecting lives taking place so close together, and to show different perspectives on the very same city. The aim of the project is to point out a kind of anonymous intimacy, which we all experience in the hustle and bustle of the metropolis on a daily basis and to investigate the potential of arts in public space leading to dialog.

Uppsatsen önskade undersöka karaktärerna Jo och Amy samt deras relation i Greta Gerwigs film Little Women (2019) ur ett feministiskt perspektiv. Detta gjordes genom att jämföra gestaltningen av dem i Gillian Armstrongs filmadaption av Little Women från 1994 och genom att utgå från Jens Eders karaktärsklocka och feministisk filmteori. Analysen visade distinkta skillnader i gestaltningarna av och relationen mellan karaktärerna samt att dessa innebär ett starkare feministiskt budskap i Gerwigs film. Resultatet visade att Jo hade en än mer feministisk betydelse än i Armstrongs film eftersom hon tydligare motsätter sig hur ett lyckligt slut för en kvinna måste innebära äktenskap med en man. Hon hade också mer tydligt feministiska åsikter och tankar som presenterades i Gerwigs tillagda repliker. Amy fick mer moderna och feministiska värderingar än samma karaktär i Armstrongs film. Amys ambition att bli en duktig konstnär visade enligt denna analys på motivationer utöver de att gifta sig och gjorde att hon indirekt motsäger att hon som kvinna endast är lämpad som fru och i relation till en man. Med hjälp av Eders karaktärsklocka och feministisk filmteori kunde analysen också visa att en karaktärs feministiska budskap kan fokuseras till deras inre aspekter, deras sociala roller, deras symbol och deras symptom. Den yttre aspekten och därmed den visuella njutningen är inte av betydelse för filmens feministiska budskap utan detta kan fokuseras på karaktärernas andra, ovan nämnda, aspekter. Avslutningsvis redovisades hur åskådarens subjektiva upplevelse inte var av väsentlighet eftersom identifiering med karaktärernas känslor och värderingar tillräckligt tydligt förmedlade filmens feministiska budskap.

Bergman has claimed that he does not have any ideological intention behind his films. He has also been generally criticized for his bourgeois outlook and lack of ideology. Among the vast amount of Bergman studies as well, the ideological aspect of Bergman’s films has been an under-researched area. This thesis will focus on the five-hour television version of Fanny and Alexander (Ingmar Bergman, 1983) and investigate the interrelationship between the formal features of narrative, character, music and their ideological functions, utilizing ideological and formalist approaches. The premise of this study is: films are cultural products that implicitly or explicitly carry ideological messages. Bergman’s films are no exception. Through the blend of contradictory elements in narrative and the representation of fluid subjectivity, Bergman’s cinematic vision provides an “alternative moral picture”, an expression coined by Hector Rodriguez, and functions as ideology critique. This thesis intends to shed more light on the ideological value embedded in Bergman’s films in general, and Fanny and Alexander in particular, and contribute to a comprehensive field of Bergman research.

Uppsatsens syfte är att, genom semistrukturerade intervjuer med programsättare på fyra art-housebiografer i Sverige, utreda vilka programsättningsstrategier som används och varför. Med hjälp av teorier om programstrategier för filmfestivaler och biografer, samt filmvetenskapliga teorier om dispositif och kontextens betydelse för filmupplevelsen besvaras uppsatsens frågeställningar: Vilka strategier tillämpas av programsättare på art-housebiografer i Sveriges tre största städer för att kuratera ett filmprogram som adderar värde till besökarens bioupplevelse, med hänsyn till både text och kontext? Och hur påverkas programsättarnas arbete av yttre faktorer som kulturpolitiska och kommersiella/ekonomiska krav och begränsningar? Resultatet av intervjuerna visar på kontextens betydelse för en värdefull bioupplevelse. Ytterligare framgår i uppsatsen att praktiken ser annorlunda ut än teorin i många fall och att det är ett intrikat nät av yttre faktorer som styr programurvalet och påverkar programstrategierna.