I denna studie riktas fokus mot hur samhället ordnar för barns välfärd när de generellt inriktade insatserna inte räcker till. Studien baseras på observationer och intervjuer i tre olika verksamheter för unga i åldern 12-16 år: 1) ett hem för vård eller boende, HVB, med egen skola, 2) en kommunal särskild undervisningsgrupp, f d skoldaghem, och 3) ett HVB för utredning och behandling utan egen skola. Kännetecknande för dessa verksamheter är att de fått i uppdrag att fostra unga och att arbetet utförs i gränsområdet mellan undervisning och behandling. Vad händer i verksamheter som samtidigt ska åtgärda både sociala och pedagogiska problem och där diskurser från olika institutionella och vetenskapliga fält korsas? Genom att studera hur samhället hanterar unga som avskilts från den reguljära skolan syftar studien till att synliggöra hur olika diskurser om ”problembarn”, undervisning och behandling, skapar möjligheter och begränsningar för verksamheternas mål, medel och aktörer. Studiens metodologi är en kombination av etnografi och diskursanalys. Studien tar sin utgångspunkt i interaktion, vardag och identitetsformande processer. I dessa kommunikativa praktiker som är intimt relaterade till identitetsskapande, arbetar lärare och behandlare. Analys av vardagssituationer i dessa pedagogiska och sociala praktiker samt intervjuer av de unga och de anställda ger en ökad förståelse för vad som händer där och vad arbetet betyder för dess aktörer. Miljöerna består till stor del av informella mötesplatser där en flexibilitet i tolkningsmöjligheterna skapar förhandlingsutrymme om både vad som sker där, men också vilka de unga är. Användningen av informella miljöer, lekfullhet, kroppskontakt och humor upprätthåller konsensus och bygger relationer. Relationen möjliggör att de anställda kan skapa tillit och förtroende hos de unga och används för att stödja de unga och påverka dem i önskvärd riktning. Relationen innebär att de unga, samtidigt som de får stöd och omsorg, också kan kontrolleras. Två olika strategier, omsorg och kontroll, kopplas samman i vad Foucault beskriver som en pastoral maktutövning. Relationen är grunden för intersubjektivitet, d v s en delad kunskap om situationen och dem själva. Diskurserna som används utgår från att de unga ska förändras. Diskurserna tydliggör att de ungas förändring främst ses som avhängiga dem själva, men att förändring är sannolik och möjlig genom de ungas involvering. De unga själva ses i hög grad som ansvariga för att leva upp till de krav som samhället ställer på individer i den åldern. De anställda förväntas klara av fysisk gränssättning, använda tvångsåtgärder och hantera andra repressiva inslag. De ungas aktörskap synliggörs genom deras motstånd inför det som strider mot deras motiv och det som står på spel för dem, d v s deras normalitet. Intervjuer med de unga har sammanfattat de möjliga identitetsalternativ de unga uppfattar finns tillgängliga för dem och handlar om skapandet av vilka de varit och vilka de kan bli. Identiteterna beror på vilka tolkningsrepertoarer som används i de olika verksamheterna. Repertoarerna gör det möjligt att skapa olika identitetskonstruktioner där en del kan ses som mer normala än andra. En del av identitetsalternativen innebär att se sig själv som kriminell eller med brister av olika slag. Kamratkretsen på hemmaplan och som elev i skolan är den plats och det sammanhang där de unga känner sig mest som alla andra. / This study examines how society handles children who for different reasons can’t manage, or be managed, in compulsory schools. Observations and interviews were made in three different settings: 1) a foster home with its own school, 2) a small school for troubled youth, and 3) a home for assessment and treatment, without its own school. Common for these arenas are that the children have been separated and set apart from regular school, and they take place on the boundary, or in the intersection between, teaching and treatment. The aims are to reveal how different discourses about troubled youth, education and treatment create possibilities and limitations in relation to the goal of the practices targets, their means, and the actors. The study is based on research into interaction, daily life, and processes of identity transformation. The data is collected by ethnographic methods in the form of participant observations, and the analysis is informed by discourse analysis. In these communicative practices, educators and social workers were active in an area of research that is intimately related to identity. Analysis of everyday situations in pedagogical and social practices provides valuable knowledge for understanding what is going on in this practices and what the implications are for the actors. Examinations of the studied children’s environments and activities reveal the different emphases of efforts addressing the children’s needs which are informed by (connected to) the use of different discourses. The use of informal settings, playfulness, humour, and body contact help maintain consensus and build relationships. The relationships provide a basis for exerting influence. To offer support is also a means by which the young people can be controlled. Two strategies care and control are found to be linked in what Foucault describes as an exercise of pastoral power. These relationships are also the basis for intersubjectivity, that is, shared knowledge of the situation, including self-knowledge of the actors involved. The emphasis on informal environments and flexibility in interpreting the situation allows negotiation about who the children are and what they are expected to become. The balance in child welfare activities between coercion and free choice can be described as a balancing act in which employees have great responsibility for the children. The study discusses how different discourses affect young people’s identity. Considering the various working methods based on different discourses together with the specific child welfare activities suggests that there are several different ways to define the problem situation affecting the children; the children are in this way exposed to a number of troubled identities. The results also indicate that the children can refuse to make these identities their own. The children are actors who become visible through their resistance to what threatens their motives and through what is at stake for them, that is, their normality. Interviews with children have identified possible alternative identities that depend on repertoires of identities, in which some constructions are seen as more normal than others. The children prefer seeing themselves with friends at school and as pupils in school.

This paper is a qualitative study about how personnel in Homes for Care and Accommodation work with mental health issues among unaccompanied children. The purpose with this study is to identify how they are working with mental health issues and explore how the personnel would like to work if their resources were unlimited. Interviews have been used as a qualitative method in this study and a social constructionist approach has been applied. The theoretical perspective in this study is salutogenesis and this perspective has been the stepping stone during the analysis of the gathered material. A reflexive analysis of the empirical data has been made and the result is presented in several themes connected to the experience of the personnel. The result and analysis show that it is not the duty of the accommodations to work with mental health issues but still, in practice, this have become their responsibility. The methods used are mainly focusing on building relationships with and structure around the adolescents. Conversations are the most important tool when working with mental health issues. The result also presents that clear information, more help from professionals and more education are items the respondents wishes that they had access to. In the discussion, reasoning is around who has the responsibility for mental health among unaccompanied children and how an increased sense of context could be a proposition for trying to decrease mental health issues among unaccompanied children. / Detta är en kvalitativ studie som berör hur personal på Hem för Vård och Boende arbetar med psykisk ohälsa hos ensamkommande barn. Syftet med studien är att identifiera på vilka sätt personal arbetar med psykisk ohälsa samt undersöka hur de skulle vilja arbeta om det fanns tillgång till obegränsat med resurser. I studien har djupintervjuer använts som datainsamlingsmetod och en socialkonstruktionistisk ansats har applicerats. Den teoretiska utgångspunkten i studien är salutogenes och har därmed tillämpats vid analys av det insamlade materialet. En reflexiv analys av empirin har genomförts och resultatet presenteras i olika teman kopplade till personalens upplevelser. I resultat och analys framkommer att respondenterna anser att det inte ligger i boendenas uppdrag att arbeta med psykisk ohälsa men att det i praktiken fallit på deras lott. Metoder som tillämpas i det vardagliga arbetet går främst ut på att bygga relationer med och skapa struktur kring ungdomarna. Samtal är det viktigaste redskapet i arbetet med psykisk ohälsa. Vidare visar resultatet att tydligare information, mer professionell hjälp och mer utbildning ligger på respondenternas önskelista. I diskussionen förs ett resonemang kring vem som egentligen har ansvaret för att arbeta med psykisk ohälsa hos ensamkommande barn och ungdomar samt att en ökad känsla av sammanhang kan vara ett förslag till minskad psykisk ohälsa hos ensamkommande ungdomar.