No description available.

Behov som är gemensamma för flera fastigheter kan tillgodoses av en gemensamhetsanläggning. Den kan bestå av ett eller flera ändamål och förvaltas ofta av en samfällighetsförening. Syftet med studien är att undersöka både lagreglering och tillämpning av möjligheterna att bilda gemensamhetsanläggningar med flera ändamål. Studien har en rättsdogmatisk utgångspunkt i gällande rätt ("de lege lata") men grundar sig huvudsakligen i kvalitativ metod med ett rättssociologiskt perspektiv. Telefonintervjuer har genomförts med tolv förrättningslantmätare från såväl kommunala som statliga lantmäterimyndigheter i Västra Götalands län. Fem skriftliga intervjuer med personer med lång erfarenhet inom anläggningslagen (1973:1149) (AL) samt en skriftlig intervju med en person med gedigen kunskap om samfällighetsföreningar har också gjorts. Resultatet har kunnat påvisa att det finns en möjlighet att förrättningslantmätare bryter mot lagstiftarens intentioner rörande när en eller flera anläggningar ska inrättas, men utan gällande praxis kan detta inte säkerställas. Förrättningslantmätare har i dagsläget mycket stor frihet att själva kunna motivera om en eller flera anläggningar ska inrättas. Det är oklart om en gemensamhetsanläggning med flera ändamål ska prövas som helhet, eller om respektive ändamål ska prövas enskilt gentemot villkoren i AL. Studien visar emellertid att det finns en risk att prövningen av respektive ändamål kan göras mindre strikt om en gemensamhetsanläggning med flera ändamål prövas som helhet mot villkoren i AL. Förrättningslantmätare väljer huvudsakligen att bilda gemensamhetsanläggningar med flera ändamål för att det förenklar både anläggningsförrättningen och den framtida förvaltningen för samfällighetsföreningen. Valet att bilda gemensamhetsanläggning med flera ändamål är dock underordnat att förrättningslantmätaren bedömt att områdets utformning lämpar sig för detta, att ändamålen bedöms lämpliga att inrätta i samma gemensamhetsanläggning och att delägarfastigheternas andelstal blir lika. Studien visar att en gemensamhetsanläggning med flera ändamål i vissa fall kan leda till framtida problem och att huvudproblematiken i dessa fall utgörs av det faktum att gemensamhetsanläggningen måste omprövas enligt AL 35 §. Detta kan innebära stora kostnader som hade kunnat undvikas om ändamålen istället inrättades som olika gemensamhetsanläggningar då de bildades. / Needs common to several properties can be satisfied by a joint facility. It may consist of one or more purposes and is often managed by a joint property association.  The aim of the study is to investigate both the legal regulation and the application of the possibility of forming multi-purpose joint facilities. The study has a legal dogmatic outset in applicable law (“de lege lata”) but is mainly based on qualitative methods applied from the perspective of sociology law. Telephone interviews have been carried out with twelve cadastral surveyors from both municipal and state cadastral authorities in Västra Götaland county. Five interviews in written form have been carried out with experts in the Joint Facilities Act (1973:1149), and one written interview with an expert in joint property associations was completed. The result demonstrates that there is a possibility that cadastral surveyors may be violating the legislator’s intentions regarding the possibility to form multi-purpose joint facilities, but in absence of current legal practice this cannot be ensured. Consequently, cadastral surveyors are currently very free when deciding to form one or more joint facilities. It is unclear if a multi-purpose joint facility is to be adjudicated overall, or if each of its purposes are to be adjudicated individually in relation to the terms in the Joint Facilities Act. However, the study shows that there is a risk that the adjudication will be done less strict for each purpose if a multi-purpose joint facility is to be adjudicated overall towards the terms in the Joint Facilities Act. Cadastral surveyors mainly choose to form a multi-purpose joint facility because it simplifies both the conduction when forming the joint facility and the future administration for the joint property association. However, the choice to set up multipurpose joint facilities is subordinate to the fact that the layout of the area is assessed suitable, that the purposes are considered appropriate to be set up in the same joint facility and that the participatory share of the participating property units are equal. The study shows that a multi-purpose joint facility in some cases may lead to future problems. Mainly, these problems can lead to the fact that the joint facility may need to be re-formed according to the Joint Facilities Act Section 35 §. This could mean great costs which could have been avoided if several joint facilities had been formed from the beginning, instead of one multi-purpose joint facility.

En samfällighet kan enligt dagens lagstiftning inte vara delägare i en gemensamhetsanläggning. Det är däremot ibland önskvärt att en samfällighet kan delta i en gemensamhetsanläggning, framförallt vid användning av vägar. Problematik uppstår då andelstal ska tilldelas när det gäller större marksamfälligheter med hundratals fastigheter som delägare. Praktiskt kan förrättningslantmätaren lösa hanteringen genom att ge ett gemensamt andelstal till de delägande fastigheterna i samfälligheten. Vidare kan registreringen av förrättningen förenklas genom att samfälligheten redovisas som delägare i fastighetsregistret istället för de delägande fastigheterna, detta har stöd i Lantmäteriets interna handböcker. Examensarbetets syfte är att utreda om tillämpningen som Lantmäteriet gör avseende andelstal är förenlig med anläggningslagens regler. Detta görs genom att beskriva den problematik som finns och redogöra för gällande rätt. Strukturen följer att definiera begreppet samfällighet och innebörden i denna uppsats, beskriva fastighetsregistret och vad gemensamhetsanläggningar är enligt anläggningslagen. Sedan analyseras relevanta rättsfall på området. Metoden avser huvudsakligen att studera relevant lagstiftning för ämnet, där inkluderat förarbeten. Uppsatsen skrivs i samarbete med Lantmäteriet och därmed har två förrättningsakter tilldelats vilka analyseras tillsammans med gällande lagstiftning. Utöver det studeras Lantmäteriets interna handböcker som en del i syftet. Slutligen ges ett annat perspektiv på rättsfallen från två aktiva domare i mark- och miljödomstolen. Gemensamma andelstal för samfälligheter är till största grad inte förenligt med anläggningslagen. Det undantagsfall, för brukningsenheter och möjligen även gemensamma ägovidder, då ett gemensamt andelstal är möjligt att tillämpa berörs inte i rättsfallen och är ytterst ovanligt förekommande. I det rättsfall där Lantmäteriets hantering av andelstal godkänts från domstolen, är det inte ett fall av gemensamt andelstal, trots att det vid en första anblick ser ut som det. Det förenklade registerförfarandet i Lantmäteriets interna handböcker är inte lika tydligt. De interna handböckerna tyder på att en samfällighet kan redovisas som delägare i en gemensamhetsanläggning. Det är dock mindre tydligt huruvida det är fullt förenligt med förordningen (2000:308) om fastighetsregister men det ser inte ut att finnas något som direkt strider mot lagen. Lantmäteriet verkar inte få tilldela gemensamma andelstal för de delägande fastigheterna i en gemensamhetsanläggning. En prejudicerande dom från mark- och miljööverdomstolen skulle ge ett starkare resultat. Den förenklade registerhanteringens tillämpning kan behöva utredas, trots att den verkar enig med lagen. / Under current laws, a joint property unit cannot be a part-owner in a joint facility. However, it may be desirable that it participate in a joint facility providing roads. A problem appears when determining the participatory shares for properties within a joint property unit that have hundreds of co-owners. The land surveyor can practically solve the handling by giving the co-owners in the joint property unit a shared participatory share. The purpose of this study is to determine whether Lantmäteriet’s handling of the participatory shares is compatible with the Joint Facilities Act (anläggningslag 1973:1149). This is done by explaining the current problem and presenting the law. Firstly, the term “joint property unit” is defined, followed by the property register and then what a joint facility is according to the law. Lastly, recent cases of the problem are presented before the final analysis. The method is mainly about reading laws relevant for the thesis, including preparatory work for the laws. The degree project is an assignment from Lantmäteriet. With that, two relevant administrative acts have been given to analyze against the law. Lantmäteriet’s internal guidelines are also studied as a part of the thesis. To give another perspective on the cases, two active judges within the Land- and Environment Court have been interviewed. The use of shared participatory shares is generally not considered to be legally approved. It does exist special cases where it is applicable, however, the analyzed cases are not as such. Those circumstances are exceedingly uncommon. In the case where Lantmäteriet’s handling of participatory shares has received approval is not, in fact, a shared number. The simplified register procedure in Lantmäteriet’s internal guidelines is not as clear. The internal guidelines indicate that a joint property unit can be registered as a part-owner in a joint facility. It is not as simple to determine the standing against the law, but it seems to be compatible with the Real Property Ordinance (förordning 2000:308 om fastighetsregister). Lantmäteriet are not allowed to assign these shared participatory numbers for participating properties in the joint facility. A prejudicial judgment from the Land- and Environment Court would give a more indicative result.

Sedan 1973 då anläggningslagen (1973:1149) (AL) infördes har delägare i gemensamhetsanläggningar haft möjligheten att själva inträda i anläggningen genom en överenskommelse enligt AL 43 §. Denna överenskommelse måste godkännas av Lantmäteriet och används för att undvika att behöva göra en kostsam och tidskrävande omprövning av hela anläggningen enligt AL 35 §. 1998 infördes även AL 42 a §, vilket gav lantmätarna möjlighet att ta beslut om inträde för ny-/ombildad fastighet i en befintlig gemensamhetsanläggning under förrättningar. Båda paragraferna fungerar som åtgärder som kan användas istället för en omprövning. En överenskommelse är att föredra i dessa typer av förrättningar, men det billigaste och snabbaste alternativet skall alltid användas. Syftet med arbetet är kartlägga om det finns regionala skillnader i tillämpningen av AL 42 a § och 43 §, eventuella skäl för varför detta sker, samt analysera om detta överensstämmer med praxis och vad som står i förarbeten. Arbetet skall även ge en mindre inblick i hur ersättningsfrågan har hanterats i de olika förrättningarna, samt vilka typer av gemensamhetsanläggningar som behandlas. En kombination av juridisk och kvantitativ metod har använts med ett mindre inslag av kvalitativ metod. Kvantitativ metod för att samla in akterna och numeriskt jämföra akternas tillämpning i olika län. Juridisk metod för att tolka hur paragraferna skall tillämpas, och den kvalitativa användes i ett mailutskick för att få mer styrka till slutsatsen. Samtliga akter mellan 1998-2014 som använt AL 43 § eller 42 a § i elva län har inkluderats i statistiken. Av dessa akter har 221 granskats närmare för att svara på frågor om ersättningsskyldighet, typ av anläggning och förvaltningsform. Resultatet visade en stor variation i paragrafanvändningen mellan länen och även olika svar på mailutskicket från kommun till kommun. Exempelvis visade det sig att i 69 % av förrättningarna i Västra Götalands län mellan 1998-2014 har AL 43 § tillämpats, medan i Stockholms län har AL 42 a tillämpats i 66 % av de undersökta förrättningarna. Lantmätarna i kommunerna i dessa län uppgav helt olika skäl för varför de arbetar på detta vis. Göteborgs lantmäterikontor säger att de önskar främja samförstående (och därmed överenskommelser), medan Stockholms kommun sade kort att allt beror helt på omständigheterna. Ersättning i förrättningarna visade sig vara ovanligt, endast 26 % av åtgärderna var ersättningsskyldiga oavsett paragraf. Den vanligaste samfällighetstypen i undersökningen var vägsamfälligheter, som var med i 70 % av granskade akter. Den vanligaste åtgärden var inträden med 81 % och den vanligaste förvaltningsformen var föreningsförvaltning med 85 %. Skälen till varför regionala skillnader existerar är ännu inte helt kartlagt. Den insamlade data tyder på att vissa kommuner inom länen har en form av tradition i deras arbetsmetoder, vilket leder till att en av paragraferna tillämpas oftare. En undersökning med en mer kvalitativ inriktning; fokus på intervjuer med lantmätare och enkäter till de olika lantmäterikontoren behöver göras för att säkerställa detta. / Since 1973, when the Swedish equivalent to the joint facilities act (anläggningslagen [AL] 1973:1149) was signed into law, co-owners of jointly owned facilities have had the ability to enter, exit or change their properties share in these facilities by themselves through a mutual agreement. This agreement must be approved by the Swedish National Land Survey (Lantmäteriet), and is used for avoiding an otherwise necessary, though costly and time consuming, reappraisal of the entire facility, in accordance with AL § 35. In 1998 AL was changed to include § 42 a, which now allowed surveyors to decide who should enter, exit or change shares. This is done within a land survey ordinance and only for pre-existing joint facilities. Both sections of the law act as measures used instead of reappraisals. Usually, an agreement between property owners is the preferred method during land surveys, but Swedish law dictates that the cheapest, most efficient alternative is to be chosen at all times. The purpose of this essay is to map out whether or not there are any regional differences in the usage of § 42 a and § 43, as well as any potential reasons as to why this happens. The essay is also meant to give a glimpse into if the co-owners of these facilities are reimbursed, as well as what type of joint facilities are usually subjected to these changes in members and shares. The bulk of this investigation has been done using a combination of quantitative research and legal methodology, with some elements of qualitative research. All executory acts containing a decision based on § 43 or § 42 a between 1998 and 2014 from 11 counties have been included in the resulting statistics. Out of these acts, 221 of them have been subjected to closer investigation in order to answer questions relating to reimbursement and facility management, as well as type of joint facility. The results show a large difference in what section is favoured by what county, as well as differing approaches to these sections between municipalities. As an example, 69 % of all executory acts in Västra Götaland between 1998 and 2014, where these sections where applied, used § 43. Meanwhile, In Stockholm County, 66 % of the acts within the same time period applied § 42 a. The surveyors in the municipalities within the counties gave entirely different reasons for why they work in the manner of which they do: Surveyors in Gothenburg claims that they wish to "encourage understanding" (and therefore agreements), meanwhile, surveyors in Stockholm claimed that all they do depends upon the specific circumstances of the case in question. Reimbursements were deemed unusual, only 26 % of all acts contained demands for it, regardless of which section was used. The type of joint facility was also very uniform, 70 % of them were primarily formed to manage jointly owned roads. The reasons for why these regional differences occur are still unclear. The suspicion is a tradition within each county, where different cultures within the offices dominate and result in different approaches to each section of the law. A larger investigation into the matter with a greater focus on qualitative research, interviews with surveyors and inquiries into different surveying offices is needed to confirm this.

Jordens temperaturökning ökar genom utsläpp av växthusgaser. Ökningen smälter inlandsisarna och Antarktis samt expanderar havet vilket höjer havsnivån och påverkar erosion. Denna havsnivåhöjning med tilläggande stormar höjer havsnivån markant och påverkar kustkommuner. Olika RCP scenarion är framtagna för att förutse hur framtiden kommer att se ut år 2100. Vilken av RCP scenarion som kan inträffa beror på hur klimatpolitiken och utsläppen fortskrider. Syftet är att skapa ett kunskapsunderlag för Halmstad kommun med föreslagna naturbaserade klimatanpassningsåtgärder utmed kusten. Arbetet fokuseras på omvärldsanalys, vilket genomförts i form av intervjuer från kustkommuner och litteraturstudie från rapporter. Naturbaserade klimatanpassningsåtgärder har funktionen att skydda mot havshöjning och erosion men ökar även biologisk mångfald samt skapar rekreation. Redovisade åtgärder är sandstaket, ålgräs, vegetation på strandplanet, klitterövergångar och kustnära våtmarker. Genom att introducera dessa åtgärder skyddas kusten genom att de binder sand, skapar dynor, stärker dynor från nedtrampning och minskar vågenergin. Åtgärdernas för- och nackdelar, kostnad, underhåll, effekt och risker sammanfattas i en avslutande tabell. Genom att analysera Halmstads kust i erosion och havshöjning grundas rekommendationer till föreslagna åtgärder. Implementering av ätgärderna efterfrågar noga studier i lokala förutsättningar för att åtgärden ska nå sin fulla funktion. Kommunens arbete med att genomföra klimatanpassningsåtgärder berör flera aktörer vilket gemensamhetsanläggningar rekommenderas som en del i det strategiska arbetet. Gemensamhetsanläggningar skapar finansieringslättnader genom att fler bekostar åtgärden och ökar samverkan i kommunen, vilket gynnar kommunens framtidsvision med att nå 150 000 invånare år 2050.